Valresultatet blev en paradox. Socialdemokraterna och Miljöpartiet ökade båda sitt röstetal, trots att de i nästan åtta år och utifrån ett mycket tunt parlamentariskt underlag tillsammans styrt landet. Det är ytterst ovanligt i europeisk politik att partier som regerat i två mandatperioder vinner ökat förtroende av väljarna inför en tredje mandatperiod.
Samtidigt minskade samtliga fyra allianspartier – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet – sina röstetal. Moderaterna har gått tillbaka tre val i sträck och tappat mer än var tredje väljare sedan 2010. Liberalerna gjorde sitt sämsta val någonsin.
Men trots ökat väljarstöd för Socialdemokraterna och Miljöpartiet och minskat väljarstöd för samtliga allianspartier blir det Ulf Kristersson som får möjlighet att bilda en moderatledd regering. Hur kunde det gå så? Svaret kan sammanfattas i ett ord: Sverigedemokraterna. Detta nationalkonservativa, rasistiskt impregnerade parti med sina rötter i svensk nazism gick fram i de allra flesta delar av landet och i de flesta väljargrupper.
Sverigedemokraterna fick en hel del serverat på fat under valrörelsen. Särskilt Moderaterna och Ulf Kristersson ansträngde sig till sitt yttersta för att stryka partiet medhårs, och därmed öppna för väljarströmmar från Moderaterna till Sverigedemokraterna. Den politiska dagordningen dominerades också av brott och straff, migration och kärnkraft – tre frågor där Sverigedemokraterna har ett starkt förtroende hos väljarna. Sverigedemokraterna gick starkt fram i områden utanför storstäderna, särskilt bland män och i gamla bruksorter.
Könsskillnaderna har i modern tid aldrig varit större än i årets valrörelse. Män röstar på Sverigedemokraterna i mycket större utsträckning än vad kvinnor gör. Män rangordnar frågor som invandring, hårdare straff, sänkta bränslepriser och kärnkraft mycket högre än vad kvinnor gör. Det var männens dagordning som dominerade valrörelsen och det var också männens förtjusning i Sverigedemokraterna som ledde till att Sverige nu sannolikt får en moderatledd regering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Sa någon könsmaktsordning?
Socialdemokraterna står nu inför en viktig uppgift. Å ena sidan måste partiet värna och fördjupa den starka ställning man har vunnit bland högutbildade storstadsbor – den kreativa klassen för att citera den amerikanske ekonomgeografen Richard Florida. Den kreativa klassen är växande och utgör en allt större del av landets befolkning.
Å andra sidan måste partiet vinna tillbaka kanske inte förlorade väljare som gått till Sverigedemokraterna – de kan mycket väl vara förlorade för gott – men det politiska förtroendet bland människor som inte bor i storstadsområdena och som inte har någon hög utbildning. För att vinna tillbaka det förtroendet krävs en betydligt skarpare profil med avseende på välfärdsreformer än vad partiet lyckades åstadkomma i årets valrörelse. Visst fanns det flera välfärdsreformer i det socialdemokratiska valmanifestet. Men partiet förmådde inte skapa politisk nerv kring dessa förslag. I stället tilläts förslagen drunkna i en repressiv retorik om att ”vi har höjt 70 straff” eller ”vi har stramat åt migrationspolitiken”.
Socialdemokratins uppdrag är nu att utveckla en politik och en retorik som förmår förena klassintressena hos den välutbildade storstadsbefolkning vi kallar den ”kreativa klassen” med klassintressena hos den del av befolkningen med manuella yrken, som inte bor i storstad och som känner sig bortglömd och utan röst. På samma sätt som Socialdemokraterna en gång gjorde när partiet enade arbetare och tjänstemän bakom en socialdemokratisk reformpolitik.
Jag har svårt att se att något annat parti än Socialdemokraterna har potentialen att lyckas med denna uppgift. Om partiet misslyckas väntar ett ytterligare splittrat och ojämlikt samhälle och en än starkare jordmån för högerextremism och repression.
