”Effektivisera återvändandet”. Så motiverar regeringen sin nya lagändring, där preskriptionstiden för utvisningsbeslut förändras.
Lagändringen innebär att den som fått avslag på sitt uppehållstillstånd men stannat kvar i Sverige inte längre kommer ha möjlighet att ansöka om det igen, förrän personen lämnat landet och preskriptionstiden löpt ut. Motivet bakom förslaget är att se till att personer med utvisningsbeslut faktiskt tar sig härifrån.
Högerregeringen säger sig vilja stärka incitamenten att lämna Sverige. I praktiken innebär det att göra det riktigt jävligt för människor att komma hit – så pass att det trumfar de faror och svåra livsvillkor som driver människor från hem och familj.
Flyktinggruppernas riksråd (FARR) betonar i sitt utlåtande om förslaget att det främst riskerar att leda till att människor fastnar i papperslöshet. Det finns många orsaker till att en person med utvisningsbeslut stannar i Sverige. Att preskriptionstiden är fyra, och inte fem år, är inte en av dem. Behöver det nämnas att utredningen bakom lagändringen inte innehåller något faktaunderlag som pekar på att reformen faktiskt skulle leda till ökat återvändande?
Vanligt är i stället att utvisningen helt enkelt inte går att verkställa för att mottagarlandet inte kan eller vill ta emot personen. Eller ännu vanligare: att riskerna med att återvända är långt värre än att leva ett liv i papperslöshet i Sverige.
Förslaget vore givetvis bara ett i raden av beslut som syftar till att kringskära människors möjlighet till ett drägligt liv, som Tidöpartierna kan ta åt sig äran för. Det är inte fråga om signalpolitik – lagförändringar, som den förra året om höjt krav på inkomst för att få arbetstillstånd, får hårda konsekvenser för en stor grupp människor.
Och även på andra, mer ljusskygga områden, flyttas högerns positioner fram (även av oppositionen). En tendens vi har lagt märke till är att det blir vanligare att det är mammorna i papperslösa familjer som sätts i förvar. Eftersom barn inte får hållas fängslade mer än en kort tid – förvaren är inget annat än fängelser – har det oftast varit papporna som blir inlåsta, men detta tycks alltså vara på väg att förändras.
Ett annat exempel såg vi efter en demonstration som hölls utanför förvaret i Märsta nyligen. Personalen nekade då tre barn som rest långt för att besöka sin mamma som sitter inlåst. Orsaken var att de ”riskerade att störa ordningen” på förvaret, eftersom att de kom i sällskap med en vuxen som deltagit i demonstrationen. Barnen och mamman är bara några av dem som får betala priset för den politik som vill straffa människor som försöker ta sig till Sverige. Förmodligen ska detta ses som ytterligare sätt att ”effektivisera återvändandet”.
Men inget nytt under solen. Det är viktigt att vi uppmärksammar när repressionen hårdnar och människors livsvillkor medvetet försämras. Å andra sidan vet vi redan tillräckligt. Det är hög tid att inse att vi inte kan förlita oss på någon regering oavsett färg. För att verkställa den politik vi vill ha ligger ansvaret hos oss, och i det har vi bara varandra. Det är hög tid att organisera sig. Vårt arbete fortsätter och vi behöver allt stöd vi kan få. Ingen är fri förrän alla är fria!
