I maj möttes diplomater och journalister från 45 afrikanska länder i Istanbul för den första turkisk-afrikanska mediekonferensen någonsin. Den turkiska presidentstabens kommunikationsdirektör Fahrettin Altun sade att målet var att stärka mediala samarbeten och förbättra uppfattningarna om respektive länder. Turkiet, sade han, var bland de länder som tydligast påverkas av förtal och lögner, och för att åtgärda detta lanserades under konferensen en ny hemsida riktad till fransktalande afrikanska länder, kopplad till det statliga etermedia-företaget TRT (Turkey radio and television corporation). Turkiet hoppas med andra ord kunna stärka sin mediala närvaro i Afrika ytterligare.

Nyhetsbyrån Anadolu har redan kontor i Addis Adeba (Etiopien) och Abuja (Nigeria) samt korrespondenter i Kenya, och planerar att starta redaktioner i Khartoum, Mogadishu och Johannesburg. TRT, som har sänt på språken Hausa och Swahili sedan 2014, planerar att utöka sitt utbud under vinjetten TRT Afrika. Privatägda turkiska medieföretag är också aktiva i Afrika, med regeringens stöd. Natural tv har till exempel sänt underhållningsprogram via satellit, framför allt dramaserier, i 17 länder söder om Sahara sedan 2017.

Turkiets ekonomiska och politiska band till flera afrikanska länder har också blivit allt starkare de senaste 20 åren. Bilateral handel har vuxit från 5 miljarder dollar till 25 miljarder. Turkish Airlines flyger till 62 destinationer på kontinenten, fler än något annat utomafrikanskt bolag. Turkiet är också den främsta leverantören till kontinentens militär- och byggnadsindustrier.

Statsvetaren Jean Marcou skriver att Turkiet ”har blivit en nyckelpartner för många afrikanska länder till den grad att många andra nationer, som Frankrike, har blivit ganska oroliga”. (1)

Turkiet har utvecklat sin strategi ”i en kontext av intensifierande rivaliteter bland etablerade och nya extraregionala maktsfärer”, skriver John Calabrese på den USA-baserade tankesmedjan Middle East Institute. ”Turkiets försök att öka marknadsandelar, utöva makt och höja det egna landets status och prestige på den afrikanska kontinenten återspeglar denna konkurrens”. (2)

Faktum är att Recep Tayyip Erdogans regering använder sig av ett relativt vanligt utrikespolitiskt verktyg. Statsvetaren Philippe Boulanger skriver att ”stater alltid har använt medier – på olika sätt vid olika tidpunkter – för att hävda sig gentemot sina internationella rivaler, vare sig det handlar om politik, ekonomi eller kultur. De ser medier som ett sätt att uppnå sina mål, där det främsta alltid är att vinna över opinionen i andra länder. Under auktoritära styren måste medierna förstås följa regeringens linje. I demokratier kan bilden vara något mer nyanserad.” (3)

Enligt Boulanger står medierna i frontlinjen när det gäller så kallad soft-power: ”under 1900-talet blev de gradvis ett avgörande verktyg i jakten på inflytande utomlands, ett sätt att bedriva övertalningskampanjer på den internationella scenen. De senaste 20 åren har denna tendens vuxit allteftersom stater försöker demonstrera sin makt”.

Det mediekrig som nu utspelar sig i Afrika är en konsekvens av ännu en internationell kapplöpning om Afrika, den tredje av sitt slag i historien. Första gången det skedde var mellan 1880 och 1914, när koloniseringen utökades från 10 till 90 procent av kontinentens territorium. Den andra kapplöpningen tog sin början under kalla kriget, när de två världspolitiska blocken tvingade länder att välja sida. Men denna tredje kapplöpning är ändå den kanske mest anmärkningsvärda, med tanke på den roll världens många mindre men snabbt växande ekonomier spelar.

Denna text är till för betalande läsare. Vill du läsa hela? Prenumerera nu!