De påstod att marknaden skulle bygga kärnkraft, men nu bekräftar regeringen det vi andra redan visste: att bara staten kan leverera central infrastruktur, och att denna måste få kosta. Nu måste båda sidor släppa kulturkriget och bygga ren energi.
En dag när jag lekte på gården som fyraåring ropade mamma åt mig att komma in. Jag fick absolut inte leka ute längre, på grund av de farliga giftmoln som höll på att glida in över Sverige. Den skrämmande bilden är förmodligen vad som gör att minnet ännu är så levande. (Eller så letade sig radioaktivt avfall in i min hjärnbark.)
Året var 1986 och kärnkraftverket i Tjernobyl hade precis havererat. Då Sovjetunionen försökte tysta ned katastrofen, som de hade gjort med tidigare problem, avslöjades den i stället av svenska ingenjörer vid Forsmark som upptäckte att de hade partiklar på kläderna redan när de kom till jobbet.
Som journalisten Gunnar Bergdahl skrev i intervjuboken Ljudmila från Tjernobyl, där hon berättade om den smärtsamma förlusten av sin make Vasia när hon var gravid, är ”kärnkraften ett energislag som tål att diskuteras.”
Många svenskar har liknande minnen, och de präglar fortfarande vår tids debatt om kärnkraft. För Miljöpartiet är frågan närmast existentiell, då man grundades ur nej-kampanjen under kärnkraftsomröstningen 1980. Nya språkröret Daniel Helldén förklarade omedelbart att kärnkraften var en ”röd linje” och att de inte kan styra med Socialdemokraterna om de bygger ny kärnkraft.
Våra gemensamma investeringar ska inte sluta i privata fickor bara för att högern vill leka marknad.
Detta har i sin tur utnyttjats av Tidöregeringen, som tycks ha bildat en ohelig allians med Miljöpartiet för att förvandla frågorna om klimat och energi till identitetspolitik. Från höger har man länge motsatt sig större vindkraftsprojekt, även om Moderaterna åtminstone i ord ändrade hållning efter stämman i Umeå förra året. Förslaget att upphäva kommunernas vetorätt röstades dock tyvärr ned, vilket innebär att segelbåtsmoderater kan fortsätta stoppa utbyggnaden av Sveriges energiproduktion.
Kanske har Moderaterna ändrat sig för att kärnkraftens höga kostnader har blivit uppenbara även för dem. Inför valet lovade man att företagen stod redo att bygga kärnkraft så snart man lättade på regleringar och tillstånd. Men till slut har även högern förstått att bara staten har den kapacitet, vilja och mod som krävs för att investera i storskalig infrastruktur. Enligt regeringens utredare Mats Dillén kommer staten att behöva garantera lån på 300 miljarder kronor för att finansiera fyra nya reaktorer.
Som Arena Idé skrev i Dagens Nyheter (12/8) väntar vi nu på motsvarande investeringsförslag inom andra områden där marknaden har misslyckats, som jobb, järnvägar, bostäder, skola och vård. Om oppositionen ska släppa igenom kärnkraften behöver de alltså ställa krav, bland annat på att avkastningen ska tillfalla oss medborgare som både tar riskerna och betalar räkningarna. Våra gemensamma investeringar ska inte sluta i privata fickor bara för att högern vill leka marknad.
Att släppa kulturkriget och ställa krav är betydligt smartare än att framställa satsningen som för ”dyr” – som exempelvis Vänsterpartiet gör i sitt partiprogram – inte minst som det handlar om lån som ska betalas tillbaka. Det finns ingen anledning att rädda kvar denna grundbult i åtstramningsideologin, just som högern är på väg att rycka ut den. Möjligen kan man insistera på att uranbrytningen ska inledas i Österlens mineralrika alunskiffer, med tanke på hur kontroversiell vindkraften har varit där nere.
Som båda sidor påpekar går den teknologiska utvecklingen snabbt – både vad gäller kärnkraft och grön energi. I stället för att låsa fast Sverige i ett visst energislag av nostalgiska skäl krävs en klok mix: en omedelbar utbyggnad av förnyelsebar energi som sol och vind, förbättrad energilagring, öppning för kärnkraft för att säkerställa planerbarheten, samt detaljerade och realistiska förslag om vilka utsläpp som kan minskas via hushållning. En ny energiöverenskommelse helt enkelt, fri från prestige och utdaterade sanningar.
