Att denna juvel, i svensk klassikeröversättning från ryskan, åter görs tillgänglig är lysande. Bäckström har gjort ett underverk med att få en prosa av sådan densitet som Tsvetajevas att klinga som originalspråk – ”till hälften knuffad och till hälften dragen genom rummet, motsträvig i dörren som främmande från landet då man försöker truga dem, en smula avigt, en smula varglikt, trädde jag in”.

Det rör sig om en minneskonst av ett unikt slag. I Paris på 1930-talet nedtecknade Marina Tsvetajeva (1892–1941) sina barndomsminnen, då själv i fyrtioårsåldern, på en blixtrande intensiv prosa. Exilen ger texten dess dubbla karaktär: incitamentet är längtan till en förlorad värld, men författaren verkar mindre intresserad av sin faktiska barndom än vad det är att vara barn, i mer universell mening. Hon är mer upptagen vid riktigt tidiga åldrar, som är svårare att sätta ord på, än till exempel tonåren, då språket börjat dominera tänkandet och satt i gång sitt memoarmaskineri.

Som när Tsvetajeva inleder essän ”Min Pusjkin” (1937), skriven till hundraårsminnet av den ryske nationalskaldens död, med att som treåring åter stå i sin mors sovrum (på Tre Dammars gränd i Moskva) framför en tavla föreställande pistolduellen under vilken Alexandr Pusjkin blir skjuten till döds i magen. Med suverän hand gestaltas barnets elementärt existentiella uppfattning av tillvaron – här: vad det är att ha en mage. Alla minns vi från barndomen vilken effekt som tavlor på väggen kunde ha. Från den här scenen i moderns sovrum, med den omtumlande erfarenheten av blotta möjligheten att få ett pistolskott i magen, vaskas även fram minnet från barndomen av hur upplevelsen att ha ont i magen för henne starkt förknippades med den dödade poeten.

Det väsentliga blir ett begrepp hos Tsvetajeva. Hon återkommer till det i en annan bok som Fatehon gett ut (Om kärlek & annan dagboksprosa, i översättning av Alan Asaid): det väsentliga – inget förhållningssätt, utan en gärning. Kärleken hos Tsvetajeva är ett val och en gärning. På samma vis är det med hennes minneskonst: att rabbla minnen är ”att förhålla sig”, något helt annat att återskapa.

Tsvetajeva återskapar barndomens upplevelser genom att inrikta sig på minnesdetaljer. Ett annat exempel i ”Min Pusjkin” är hur färgen svart i familjens eviga promenadmål, det berömda Pusjkinmonumentet i Moskva (vi får tänka oss att skulpturens järn ännu var svart när Tsvetajeva var barn) blir till något essentiellt i poetens väsen. Från Pusjkins mytomspunna afrikanska rötter (om vilka ingen tycks kunna fastställa om det var i Etiopien eller Eritrea, eller rentav Kamerun, som hans förfader föddes) till idén om att i det vita vardagens Moskva är poetens utanförskap villkorat som ”ras”. Den svarta färgen återkommer sedan som tema i flera essäer.

Vad är då så mystiskt med Faethons utgåva av Min ryska barndom? Jo, helt kort informeras om att boken inte bara är ett nytryck av Annika Bäckströms översättning, den är utökad med ”översättningar” (i pluralis) av Karin Glentz och Tora Lane. Det rör sig om ett tillägg på åtta sidor, utmärkt översatta av de båda nämnda, ganska exakt mitt i Tsvetajevas Pusjkin-essä. Själva avsnittet lockar till frågor, om det kanske censurerades vid första tryckningen i Sovjetunionen? Även förordet i Tidens utgåva från 1981 – här omtryckt, oförändrat – talar om Bäckströms version som ”ett utdrag” av ”Min Pusjkin”. Var det översättaren som en gång valde bort de sidorna? Eller utgick översättaren ifrån en version bland flera av Tsvetajevas Pusjkin-essä? Om så är fallet, strök Tsvetajeva själv ned eller någon annan? Med några meningar hade Faethon kunnat upplysa därom.

Fast passande på sätt och vis, att läsaren förses med det väsentliga, Tsvetajevas prosa i eminent svensk språkdräkt. Tillkomsten av materialet får vi undra över bäst vi kan, bäst vi vill.