När jag recenserade ”Hayek’s bastards” i Dagens Nyheter, dök två timbroiter upp för att försvara nyliberalismen. Men ingen av dem vågade ta i det som verkligen bränner: varför rör sig så många frihetliga mot den auktoritära högern?
Viska ”nyliberal” i tvättstugan, så tittar en medarbetare från Timbro fram ur en golvbrunn och förklarar att termen är missbrukad, att nyliberalen har rätt, och att de gemensamma torkskåpen är kommunism.
Så när jag recenserade historikern Quinn Slobodians nya bok Hayek’s bastards i Dagens Nyheter (28/4) väntade jag mig ett snabbt mothugg. Däremot hade jag aldrig vågat hoppas på två recensioner av min recension.
Först förklarade Fredrik Segerstedt: ”Därför har DN Kultur fel om nyliberalismen” (29/4). Och sedan Caspian Rehbinder: ”Nyliberalismen är populismens motsats” (23/5).
Så varför är uppdraget så viktigt att Timbro skickar två torpeder?
Delvis för att bullriga Fredrik Segerfeldt rusade in som Jeff Daniels i Dum & dummare och sköt bort alla kulor i väggen. Då fick den mer kliniska yrkesmannen Caspian Rehbinder ta på sig gummihandskarna, och grundligt dissekera boken.
Men framför allt är det för att man är medveten om att delar av nyliberalismen har gått i en mörkare riktning, och plågas av det. Jag ska förklara hur, men låt mig först beskriva Quinn Slobodians tes.
Tendensen mot biologism fanns redan hos den nyliberala frontfiguren Friedrich Hayek, som under 1980-talet började se kulturella skäl bakom ländernas relativa frihet.
Den klassiska vänsterbeskrivningen av 1990-talet är att nyliberalismen triumferade över hela världen – men så uppfattades det inte av rörelsen själv. Den hann knappt fira Sovjetunionens fall, innan de insåg att välfärdsutgifterna fortsatte att svälla i väst. Så de började vässa vapnen för ännu ett krig.
Enligt Quinn Slobodian valde en gren av den nyliberala rörelsen att söka sig till naturvetenskaperna. Man sökte rättfärdiga ojämlikheten i naturliga hierarkier, som den ojämna fördelningen av genetiska förmågor som IQ.
Tendensen mot biologism fanns redan hos den nyliberala frontfiguren Friedrich Hayek, som under 1980-talet började se kulturella skäl bakom ländernas relativa frihet, men med ordet ”bastarder” vill Quinn Slobodian understryka att utvecklingen är något helt nytt.
En av dessa avfällingar är den grovt rasistiska libertarianen Ron Paul i USA, som i sitt nyhetsbrev varnade för haitiska flyktingar som han kallade ”Aidsians”. I breven samarbetade han med ekonomen Murray Rothbard, en favorit hos argentinska presidenten Javier Milei. En tredje är det tyska Mises-institutet som varit centralt för idéutvecklingen i partiet Alternativ för Tyskland.
Man skulle kunna lägga till Heritage Foundation, som på 1980-talet var det stora flaggskeppet bland högerns tankesmedjor i USA, och som på senare år har lierat sig med högerextrema rörelser och auktoritära ledare som Viktor Orbán. Det är också de som ligger bakom Trumps försök att montera ned den amerikanska demokratin.
Även här går spåren långt tillbaka. Deras plan Mandate for leadership (1981) som var viktig för Ronald Reagan innehåller många spår som blommat ut i det högerradikala Project 2025 som Donald Trump försöker förverkliga – till exempel att stärka presidenten gentemot kongressen, ersätta tjänstemän med politiska nomineringar, och minska de oberoende myndigheternas makt – sådant som i dag kallas ”djupa staten” men som då kallades ”stora staten”. Visst ser vi en radikalisering, men också en kontinuitet.
Samtidigt har stiftelsen lämnat det nyliberala Atlas Network, vilket torde antyda att alla nyliberaler inte är med på det högerextrema tåget. Därav deras vånda.
Nyliberalerna och högerextremisterna vill krossa välfärdsstaten av olika anledningar – de förra för att släppa marknaden fri, de senare för att välfärden hjälpt kvinnan till jämställdhet.
Inget av detta lyfts tyvärr i de båda Timbro-texterna. Caspian Rehbinder insisterar: ”Hayek förespråkade rättsstatens primat, individens frihet och maktens decentralisering. Mises försvarade global handel och öppenhet.” Visst. Men frågan var om det i Hayeks sena verk fanns en tendens mot kulturella förklaringar, som biologisterna kunde bygga vidare på. Men förgrundsfigurernas skuld är ändå satt inom parentes, med ordvalet ”bastarder”.
Det intressanta är det nya, varför så många nyliberaler har gått i riktning mot högerpopulism. Hur ser man inom Timbro på denna koalition?
Oförmågan att svara på frågan beror troligen på deras ambivalens. Deras förlag ger ut etnonationalisten Ivar Arpis kritik mot antirasismen i Sverige, och deras vd PM Nilsson skriver debattartikel med sverigedemokraten Mattias Karlsson om deras gemensamma syn på frihet. Tidöavtalet är också i viss mån deras skapelse. Fredrik Segerfeldt skriver: ”Det Aretakis missar är att detta samarbete är grundat på realpolitiska överväganden, inte ideologiska sådana.”
Men som sagt drog han tyvärr pickan innan han läst färdigt. Det är nämligen precis det jag skriver i min recension:
”För att förstå den svenska koalitionen mellan marknadsliberalism och etnonationalism som kallas Tidöavtalet, måste man dock inte krångla till det så mycket som Quinn Slobodian gör. Man behöver inte lyssna på anarkokapitalistiska nischpoddar för att förstå att rörelserna världen över har funnit ett gemensamt intresse i att såga itu välfärden.
Nyliberalerna slipper se den heliga Marknaden tuktas av onda staten. Och när omsorgsarbetet inte längre kan skötas gemensamt av samhället, vem står då redo att slänga in kvinnan i köket igen om inte Fadern? Det är denna enkla ekvation som gör att så vitt skilda strömningar kan enas i en ny högerinternational. Med sågtänderna riktade mot allt fint vi byggde upp under 1900-talet.”
Likt Fredrik Segerfeldt tror jag att det i Sverige rör sig om realpolitik. Nyliberalerna och högerextremisterna vill krossa välfärdsstaten av olika anledningar – de förra för att släppa marknaden fri, de senare för att välfärden hjälpt kvinnan till jämställdhet. Det är den generösa barnomsorgen i Sverige som gjort att så många kan lönearbeta och skilja sig om man vill. Därför hamnar de nordiska länderna ständigt i topp när det gäller just kvinnans frihet.
Men friheten för kvinnor, muslimer och arbetare är inte central för dessa urbana mjukisar som gillar hårdrock, frihandel och hbtq – som slagit sig samman med ett parti som så sent som på 90-talet slog ned bögar och mörkhyade på stan, och som i dag ingår i en global auktoritär högervåg som vill montera ned demokratin.
Så nej, Fredrik Segerfelt, problemet med svenska nyliberaler är inte att ni är rasister. Utan att ni väljer kapitalismen framför friheten.
