“Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.
Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken.
Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade).
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I sin debut – Poppy Wars – lekte Kuang med tanken om att Mao Tse-Tung föddes som kvinna under medeltiden. Här består tankeexperimentet i att alkemins snarare än ångkraftens utveckling lade grunden till moderniteten. Detta säger något om Kuangs författarskap: i USA har hon mottagits som en fantasyförfattare, men hennes litteratur besjälas av idéstoffet, mera karakteristiskt för science fiction-litteraturen. Typiskt för en samtid där den politiska fantastikens genrer har smällt samman i en vild blandning. Vilket för övrigt China Miéville uppmärksammade i en berömd essä redan för tio år sedan.
I centrum för intrigen står Robin Swift som hämtats från Kanton. Han har avlats av en professor vid Babel för att ladda silvertackorna med främmande idiom. Tackor som sedan fästs vid handelsfartyg på väg mot Kina med lasten full av opium. Kuang njuter av att porträttera den Oxford-miljö som Robin ingår i, liksom att lägga ut texten om imperiets förhållande till periferien. Med samma lust skriver hon fram en estetik som kallas ”Dark Academia” på Tiktok (som för oss lite äldre läsare för tankarna till klosterkitschen i Umberto Ecos I rosens namn), för att i nästa stycke föra tekniskt kunniga resonemang om framställning av daguerrotypier. För att slutligen landa i en diskussion om Adam Smiths teorier om kolonialismen i Nationernas välstånd. Ja, ni förstår: det här är en bok som professorer med efternamn som Eco skriver på ålderns höst. Inte en 27-årig doktorand som ser ut som en k-pop-tjej på författarbilden.
Efterhand börjar Robin känna sig alltmera obekväm i att vara verktyg för kolonialmakten. Han ansluter sig till det så kallade Hermessällskapet, som snor silver från imperiet och ger till behövande. Här finns ytterligare ett exempel på hur noggrann Kuang är: de tidiga folkrörelserna organiserade sig oftare i ordnar och hemliga sällskap än fackföreningar och partier. Under en resa till Kanton bestämmer sig Robin för väpnat motstånd. Boken ömsar skinn och blir en blandning av revolutionskrönika och äventyrsroman – samtidigt som den förlorar sitt förtätade språk. En eftergift åt genren, skulle vissa säga, men själv är jag övertygad om att den hade kunnat avslutas med allegorisk finess (som slutet på Guldkompassen), eller på ett subtilt, mysteriöst sätt (som slutet på I rosens namn). Att jämförelserna med dessa klassiker kommer upp är ett tecken på vilken liga Kuang spelar i. Trots sin svagare andra hälft är romanen ett intellektuellt äventyr – som förtjänade sitt Nebula-pris.
Babel säger också något intressant om fantastikens ställning idag. I en tid när litteraturen hotas från alla håll använder Kuang genrelitteraturen för att skapa en värld där humaniora, översättningar och fiktion äger den vikt som läsande människor har en känsla av att den borde äga. Eskapism för bokmalar? Tveklöst. Men djupast nere i fantasyriket vilar en kista full av skarpslipade politiska vapen. Mot kolonialism och utsugning – som läsaren kan hämta upp.
Att Fredrika Spindler översatt detta Vasaskepp till roman, till en friktionsfri svenska (vilket knappast kan varit lätt med alla ordlekar) bör vi vara tacksamma för. Visserligen välter den redan under jungfrufärden, på grund av sin överambitiösa höjd. Men vrakresterna skimrar.
