Efter att vidden av Hamas attack på ett 20-tal byar och kibbutzer, samt en musikfestival väster om Gazaremsan lördagen den 7 oktober började sjunka in stod det klart för de flesta vad Israels svar skulle bli. Det kunde bara leda till en ännu dödligare attack på det område Hamas kontrollerar i Gazaremsan, och som också är hem till över två miljoner palestinier, varav en stor andel är barn.
Att Israels militär skulle respektera folkrätten i sitt svar på vad som är den blodigaste attacken på judisk befolkning sedan andra världskriget var det kanske få som väntade sig. Enligt Rouzbeh Parsi som är programchef på Utrikespolitiska institutet finns det ett par tumregler när folkrätten ska definieras.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Proportionalitetsprincipen måste respekteras, det vill säga våldsanvändningen måste stå i proportion till risken som den civila befolkningen utsätts för. Sedan säger det sig självt att inga civila mål får attackeras, säger han till Flamman.
Sådana försiktighetsmått har inte märkts av i attackerna mot Gaza. Luttrade invånare och vittnen har beskrivit bombningarna som de värsta de någonsin upplevt. Hela kvarter har jämnats med marken. Sex dagar efter Hamas dåd hade Israel släppt lika många bomber över Gaza som USA gjorde över Afghanistan under ett år. På lördagen hade 1 800 människor dödats, varav den stora majoriteten civila. Human Rights Watch bekräftade även uppgifter om att israelisk militär använt sig av vit fosfor i attacker i både Gaza och södra Libanon, ett ämne som fräter sönder huden och är förbjudet att använda i civila områden enligt internationell lag.
Enligt Rouzbeh Parsi är det inte förvånande, eftersom varken Israel eller Hamas historiskt haft några större problem med att döda civila.
– Israel har en reguljär armé, de har en ofantligt stor eldkraft och dödar väldigt många civila. Ifall de försöker undvika det är de inte alltid så bra på det, säger han och fortsätter:
– Israel och Hamas är inte samma skrot och korn, men ingen av dem har en imponerande historik i frågan.
Företrädare för Israels försvarsstyrkor IDF meddelade också förra lördagen att man kommer att stänga av tillförseln av vatten, elektricitet och matleveranser till Gaza. Det är precis den typ av åtgärder som EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i oktober förra året beskrev som ”terrorism” när Ryssland vidtog dem mot områden i Ukraina. Hittills har EU-kommissionen dock bara uttryckt sitt stöd för Israels rätt att försvara sig.
Enligt Rouzbeh Parsi kan det finnas flera orsaker till von der Leyens olika reaktioner.
– Det kan bero på att hon är tyska och en konservativ politiker, det är då logiskt att hon säger så, säger han och fortsätter:
– Sedan kan man påpeka att EU historiskt har varit den största bidragsgivaren till Palestina. Däremot har man nästan aldrig reagerat när Israel bombar sönder den infrastruktur som EU byggt upp i Gaza. Har man varit en papperstiger fram till nu är det inte förvånande att man fortsätter att vara det.
Han tror dock att sociala medier, som gör det lättare att hitta gamla uttalanden och kontrastera dem med nya, synliggör den dubbelmoral som många politiker står för.
– Men det intressanta är ifall hon själv inte inser vilken dubbelmoral EU ger uttryck för.
Det mesta tyder nu på att den modell som har rått sedan 2007, enligt vilken Hamas styr Gaza åt Israel medan israelisk militär med premiärminister Benjamin Netanyahus ord med jämna mellanrum ”klipper gräsmattan” i området genom bombningar, kommer att överges. De omfattande bombningarna som ödelagt hela bostadsområden indikerar att Israel förbereder sig på en markinvasion, enligt Rouzbeh Parsi:
– Hamas politiska mål är att förändra status quo och det har de lyckats med. Men det är civilbefolkningen som får betala priset. Det kommer troligtvis leda till en markoffensiv och att Gaza jämnas med marken. Målet för Israel är att utrota Hamas i Gaza.
Det kommer troligtvis leda till en markoffensiv och att Gaza jämnas med marken.
