Förra helgen meddelade riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat att de lämnar Vänsterpartiet, för att förekomma en uteslutning. På samma presskonferens berättade de också att de tänker starta en ny rörelse. Huruvida det ska bli ett parti eller något annat är ännu inte klart.
De senaste två åren har även partierna Solidaritet och Vänsterfronten grundats, med sikte på att ställa upp i valet 2026.
Det är dock långt ifrån första gången den svenska vänstern genomgår en partisplittring. Liksom i många andra europeiska länder ledde Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 till konflikter och splittring inom svenska vänstern, och på 1960- och 70-talet gjordes utbrytningar, till exempel i form av det maoistiska och antisovjetiska KFML och det prosovjetiska Arbetarpartiet kommunisterna (AKP) som tog över denna tidning, som då fortfarande hette Norrskensflamman. Men till skillnad från i flera grannländer har splittringar i Vänsterpartiet aldrig lett till etableringen av en långvarig konkurrent i riksdagen.
Sist en reell splittring såg ut att vara på gång var när uppropet Vägval vänster lanserades 2004 i protest mot vad man såg som en för dogmatisk partilinje och ”nykommunistiska tendenser” i partiet, enligt Johan Lönnroth, som var vice partiordförande och en av initiativtagarna till uppropet. Han berättar att gruppen hade medlemmar från såväl trotskistiska Socialistiska partiet som socialdemokrater, samt ”två folkpartister”.
Han menar dock att det är en missuppfattning att gruppen ville driva partiet åt höger, och hävdar att Vägval vänster företrädde en frihetlig tendens som är främmande för både kommunismen och socialdemokratin.
Till Flamman säger Johan Lönnroth att det också är en missuppfattning att partiet riskerade att splittras.
– Vi vänsterpartister diskuterade frågan men vi hade medlemmar från fem partier. Vår ambition var att organisera partiövergripande samtal underifrån. I flera år hade vi möten i Fagersta på det temat.
Han menar också att Vägval vänster lyckades få partiet att byta linje i och med valet av Jonas Sjöstedt, som hade undertecknat uppropet, till partiledare 2012.
Men om vänstersplittringar inte är något betydande fenomen i den svenska rikspolitiken ser det annorlunda ut i de två skandinaviska grannländerna. Där har utbrytningar lett till etableringen av långvariga konkurrenter på det nationella planet.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I Norge avser begreppet partisplittring visserligen vanligtvis bara de två utbrytningarna som skedde ur Arbeiderpartiet på 1920-talet samt en ur borgerliga Venstre på 1970-talet. Men i praktiken har landets vänsterpartier skakats av flera uppslitande konflikter.
Vår ambition var att organisera partiövergripande samtal underifrån.
När den Natokritiska fraktionen i Arbeiderpartiet uteslöts 1961 grundade man i stället Sosialistisk folkeparti. Det blev en tongivande kraft i motståndet mot såväl Vietnamkriget som Nato. 1972 gick partiet in i folkrörelsen mot EG-medlemskap och året därpå grundade man Sosialistisk valgforbund inför det årets stortingsval, vilket ledde till en stor framgång. 1975 etablerade sig partiet permanent i Stortinget under namnet Sosalistisk venstreparti.
2007 fick Norge ett andra vänsterparti i parlamentet då Arbeidernes Kommunistparti (AKP) slog sig samman med Rød valgallianse, som på 1970-talet uppstått som ett valförbund för just AKP och andra vänsterpartier men som sedan 1991 hade varit ett eget parti. AKP var i sig resultatet av en maoistisk utbrytning ur Socialistisk folkeparti 1969.
Det skandinaviska land som upplevt flest partisplittringar är dock Danmark. Bara på den borgerliga sidan har minst fyra betydande splittringar ägt rum sedan 1905 då Radikale venstre bröt sig ur Venstre. Populistiska Fremskrittspartiet drabbades av två utbrytningar på 1990-talet, bland annat 1995 då en fraktion bildade Dansk folkeparti. Bara sedan 2022 har Moderaterne, Danmarksdemokraterne och Borgernes parti grundats.
På vänstersidan grundades Socialistisk folkeparti (SF) 1959 av ledamoten Aksel Larsen och tog direkt plats i Folketinget. Larsen hade uteslutits ur det danska kommunistpartiet DKP 1959 för att ha kritiserat Sovjetunionen för krossandet av Ungernrevolten. 1967 bröt sig fraktionen Venstresocialisterne i sin tur ut ur SF på grund av sitt missnöje med partiets samarbete med socialdemokraterna i det så kallade röda kabinettet 1966–67. 1989 slog sig dessa samman med Socialistisk Arbejderparti (SAP) och DKP och bildade Danmarks i dag andra vänsterparti i Folketinget, Enhedslisten.
Enligt Ann-Kristin Kölln (bilden) som forskar om partier och fraktioner vid Göteborgs universitet kan den svenska särställningen delvis förklaras av riksdagsspärren.
– Med 4 procent av rösterna nationellt ligger den i Sverige mycket högre än den i Danmark (2 procent nationellt) där vi har sett många nya partier i Folketinget under de senaste tio åren, säger hon till Flamman.
