Donald Trump har visat de ekonomiska regler som gällt de senaste 30 åren går att upphäva. För framtida vänsterregeringar finns det lärdomar att dra av det.
De amerikanska teknikbaronerna har till slut börjat framstå som mäktigare än stater, med börsvärden som får nationella bruttonationalprodukter att blekna, kontroll över informationsspridningen och ständig närvaro i alla sociala interaktioner. Oavsett om det handlar om att prägla (virtuella) mynt eller erövra rymden tycks deras kungliga aptit vara gränslös.
Teknikmogulernas spektakulära underkastelse inför Donald Trump avslöjar dem samtidigt som en grupp nakna kejsare, beroende av politisk makt. Amazons vd Jeff Bezos får tiotals miljarder dollar tack vare sina otaliga kontrakt med den federala staten. Mark Zuckerberg, grundare av Meta, som kontrollerar Facebook, Instagram och Whatsapp, räknar med att Vita huset ska skydda honom från de enorma böter som hans brott mot konkurrenslagarna kan kosta honom i Europa och USA.
Båda fruktar Trumps vrede. Under hans första mandatperiod, i juni 2018, gjorde en enkel tweet från presidenten att motorcykeltillverkaren Harley-Davidsons aktie dök med 10 procent.
Därför är Zuckerberg, Bezos och även Sam Altman, grundare av Open AI som marknadsför Chat GPT, måna om att visa sin lojalitet. Zuckerberg, som tidigare var en apostel för mångfald och inkludering, hyllar nu ”maskulin energi” och protesterar mot ”censur av konservativa uttalanden” på sociala medier.
På 1100-talet knäböjde prinsarna inför påven för att få sin exkommunikation upphävd. Tusen år senare kysser teknikbaronerna presidentens ring.
Teknikmogulernas spektakulära underkastelse inför Trump avslöjar dem som en grupp nakna kejsare, beroende av politisk makt.
Man kan alltså få hjälp med mycket av en multinationell vd, förutsatt att han känner sig hotad av en stat. Slutsatsen är nästan förvånande efter 30 års mantra om politikens maktlöshet. Begränsade till en snäv ”cirkel av ekonomiskt förnuft” har tanken varit att folkvalda politiker skulle prioritera att öppna nya marknader för företagsledare, säkerställa tillgången på billig arbetskraft och låga skatter, bekämpa statsskulder och offentliga underskott, dämpa inflationen och säkerställa monetär stabilitet.
Men på senare år har dessa principer glatt åsidosatts. Under pandemin bröt regeringar med den budgetära ortodoxin utan att det utlöste fördömanden från ratingbyråer eller panik på börserna. De ignorerar den liberala katekesen när de nu, av säkerhetspolitiska och kulturella nödskäl, förespråkar en begränsad invandring, vilket skulle beröva tusentals företag billig arbetskraft.
Med tanke på USA:s åldrande befolkning utgör den nya presidentens invandringsplaner ekonomiskt kätteri. Det kommer att saknas arbetskraft inom jordbruket, hotellbranschen, restauranger och vården, och priserna kommer att stiga. Men Trump bryr sig inte. För honom är främlingsfientligheten viktigast.
För andra ledare är det atlantismen. Genom att införa sanktioner mot Ryssland tvingade de europeiska och amerikanska ledarna McDonalds, Nike, Starbucks, Coca Cola, Apple, L’Oréal och Ikea att överge en betydande marknad och sälja sina tillgångar till vrakpris. De utlöste medvetet en energikris som kastade sina länder in i en inflationär spiral samtidigt som den bromsade tillväxten i Europa. De hotade dollarns ställning i internationell handel genom att stimulera den kinesiska konkurrenten.
Det finns en lärdom att dra av detta. Med stöd i dessa prejudikat kan en demokratisk regering i framtiden utmana klagomål från såväl näringslivet som de ”västerländska allierade” när den ifrågasätter regler som bara är baserade på frivillig underkastelse.
Översättning: Jonas Elvander.