Det tror även Yair Wallach. Han är uppväxt i Jerusalem och arbetar som lektor i Israelstudier vid SOAS-universitetet i London. Han beskriver den dubbla chocken som Hamas dåd utlöste.
– Det var en riktig chock, och den fördjupades bara. Omfattningen är utan dess like, både av Hamas förstörelse och av den israeliska underrättelsetjänstens totala misslyckade.
– Folk gömde sig och väntade på att mördas. Det var en av de värsta händelser jag upplevt. Och vetskapen att det kommer att leda till något mycket större gjorde det bara värre, säger han till Flamman.
Yair Wallach hade tur som inte förlorade någon närstående. Däremot känner han liksom många israeler någon som förlorat en vän eller släkting.
– Alla israeler och palestinier jag talat med känner någon som dött. Min mamma förlorade fem vänner. En dödades, en togs som gisslan och tre är försvunna. De är alla i 70-årsåldern. Alla känner någon, det gäller även mina palestinska vänner.
Att våldet skulle blossa upp mellan Gaza och Israel väntade han sig dock.
– Det var uppenbart att det skulle ske. Många av oss har länge varnat för att blockaden av Gaza, som fungerar som ett öppet fängelse, inte bara är ett fruktansvärt och orättfärdigt sätt att behandla människor på, utan också för att det inte är en långsiktig lösning. Det var uppenbart att det skulle explodera tids nog.
Den analysen delas av Rouzbeh Parsi.
– Detta var inte en blixt från klar himmel, det är en ockupation som pågått sedan 1967 och Gaza har belägrats sedan 2007. Bara för att media inte uppmärksammar saken betyder det inte att Gaza är lugnt och fredligt. Problemet är att många utomstående har nöjt sig med status quo, så länge israelerna kontrollerar situationen, säger han.
– Liksom i många andra liknande kvasi-koloniala situationer påminner Hamas nu Israel om att det finns ett politiskt pris att betala.
Yair Wallach menar också att Israel bär det yttersta ansvaret för situationen. Men förra veckans attack måste ändå ses som ett undantag i hur Hamas brukar gå tillväga.
– Israel är så klart den starkare parten. De har format situationen under lång tid. Med det sagt var detta en extremt välorganiserad och beräknande attack. Till skillnad från robotar och stridsflyg som alltid träffar civila var detta en planerad attack på civila. De nöjde sig inte med att attackera militära baser, vilket de också gjorde: de anföll även nästan 20 samhällen. Detta kan inte ursäktas på något sätt, säger han och fortsätter:
– Även om det är uppenbart att Israels politik har fört oss hit bär Hamas fullt ansvar för dessa handlingar. Det är väldigt annorlunda från tidigare attacker, då de skickade en liten grupp soldater vars mål var att attackera soldater men som råkade angripa civila i stället. Här var målet från början att angripa civila. Det går inte att komma runt det, säger Yair Wallach.
Han beskriver sin besvikelse på den internationella solidaritetsrörelsen när uppgifterna om Hamas dåd började spridas.
– Detta är inte den högsta prioriteten just nu, men det är ett bakslag för den palestinska solidaritetsrörelsen. Många i den internationella solidaritetsrörelsen valde att hylla attackerna på lördagsmorgonen och har inte bett om ursäkt för det sedan dess. De har vägrat fördöma Hamas med argumentet att det är en bosättarkoloni och detta är sådant som händer, att de dödade är indirekta offer i ett kolonialsamhälle. Allt detta är förkrossande och kommer att ha negativa konsekvenser för kampen mot apartheid, säger han och fortsätter:
– När solidaritetsrörelsen inte står upp för israeler gör det kampen mot bombningarna av Gaza mycket svårare. När jag vet att jag protesterar mot bombningarna tillsammans med människor som inte bryr sig om jag eller mina släktingar dör, är det förkrossande. Solidaritetsrörelsen har misslyckats katastrofalt, det kommer att hemsöka oss under en lång tid.
När jag vet att jag protesterar mot bombningarna tillsammans med människor som inte bryr sig om jag eller mina släktingar dör, är det förkrossande.
Enligt Yair Wallach är det en påtaglig skillnad mellan hur hans vänner inom den internationella vänstern och i Palestina har reagerat på dåden.
