Rasmus Landström läser en klassisk skräckis för femte gången och upptäcker ett vansinnets språk som skapar sin egen vansinniga verklighet.
Robert W. Chambers är en av skräcklitteraturens superkändisar, men bara för en enda novellsamling. Rättare sagt för de fyra första novellerna i Kungen i gult (1895), som i dagarna kommer i nyutgåva i Jonas Wessels översättning. Anledningen är den mytologi som Chambers skapade, kring ruinstaden Carcosa, där tvillingsolarna sjunker över Halisjön och den fruktansvärda kungen i gult härskar.
I novellerna är Kungen i gult en pjäs som gör läsaren vansinnig, vilket bland annat inspirerade H. P. Lovecraft att skapa Nekronomicon, även den en bok som får läsaren att tappa förståndet. Till den lånade han Chambers metod att genom dunkla antydningar framkalla ett mytologiskt sammanhang, där gamla gudar kan vara både döda och drömmande samtidigt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Själv skulle jag vilja spetsa till det ytterligare och säga att Chambers storhet vilar i en enda novell i samlingen, nämligen ”Ryktesreparatören”. Det är en märklig berättelse som utspelar sig 25 år in i framtiden (alltså 1920). USA har blivit en totalitär stormakt, New York en modernistisk stad i sten, med hårda migrationslagar och legaliserade självmord, vilka genomförs i makabra ”avlivningskammare”. Novellens huvudperson, Mr. Castaigne, befinner sig i konvalescens efter en ridolycka under vilken han läser Kungen i gult. Läsningen får hans tillvaro att falla samman. Under berättelsens gång kommer han över ett diadem från Carcosa. I en delirisk scen påstår han att prydnaden gör bäraren till ”världshärskare”.
När jag läser novellen, för åtminstone femte gången, slår det mig hur skräcklitteraturen uppfinner flera modernistiska grepp långt före själva modernismen. Framför allt laborerar Chambers med ett vansinnets språk som i sin tur skapar sin egen vansinniga verklighet. Efter hand förstår vi att Mr. Castaigne fick en hjärnskada under ridolyckan och att avlivningskamrarna förmodligen är tunnelbanenedgångar, att hans diadem är billigt krimskrams och att det han kallar ”kassaskåpet” är en kakburk. Samtidigt tycks den hallucinatoriska värld som beskrivs faktiskt existera.
På samma sätt är Chambers kryptiska sätt att referera till en större ondska, utanför novellernas spann, inte bara stilbildande för Lovecrafts noveller, utan man undrar om inte en modernist som James Joyce också läste honom. Joyce kunde i Odysseus låta en replik i Stephen Dedalus medvetande som ”gå inte in där” antyda att något fasansfullt ägt rum på platsen han just passerade. Den som läser på förstår att det rör sig om en pogrom och på så sätt suggereras Dublins antisemitiska historia fram – precis som Chambers förmörkar New York genom rumphuggna kommentarer om Carcosa. Gemensamt för både ”Ryktesreparatören” och ”Odysseus” är att det som laddar berättelsen ligger i texten – men är otillgängligt för läsaren.
Slutligen slår det mig att Chambers i denna makalösa novell uppfinner den totalitära dystopin – som även den har rötterna nedkörda i skräckromantiken. För ”Ryktesreparatören” skrevs före såväl Jack Londons Järnhälen (1908) som Jevgenij Zamjatins Vi (1924).
All denna litteraturhistoria fångar dock inte novellens verkliga storhet. Anledningen till att man slukar ”Ryktesreparatören” är att den skapar en febrig känsla i kroppen. Stämningen är mättad: Chambers låter en glänsande medeltidsvärld med kejsare, riddare i rustningar och möer i brokiga tyger paradera genom den totalitära dystopin. Samtidigt låter författaren ett smygande vansinne äta sig in i texten. Ett vansinne som man plötsligt förstår varit där hela tiden – novellen lyses upp som en eldskrift.
Chambers sägs ha stora kvalitetsvariationer i sitt övriga författarskap. Men bara ”Ryktesreparatören” får genom sin förtätade existens reglarna mellan verklighet och mardröm att ruttna. Snart kommer kungen i gult och hämtar den som har texten i sin bokhylla.