Om man väljer att se Feministiskt initiativ som en splittring av Vänsterpartiet tycks den erfarenheten bekräfta Ann-Kristin Köllns tes. I valet 2014 fick partiet hela 3,12 procent, men kom på grund av Sveriges höga valtröskel ändå inte in i riksdagen. Ett mandat i Europaparlamentet samma år blev också det enda.
Detta kan förklara varför inget alternativt vänsterparti någonsin tycks kunna etablera sig i Sverige, trots att Vänsterpartiet har de mest uppslitande konflikterna ifråga om utrikespolitik, enligt Ann-Kristin Kölln.
– Dels handlar ju konflikten om särskilda uttalanden inom utrikespolitik, dels om huruvida partiledningen hanterade det. Vänsterpartiet – som inget annat parti i Sverige – har under en längre tid haft större interna diskussioner om Sveriges utrikespolitik eller internationell politik, såsom i frågan om Nato- eller EU-medlemskapet. I dessa frågor finns det antagligen minst två större falanger som tänker olika.
– I andra partier finns det såklart också interna diskussioner men de brukar inte handla om internationell politik eller utrikespolitik utan om till exempel invandring, välfärdsstatens roll eller partistrategiska frågor.
En utbrytning ur ett svenskt parti kan därmed skada moderpartiet kortsiktigt, men det nya alternativet tenderar att få svårt att överleva så länge det inte kommer in riksdagen eller tillräckligt många kommunfullmäktige.
En tydlig bekräftelse på skillnaden mellan Sverige och grannländerna är att samma konflikt som den i V just nu utspelar sig i dess danska systerparti Enhedslisten, med delvis andra konsekvenser.
Förra året grundades den interna gruppen ”Rødt venstre” för medlemmar som är missnöjda med partiets hantering av Gaza-frågan. Detta ledde till reaktioner från ledningen som vid en extrainkallad kongress i december förra året beslutade att göra det enklare att utesluta medlemmar.
En av initiativtagarna till Rødt venstre är Pia Thorsen (bilden) som lämnade Enhedslisten i december förra året. Hon menar att partiet har vänt sig åt höger i det att det har accepterat de borgerliga partiernas beskrivning av Gazafrågan samt i försvarsfrågan.
– Partiet har vänt sig åt höger. Att delta i breda överenskommelser mellan alla partier i en borgerlig demokrati är en reflexmässig reaktion mot det system som vi vet inte leder till socialism. Partiet är en del av en överenskommelse som vilar på en sionistisk rasistisk grund. Det är ett högerskifte, säger hon till Flamman.
Hon menar att partiledaren Pelle Dragsted är en drivande orsak till denna utveckling.
– Han har kallat händelserna den 7 oktober för pogromer, och deltar därmed i sionistisk propaganda.
Jag anser att de kritiska rösterna har blivit mer försiktiga, och därmed har munkavlen fungerat.
– Säkerhetspolitiskt är partiet nu för upprustning och anser att säkerhet för folket handlar om nationellt territoriellt försvar. Det är ett högerskifte.
Sedan det i vintras gjordes lättare att utesluta medlemmar har två personer uteslutits ur Enhedslisten. Det har enligt Pia Thorsen skapat ett nytt klimat i partiet.
– Jag anser att de kritiska rösterna har blivit mer försiktiga, och därmed har munkavlen fungerat.
Rødt venstre grundades i september 2023 som en avknoppning av en kritisk opposition inom Enhedslisten som hade uppstått redan 2020.
– Kritiken riktades främst mot den parlamentariskt fokuserade strategin och misslyckandet i rörelsens arbete, samt de upprepade attackerna mot medlemsdemokratin.
Vad menar du med ”misslyckandet i rörelsens arbete”?
– Att den politiska agendan är underkastad det parlamentariska spelet i Folketinget. Enhedslisten stöder bara rörelsernas krav om de kan använda dem i ett parlamentariskt sammanhang.
I september 2023 uppstod en avknoppning av Gräsrotsnätverket, Vänsterflygeln, som sökte organisera medlemmar inom och utanför partiet. Enligt Pia Thorsen var den främsta anledningen att medlemmarna inte delade ledningens analys av kriget i Ukraina, som de menade var ett resultat av västerländsk imperialism. Vänsterflygeln bytte senare namn till Rødt venstre.
Efter det extra årsmötet i december 2024 splittrades Rødt venstre i två delar. De som stannade kvar i Enhedslisten heter nu Rødt forum.
Sedan mitten av 2024 har möten ägt rum mellan Röda Vänstern, Kommunistpartiet, De Fria Gröna, Internationella Socialisterna, Danmarks Kommunistiska Parti och Revolutionära Kommunistpartiet om bildandet av ett nytt koalitionsparti. Pia Thorsen har dock redan lämnat Rødt venstre på grund av vad hon beskriver som ”ett klimat med dolda agendor och maktspel”, och hon tror inte att bildandet av ännu ett danskt vänsterparti är lösningen.
– Det är absolut positivt att ledningarna för de olika organisationerna pratar med varandra. Men jag tror inte att detta är vägen till enighet just nu. Det finns ingen gemensam syn på vad målet med att kandidera till Folketinget bör vara. Jag tror att revolutionen växer fram ur gemensam aktivism.
Oavsett vad de danska rebellerna väljer att göra så tycks ett nytt danskt vänsterparti ha bättre chanser att överleva än ett svenskt.