– Detta är inte den reaktion jag har fått från mina palestinska vänner, som är mycket mer luttrade och personligen lider av ockupationen. De har fortfarande mänsklighet nog att dela vår smärta. Jag ser inte det hos solidaritetsrörelsen i väst.
Den omedelbara effekten av dådet tror han är att det skadar Palestinas sak.
– Det är väldigt svårt att vara optimistisk just nu. Detta är ett stort bakslag för det väcker rädslor som redan finns i det israeliska samhället på grund av den judiska historien. De som säger att dessa människor bara vill slakta oss, att vi aldrig kan leva i fred med dem, att vi inte kan göra några eftergifter, de har fått vatten på sin kvarn. Att argumentera mot den bilden är väldigt svårt nu.
Även Rouzbeh Parsi tror att Hamas har underminerat den palestinska saken i omvärldens ögon.
– Detta handlar om den längsta ockupationen i modern tid som ingen har en lösning på. En part är stark och en är svag, och den svaga kan ibland skapa sådana här situationer.
– Sätter man det i relation till andra typer av koloniala kamper – och detta är inte för att rättfärdiga Hamas brott – så slår de mot det de kan med det man kan för att de tror att det kan ge politiska resultat. Jämför man med Algeriet på 60-talet fanns det en annan typ av internationell publik då som var positivt inställd till Algeriets befrielsekamp. I dag har Hamas snarare skadat Palestinas sak, i alla fall utanför arabvärlden.
Palestinas sak kan snart vara ett minne blott ändå. I fredags uppmanade Israel alla boende i norra Gaza att ta sig söderut. Det rör sig om över 1,2 miljoner människor. Medan tiotusentals familjer kör söderut undan bomberna har majoriteten av invånarna i norra Gaza dock vägrat fly och i stället valt att stanna. ”Vi dör hellre än att förnedras”, skanderar folkmassor som protesterar bland ruinerna medan ambulanssirener tjuter i bakgrunden.
En sådan familj är Khaled Shehabs. På Facebook beskriver han hur hans farmor, fastrar, farbror och tre kusiner, alla under tio år, dödades av Israels bomber på fredagen. Liksom Yair Wallach är han framför allt besviken på omvärlden.
Era regeringar som ni valde och som ni betalar skatt till har offentligt och skamlöst stött folkmordet på mitt folk, ni har deltagit i slakten av min familj.
”Till alla mina europeiska ’vänner’, era regeringar som ni valde och som ni betalar skatt till har offentligt och skamlöst stött folkmordet på mitt folk, ni har deltagit i slakten av min familj, ni dödade min farmor, farbror, fastrar och mina småkusiner, tre generationer av min familj har utraderats på ett ögonblick…”
Flera israeliska politiker och regeringsföreträdare har öppet talat om behovet att etniskt rensa Gazaremsan. Många har också vägrat göra en åtskillnad mellan vanliga civila palestinier och Hamas. Till exempel Israels president Isaac Herzog, som Ursula von der Leyen gav en gemensam presskonferens med under lördagen. Det förvånar inte Rouzbeh Parsi.
– Gaza är nu förstört. Frågan om fredsprocessen som ska leda till en tvåstatslösning är död. Den har legat i koma fram till nu. En aktör som skulle kunna göra något för att få igång den processen igen är EU, men de har hittills bara sagt att Israel får göra vad de vill.
Rouzbeh Parsi och Yair Wallach är överens om att Israel förbereder sig på att invadera norra Gaza för att en gång för alla rensa ut Hamas – och att det vore ett misstag.
– Vi vet inte än hur mycket av status quo som kommer att finnas kvar. Vi vet inte heller exakt hur extremt det israeliska svaret kommer att vara. Hur långt kommer de att gå för att återskapa illusionen att man kan ha en gratis ockupation? frågar sig Rouzbeh Parsi.
Enligt Yair Wallach kan en invasion leda till såväl ett massmord på palestinier som en existentiell kris för Israel som nation. I synnerhet om Netanyahus regering bestämmer sig för att offra de 150 israeliska och utländska medborgare som hålls som gisslan av Hamas, vilket man tidigare har antytt att man kommer att göra.
