Med sina hurtiga råd försöker sig Johanna Bladh på ett omöjligt projekt: att skriva en feministisk bok som skickar tillbaka problemen till kvinnorna.
Tjejbibelns nio kapitel vill lära läsaren att säga ifrån, sluta vara en duktig flicka, bli en ”rik bitch” och sluta kritisera andra kvinnor. De är uppbyggda i typisk tjejtidningsstil: varje kapitel inleds med en berättelse från skribentens eget liv som introducerar problemet. Sedan följer korta berättelser och undersökningar från läsarna, i det här fallet Johanna Bladhs instagramföljare, tester man kan göra som läsare, kärnfulla intervjuer med experter och listor med tips och trix. Här och där finns citat insprängda, till exempel Grynets ”Ta ingen skit!” Det är grafiskt tilltalande, en bra blandning av tyngre text och mer humoristiska eller rappa inslag vilket gör det lätt att hänga med som läsare.
Johanna Bladh är journalist och influencer med ett feministiskt tilltal. Hon har bland annat tilldragit sig uppmärksamhet när hon ammade i Nyhetsmorgon. Många retar sig på hennes girl-power-stil, något som PR-avdelningen som jobbat med hennes bok Tjejbibeln verkar ha tagit fasta på. Säljtexten utlovar att läsaren ska lära sig att bli ”en självsäker tjejboss som tar för sig vad helst hon än önskar i livet”, en formulering som säkert kommer locka till kritik från de avundsjuka tjejer Bladh beskriver i ett av bokens kapitel. Själva boken är emellertid ganska nedtonad, begreppet tjejboss förekommer bara en gång.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Bladh saknar inte heller feministiska resonemang och insikter. I kapitlet ”Bli en relationsninja” skriver hon om hur kvinnor tar en större del av det praktiska och känslomässigt ansvaret för hem och relation och att kvinnor ofta mår sämre i äktenskap medan män tycks bli lyckligare och friskare. Hon tar även upp att kvinnor ofta är mer tränade i hur vi ska ta hänsyn till andras behov.
Ändå landar resonemanget i att ”vi måste sluta tro att andra kan läsa våra tankar”, som om problemet var kvinnors brist på kommunikation och inte mäns brist på intresse för vad kvinnor försöker kommunicera. Det gör mig lite besviken, jag förstår inte hur man kan skriva stycke efter stycke om ojämlikhet i relationer för att sedan ändå hemfalla åt sexistiska stereotyper om att kvinnor förväntar sig att män ska vara tankeläsare.
Det jag saknar är ett utrymme för den sorg och hopplöshet som ett liv i patriarkatet föder i oss.
Alla de strukturella problem Bladh berör blir plötsligt väldigt små när lösningarna kommer på tal. Den som inte får tillräckligt med uppskattning på jobbet ska se sig om efter ett annat jobb. Om man känner att man krossas under samhällets krav på att vara en ”duktig flicka” ska man acceptera att ”saker inte alltid är 100 % perfekta”. Bladh får det att låta som att kvinnors utbrändhet beror på att de är stressade över att inte ha tid att mala sitt eget mjöl. Kapitlet om kvinnors ekonomiska underläge i samhället låter som ett reklamblad för en kapitalförvaltningstjänst som kommit på att kvinnors pengar duger lika bra att tjäna pengar på.
Problemen är symtom på den omöjlighet som finns inneboende i själva projektet – att skriva en feministisk bok som handlar om hur läsaren ska kunna navigera i patriarkatet. Det är svårt att behålla helhetsanalysen när resultatet ska bli en punktlista med tips som ”använd humor” när man ska säga till någon att inte vara sexist, att ”se sig själv som arbetsgivare” när man går på dejt eller att man inte ska skämmas över underlivsproblem. Eller varför inte ”hålla rutinen” och lägga undan några hundralappar på sparkontot varje månad?
Det jag saknar är ett utrymme för den sorg och hopplöshet som ett liv i patriarkatet föder i oss. Sorg över orättvisan att vi straffas av den enkla anledning att vi fötts till kvinnor, hopplöshet över att se framstegen utebli eller till och med rullas tillbaka. Utan att lämna utrymme för de här känslorna tror jag det är väldigt svårt att uppnå en hållbar feministisk praktik. Och kanske är det inte heller det man kan förvänta sig av en guide till tjejboss-skapet. Jag känner bara trötthet av att se viktiga samhällsproblem lyftas bara för att tilldelas en billig quick fix.
