Om vi tar Succession som exempel är det den mäktiga mediefamiljen Roys inre skådespel och maktkamper står i centrum. Ibland dyker det upp demonstranter och anställda på bolaget, men det är mest som störningsmoment. På det hela säger serien inte särskilt mycket om de klassrelationer som bär upp familjen Roys imperium. Trots att de är nihilistiska sexgalningar, övermodiga missbrukare eller klumpiga manipulatörer är det inte svårt att sympatisera med Kendall, Roman eller Shiv. Vem älskar inte, eller kan knyta an till, en fuck up?

Trots att de superrika framställs i en allt annat än felfri dager menar Vikström att detta sätt att framställa dem är en del av en större ideologisk apparat som legitimerar rikedomskoncentration. I sin avhandling har han studerat medias skildringar av superrika, med fokus på liberalkonservativ nyhetspress.

När enskilda miljardärer skildras är det oftast i form av insmickrande livsstilsreportage i glansiga veckomagasin. I dessa artiklar figurerar de superrika som hårt arbetande och konkurrenskraftiga entreprenörer, i sann meritokratiskt anda – alldeles oavsett om de främst förvaltar ärvda förmögenheter och bolag. Den underliggande frågan handlar om huruvida miljardären förtjänar sin rikedom – något som främst tycks vara en fråga om god karaktär.

I den mån det över huvud taget finns en kritik så tar den fasta på ”rötägg” bland de superrika. Det handlar om personer som antingen konsumerar slösaktigt eller ägnar sig åt ”smutsig” affärsverksamhet som renoveringsvräkningar, skuldsättningsupplägg eller spelbolag. Genom reportage om lyxvillor och dyra båtar, med helikoptertagna bilder, bjuds läsarna in att spionera på miljardärernas annars dolda liv, vilket skapar en illusion av insyn.

Vikström visar hur framställningen av goda miljardärer som bidrar till nationens och folkets intressen osynliggör kapitalistiska intressen och en skenande ojämlikhet.

Samtidigt är idén om den filantropiska, moraliskt dygdiga miljardären utbredd. Jag kommer att tänka på en ideell organisation där jag jobbade ett tag – där den högsta drömmen var bidrag från Bill Gates stiftelse. Så länge de superrika kan ses bidra till det allmänna bästa framträder de inte i medias framställningar som särskilt problematiska figurer.

Att liberal dagspress bidrar till legitimera rikedomskoncentration är i sig inte särskilt uppseendeväckande. Avhandlingens styrka är snarare att den på ett fascinerande sätt visar hur det går till. Just svagheterna i den moraliska kritiken av superrika är det mest intressanta bidraget. Vikström visar hur framställningen av goda miljardärer som bidrar till nationens och folkets intressen osynliggör kapitalistiska intressen och en skenande ojämlikhet.

I avhandlingens avslutande kapitel skriver Vikström att han hoppas kunna påverka den journalistiska rapporteringen om superrika, vilket är en kanske väl förhoppningsfull målsättning. Jag tror att avhandlingens resultat främst har potential att öka den politiska medvetenheten kring superrikas roll i samhället och få mediekonsumenter att läsa tidningen med en mer kritisk blick.

Däremot hoppas jag att något förlag plockar upp Vikströms avhandling och ger ut den i populärvetenskaplig form, på svenska, så att den kan nå en bredare publik. Tills dess gör Vikström ett utmärkt jobb som folkbildare på nätet och i olika morgonsoffor.