– Offrandet av 150 gisslan skulle kunna leda till att Israel raseras inifrån. Folk befinner sig redan i chock över att civila lämnades att dö av sin egen militär. Och att låta gisslantagna dö, inte bara genom att de inte räddas utan för att de bombas till döds av sin egen militär, är en signal som verkligen skulle kunna skada sammanhållningen i det israeliska samhället.
Han tror att en markoffensiv kommer att leda till hundratals döda israeliska soldater och tusentals palestinier.
– De kommer förmodligen ändå inte att hitta Hamas bunkrar förrän efter flera månader. Vidden av förstörelsen kommer att hemsöka Israel internt och internationellt, säger han och fortsätter:
– Och även om de skulle utrota Hamas, vad händer sedan? Kommer de att återockupera Gazaremsan? Riskerna är så stora att jag är orolig att instinkten att slå tillbaka mot Hamas inte är baserad på rationellt tänkande. Vi har sett det förut i Gaza.
Rouzbeh Parsi tror att det ändå inte skulle undanröja det hot som Hamas utgör mot Israel.
– Det innebär bara att man skjuter problemet framför sig några år. Det kommer att komma en ny generation. Hamas ledarskap som nu dödas kommer att ersättas av folk som är ännu mer radikaliserade av förklarliga skäl.
Enligt Yair Wallach är det bästa som kan hända att Israel accepterar att de har förlorat denna rond.
– Detta var ett nederlag på kort sikt. Inget gott kommer att komma av att man försöker rädda ansiktet med några av de åtgärder man har att välja på.
– Det viktigaste nu är att man får till stånd en fångutväxling och att gisslan släpps. Jag har till och med hört röster inom det israeliska etablissemanget säga att vi behöver en fångutväxling.
Samtidigt tror han att Hamas har spelat ut sin roll som ledare av den palestinska kampen.
– De har samma moraliska ställning som Islamiska staten. Det betyder att de i sin nuvarande form inte längre har någon möjlighet att leda palestinierna. För eller senare kommer de att få betala priset för det. Även om Israel besinnar sig och undviker militära lösningar som bara kommer att förvärra situationen.
Enligt Rouzbeh Parsi krävs ett helt nytt ledarskap på alla sidor för att några framsteg mot fred ska kunna göras.
– Ett positivt scenario vore om konflikten inte eskalerade, och att Israel inte gick hårdare fram än vad de gjort, att EU tog ett tydligt initiativ, och ledarna i Israel och Palestina avgår och ersätts av nytt ledarskap: Netanyahu, Mahmoud Abbas och de andra palestinska ledarna i Ramallah. Då kanske man kan komma någonvart.
Men även om inget av dessa scenarion ser ut att bli verklighet inom en snar framtid finns det trots allt små tecken på att en solidaritet existerar som kan gå att bygga vidare på. Enligt Yair Wallach har tonen mot palestinska medborgare i Israel börjat förändrats, inte minst sedan många av dem också föll offer för Hamas attack.
– Det kanske inte kommer att ske, men jag tycker att palestinier i Israel allt oftare ses som delaktiga i det nationella projektet. Man anser att de sitter i samma båt som övriga israeler. Minst 40 av dem dödades av Hamas. Vissa sköts på nära håll av Hamas-medlemmar trots att de bar hijab.
Svaret menar han är vanliga människors gemensamma motstånd mot det extrema våldet på båda sidor.
– Denna känsla av ett delat öde mellan israeliska palestinier och judar kan vara ett sätt att stoppa våldsspiralen från att eskalera.
Men även i den frågan är Yair Wallach inte särskilt optimistisk.
– Jag tror att vi kommer att få se en markinvasion. De förbereder sig på det, bombningarna av hela kvarter är tänkta att skapa vägar in i Gaza för armén.
En möjlighet är dock också att Israels svar blir så brutalt att omvärlden vänder sig mot den israeliska regeringen.
– Blockeringen av vatten, livsmedel och elektricitet kan leda till en internationell reaktion som kan stoppa eller i alla fall bromsa den israeliska reaktionen. Om det är ett krigsbrott att skära av tillförseln av förnödenheter till civila i Ukraina är det också det i Gaza.
