Nationalmuseums utställning med Harriet Backer är en genomsnygg lektion om 1800-talets smygande radikalitet.
”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Frågan ställdes 1971 i en berömd essä av den amerikanska konsthistorikern Linda Nochlin. Hennes skenbart naiva fråga gav upphov till en störtflod av forskning, och sedan dess har ett oräkneligt antal kvinnliga konstnärer dykt upp vilket gjort konsthistoria till ett betydligt mer diversifierat fält. Att ”upptäcka” en bortglömd konstnär och återupprätta hennes rätta plats i historien har närapå blivit en klyscha i konstbranschen (tänk på Hilma af Klint-febern). Definitivt oftast på gott snarare än ont, även om det kan bli tjatigt och ibland rentav tveksamt att marknadsföra utställningar som ”upptäckter” då det inte sällan redan bedrivits forskning på konstnärerna i fråga.
Det jag blir mest störd av på Nationalmuseums utställning Harriet Backer är ändå att jag – konsthistorienörd och feminist – aldrig tidigare hört hennes namn. För att parafrasera Nochlin undrar jag: Varför är våra grannländers konsthistoria terra incognita? Före och efter Edvard Munch råder mest ett tyst sus i mitt huvud.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Backer var först och främst förankrad i 1800-talets historiemåleri, men man anar en inre lust att experimentera.
Norska Harriet Backer (1845–1932) föddes in i en borgerlig familj och följde en rätt typisk bana för talangfulla kvinnor från hennes generation och klass. Med pengar och nätverk var nästan allt möjligt: i en socialt rörig tid, då värdesystemen börjat krackelera och den kungliga och adliga elitens smak utmanades av framgångsrika meritokrater, gick det att skapa sig en karriär utan att passera via akademin, dit kvinnor inte hade tillträde förrän 1873. Privata utbildningar kunde dessutom vara långt mer nätverksskapande och kommersiellt gångbara. Och det var precis så det var för Backer, inga snyfthistorier här inte. Under sin livstid fick hon genomgående bra kritik från både norska och franska kritiker.
Utställningen inleds med Blå interiör från 1883. En ung kvinna sitter och broderar i en kammare i ett disigt ljus från ett fönster som skyms av en stor krukväxt. Förutom att den är en ljuvligt tilltalande målning med sitt lyriska ljus och hundra nyanser av blått, förkroppsligar den också en intressant brytningspunkt mellan ett realistiskt historiemåleri och den gryende naturalismen och impressionismen. Interiören är specifik och kan placeras i samtiden, så som tidens radikala kulturdebattörer förespråkade.
Kvinnan har modern frisyr och på väggen hänger ett impressionistiskt landskap. Detta är de naturalistiska klassikernas period: Zolas Therese Raquin kom ut 1867, Ibsens Ett dockhem 1879. Men kisar man, skulle verket med sin strama komposition lika gärna kunnat vara något ur Vermeers 1600-tal. Poeten Baudelaire hävdade det urbana livet som essensen av modernitet. Men han var inte ensam om att observera och formulera skiften. Konsthistorikern Edmond Duranty pekade, tvärtom, på det privata, det vill säga interiören, som skådeplats för samtiden. Backer var först och främst förankrad i 1800-talets historiemåleri, men man anar en inre lust att experimentera.
Själv går jag tillbaka två gånger bara för att återse hennes Kortspelarna från 1893. Trots att målningen är liten sugs jag in i den dammiga atmosfären, med några gubbar, försjunkna i ett parti kortspel, obekymrade om en gassande sol som tränger in utifrån. Ljusspelet och de optiska effekterna gör den till ett paradexempel på impressionisternas strikta fokus på sinnesintryck framför realism eller psykologi.
Det är min mamma som påpekar mitt misstag. På verksskylten står det ”skiss”. Det slutgiltiga verket som hänger intill är stelt och ganska livlöst.
Oavsett Backers ofullgångna modernitet, är det otroligt tacksamt med Nationalmuseums presentation. För varje nyjustering av konsthistorien lär man sig något nytt om det som man trott att man kunde allt. Utställningen pågår till den 18 augusti.
