Men det bästa hade redan hänt. Way out west hade inte vikt sig.

Arrangören Luger hade lika gärna kunnat ha böjt sig för trycket. Under året har bandet fått se många spelningar avbokade runt om i världen på grund av sitt ställningstagande i kriget i Gaza.

Även här i Sverige blev den irländska raphouse-trion Kneecap föremål för en debatt om vad som egentligen får sägas på en scen. Judiska centralrådet anklagade dem för ”upprepade uttryck för antisemitism”, bland annat för deras flirt med Hamas och Hezbollah (debatterat av Flammans chefredaktör den 5 augusti i Studio Ett). På Expressens debattsida skrev 201 ”musikälskare” att festivalen ”ger hatet en plattform”, och tre kristdemokratiska politiker tog ton och kallade det en ”skam för Göteborg”.

En ljum storm om man jämför med Storbritannien, där sångaren Liam O’Hara utreddes för terrorbrott efter att ha viftat med en Hizbollah-flagga på en spelning i fjol, och BBC vägrade sända deras konsert från årets Glastonbury. Till och med premiärministern, Keir Starmer, har varit ute och vevat och ifrågasatt om bandets spelningar är ”lämpliga”. ”Vet du vad som inte är lämpligt, Keir?” svarade de trotsigt. ”Att beväpna ett jävla folkmord.”

Men Way out west stod pall och försvarade konstens frihet. Även om det nog var till fördel för Way out west att låta Kneecap spela i ett underdimensionerat Linnétält, och inte på den större scenen, Azalea. Där gjorde det irändska bandet Fountains D.C. en mer stillsam protest – i form av en palestinsk flagga men med samma budskap: Israel begår folkmord. Tidigare hade gospelikonen Mavis Staples, på scenen mitt emot, sjungit sin sång ”Freedom Highway” om den amerikanska medborgarrättsrörelsens marsch från Selma till Montgomery.

Spelningen då? När Kneecap äntrar scenen, gör de det till ett budskap om att den svenska regeringen är medskyldig till folkmordet i form av bland annat avtalet med det israeliska vapenföretaget Elbit och det indragna stödet till Unwra. Djärvt och påläst, och trots allt förhandssnack, inte alls lika ofiltrerat som när Refused några timmar senare äntrar samma scen och låter en aktivistgrupp hålla upp en banderoll med bilder på svenska ministrar och anklaga de för medhjälp till folkmord. 

Om det är något som politiker som lägger sig kulturen bidrar med, så är det att göra musiken relevant igen.

Kneecap-trion dundrade ut sin chicagoeska housemusik blandat med flimrande nittiotalsdoftande serietidningsestetik på backdroppen och gjorde sitt bästa för att hålla upp energin under sina tre kvart. Publiken är sådär lagom, som en svensk konsertpublik ofta är. Men bortsett från de politiska budskapen har Kneecap något i sin egen rätt. Trots sina stundtals våldsromantiska och drogstinna nonsenstexter är de en mix av det politiska i Rage Against the Machine, stöddigheten i Beastie Boys och galna uppsynen i en Keith Flint från The Prodigy. Bäst blir det i gruppens kanske tydligaste låt –”Get your Brits out” – som Liam O’Hara introducerar genom att prata om en åttahundraårig ockupation av sin hemstad Belfast från den brittiska kolonialmakten. Uppväxta med The Troubles, benämningen på den irländska konflikten, kan man lätt förstå sympatin bandet känner inför för Gazas befolkning. Liam O’Hara förstår att man kan tolka deras ställningstagande som en marknadsföringsgrej, men är övertygande när han säger att de inte har något val. Så länge de har en scen under sig, så har de en skyldighet att ständigt prata om folkmordet.

Om det är något som politiker som lägger sig kulturen bidrar med, så är det att göra musiken relevant igen. Att bidra till att scengolvet är en något mer spännande, magisk plats där nästintill vad som helst kan hända. För det vill jag tacka Judiska centralrådet och högerpolitikerna i Göteborg.

Idag klockan 16.30 visas filmen Kneecap – The Movie på Capitol.