Sladdriga teckningar, stökiga installationer och korvfilosofiska katalogtexter. På konstskolornas slututställningar är det mesta sig likt och det är precis som det ska vara.
Ett gammalt skämt om Konsthögskolan i Stockholm utgår från dess emblem, bestående av ett lejon och ett vildsvin, som även flankerar ingången till Skeppsholmslokalerna. Vitsen går ut på att eleven kommer in som ett lejon och ut som en gris. Tolkat som att unga studenter, likt ensamma lejon, letar efter sanningen på en oändlig stäpp, för att snart inse att en viktigare uppgift är att böka runt och sabotera människans prydliga trädgårdar, så är bilden ändå fin.
Därför är vårens examensutställningar en höjdpunkt inte bara för konstintresserade utan för var och en som är det minsta intresserad av att läsa av vartåt olydiga ungas tankekraftfält rör sig.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det första man möts av i den pampiga entrén på Fredsgatan är en installation som omedelbart fångar min uppmärksamhet. I två genomskinliga vattenfyllda glaspelare roterar ett mönstrat tygstycke. Titeln Tales they don’t tell you leder mig inte vidare, men det är något levande i den oroligt böljande sjalen. I katalogen läser jag mig till att Dev Dhunsi förenat hinduisk myt om Ganges med sin hemstad Trondheim, staden som klyvs av en fjord med sina egna mörka hemligheter.
Den stora utställningen är varsamt installerad och curatorerna har gett varje konstnär generöst med luft vilket å ena sidan ger verken en tyngd och högtidlighet, men å den andra ger ett polerat och ”färdigt” intryck. En slututställning är ju ändå framför allt en början. Skulpturala installationer som imponerar med tekniskt utförande är Nicole Khadivis rörliga skulptur i stål, glas och starkt ljus. Seen from somewhere är iskallt industriell och spelar samtidigt upp ett drama med våldsamma undertoner. Utställningens stramhet bryts upp av Sophie Brodskys absurda workshop där en fiktiv firma sprutar ur sig drömmar om ett gott materiellt liv i en värld där drömmar är det enda som återstår.
Konsthögskolans masterutställning inger hopp. Det ofärdiga och halvtänkta men helhjärtat genomförda är precis de friskhetstecken man behöver. De konstnärer som jag blir mest nyfiken att få följa nästa steg är dels Soni Sagan, som med laser ristar in en serie vardagsobservationer i kartongförpackningar – den gränslösa näthandelns och gigarbetets minsta enhet. Helheten är lite väl storslagen och spretig (man fattar ändå), men mystiken och förvandlandet av bruksmaterial till mönster, dekorerade likt persiska mattor säger åtminstone mig något om relationen mellan människa, handens arbete och tingens värde. Manju Jattas blåmåleri med gambianska ”runor” och berättartraditioner är vacker, och berättar med låg röst och poetiska gester om svart historia i Sverige.
Mer avslappnad stämning är det på Konstfack. Det mesta är sig likt med sladdriga teckningar, stökiga installationer och korvfilosofiska katalogtexter. Men stopp! Det betyder inte att det är dåligt eller ett tecken på förfall. Tvärtom så föredrar jag Konstfacks öppna ändar än Kungligas förnämhet. I början, varde kaos – och lek vill jag tillägga! Jag skrattar högt vid två tillfällen. Första gången är vid André Córdova Rudstedts animerade konstkritiker som spottar ur sig klyschor framför AI-genererade ”konstverk” och andra gången i Hanna Järgenstedts hippiebil där den grafiska formgivaren tar med resenären på en sjukt rolig och misslyckad resa till en DJ-pojkvän i Berlin.
Med regeringens attack mot humaniora inom både grundskola och akademi, högerpopulismens avsky för samtida konst i kombination med en nykonservativ våg bland unga människor – säkert delvis kopplad till en allt större privatekonomisk osäkerhet – får man ändå lov att säga att det råder gott gry bland den unga generationens konstnärer. Åtminstone om man gör en bedömning utifrån årets slututställningar i Stockholm.
