Johan Hansson listar i sin artikel olika skäl till att kärnkraft är dåraktigt. Men det verkligt galna är att artikeln lika gärna kunde ha varit skriven 1980. Kärnkraftsmotståndet tycks sedan dess inte ha tagit till sig någon ny information.

Så trummar Hansson exempelvis på om Harrisburg-olyckan som om något av Cyndi Lauper spelades på radion i bakgrunden. Förvisso var härdsmältan på flera sätt allvarlig och olycklig. Men den ledde inte till några dödsfall, varken på eller utanför kraftverket. 20 år långa studier hittade inte några som helst hälsoeffekter på omgivningen. Ändå lever Harrisburg kvar och beskrivs återkommande som en katastrof.

Varför läser vi då inte motsvarande texter om kollapsen av Banqiao-dammen i Kina (160 000 dödsfall), eller Vajont-dammen i Italien? Varför talar vi inte om de vindkraftsmontörer som faller ned från höga höjder? Varför talar vi inte om tusentals liv som gått till spillo i explosioner i fossilindustrin? Varför talar vi inte om att kolkraften, utöver att orsaka katastrofal global uppvärmning, orsakar flera miljoner dödsfall varje år på grund av försämrad luftkvalitet? Inget kraftslag är helt säkert, men det ironiska är att per producerad kilowattimme är kärnkraften det säkraste – till och med säkrare än vindkraften. Ändå är det härdsmältorna, strålningen, säkerheten som fortsätter att lyftas fram som argument mot kärnkraften, trots att 50 års driftdata talar för motsatsen.

Ett bättre perspektiv är detta: tillgång till energi räddar liv, och brist på energi dödar. Energisäkerhet är det mest grundläggande villkoret för att bygga ett välfärdssamhälle. Energifattigdom är å andra sidan livsfarligt, vilket också är skälet till att man i fattiga länder gärna eldar kol eller ved. Även de energislagen är i människors ögon trots allt bättre än ingenting.

Ska vi bygga ett samhälle som är både rikt och jämlikt krävs därför stor tillgång på energi. Variabel energi som vind- och solkraft har viktiga roller att spela, men väderberoende kan inte ge energisäkerhet. Vattenkraften har gett Sverige reglerkraft, men till ett högt ekologiskt pris. Och bortom det återstår bara kärnkraften.

Även på flera andra vis är Hansson fast i 1980-talet. Han påstår att restprodukterna av kärnkraften är ”extremt farliga i hundratusentals år” och att ”inget land har någon rimlig plan för vad som ska göras med avfallet”. Båda påståendena är helt felaktiga. Använt kärnbränsle är visserligen farligt, men vi vet hur man ska hantera det, och faktum är att ingen någonsin blivit skadad av använt kärnbränsle. Efter drygt 500 år har strålningen klingat av så pass att man kan plocka upp uranstavar med händerna (om man har handskar), utan negativa hälsoeffekter.

Det är bland annat detta som gör att man kan känna sig helt trygg med Sveriges plan för slutförvaret av kärnbränsle. Svensk Kärnbränslehanterings gränsvärden för hur mycket strålning en individ maximalt ska kunna utsättas för om 100 000 år motsvarar de doser som vi i dag utsätts för under några flygresor.

I sin sista punkt räknar Hansson upp andra miljöproblem som är orelaterade till kärnkraften, men som ändå ska visa att även kärnkraften är ohållbar. Men faktum är att såväl massutrotningen och klimatförändringarna som miljöförstöringen i stort skulle kunna motverkas med hjälp av utbyggd kärnkraft. Kärnkraftens energidensitet och extrema effektivitet i mark- och resursanvändning innebär att vi kan slita mindre på planeten, utan att bli energifattiga. Allt detta har det skrivits mycket om på senare år, men det är kanske svårt att uppfatta om man i stället för att lyssna ger sig ut i debatten med pilotglasögon och utdaterade blandband i en freestyle på högsta volym.