Endast det bästa är gott nog åt folket. Orden sägs ha drivit socialminister Gustav Möller när de första spadtagen togs mot folkhemmet.

Andemeningen känns avlägsen när man ser vad som nu händer i vården. Runt om i Sverige tvingas sjukvården till drakoniska nedskärningar. Östergötland, som är en av de hårdast drabbade regionerna, går mot ett historiskt underskott på 1,6 miljarder för 2023. Samtidigt försöker de styrande partierna i regionen hantera situationen med ett sparkrav på sex procent.

Ekvationen går inte ihop. Redan 2022 konstaterade regionen i en rapport att andelen allvarliga vårdskador som kunde kopplas till resursbrist hade ökat från 25 till 50 procent mellan 2019 och 2022. När det gäller resten av Sverige, konstaterade Inspektionen för vård och omsorg (IVO) vid en pressträff i samband med tillsyn av landets akutsjukhus förra året, är vi ”nere på en nivå där det är farligt för patienten”. Anledningen? Brist på resurser, som leder till brist på personal, som leder till brist på vårdplatser.

Nu ska personalen krympa ännu mer. 5 300 tjänster måste regionerna göra sig av med, enligt en sammanställning i Dagens Nyheter (9/1). Regeringen växlar mellan att skylla på inflationen, omvärlden, och det ekonomiska läget. Men situationen är politiskt skapad.

Den redan överarbetade personalen måste gå snabbare och vårda fler. Överbeläggningen växer. Patientsäkerheten hotas. Men verkligt skrämmande blir det när vårdkrisen sätts i ett större perspektiv.

I Den sjuka debatten (2023) skriver forskaren John Lapidus om ett sjukvårdssystem som är på väg att klyvas i två delar. En privat lyxvård för dem som har råd, och en undermålig offentlig vård för resten. Han berättar om det privata barnsjukhuset Martina i Stockholm, som bara tar emot barn som betalar medlemskap på 16 188 kronor per år.

Sådana exklusiva vårdinrättningar kompletteras dessutom av privata sjukförsäkringar. 15 procent av alla vuxna i Sverige har i dag en sådan, ofta genom jobbet, eller fackförbundet om man är tjänsteman. Försäkringen är knuten till den privata vården och skapar därmed ett kundunderlag för privata vårdgivare. Men framför allt fungerar de som ett sätt att gå före andra i vårdkön.

En privat lyxvård för dem som har råd, och en undermålig offentlig vård för resten.

Försäkringsbolagen har allt att vinna på den offentliga vårdens brister. Med säljargument som Skandias ”Med en vårdförsäkring slipper du vänta”, befästs bilden av det privata som det bättre alternativet. Men den privata vårdindustrin bidrar också aktivt till det offentligas nedbrytning. Det offentliga läcker resurser till det privata genom kostsamma avtal, men också personalflykt. Den offentliga vården har brist på specialistsjuksköterskor, delvis för att de i stället hamnat på försäkringsbolag eller privata kliniker där patienterna är friskare, lönen högre och arbetsmiljön rimligare.

Det otäcka är att utvecklingen glider under radarn. Trots att det handlar om ett radikalt systemskifte, får det inte folk att protestera.

En förklaring är att högern inte låter som den en gång gjorde. Den bombastiska Timbro-retoriken om marknadens förträfflighet fungerar inte längre – eftersom folk har sett resultatet. Den senaste Som-undersökningen (2022) visade att två tredjedelar av väljarna nu är negativt inställda till vinster i välfärden. I dag verkar kapitalet i stället i det fördolda.

Marcus Larsson och Åsa Plesner beskriver i boken De gränslösa (2023) hur politiker, lobbyister och välfärdskapitalister gynnar sig själva genom att gå fram och tillbaka mellan rollerna. Den tidigare KD-ledaren Göran Hägglund är ett bra exempel. Först avreglerade han apoteken som socialminister, för att sedan gå in i vård- och omsorgsbolaget Aleris styrelse. Där blev han lobbyist, med uppdraget att göra affärer med staten om medicinska produkter.

Marknaden i välfärden finns kvar för att politikerna har ett egenintresse. Den utökas, för att det lobbas igenom så smidigt att ingen hinner fatta vad som hände.

När den offentliga vården nu krisar beror det alltså varken på inflationen, omvärlden eller ekonomin. Det knakande ljudet är kapitalet som bryter nya marker.