När jag var 18 och naiv bestämde jag och en vän att vi skulle volontära på en skola i Ghanas näst största stad, Kumasi. Vi sökte stipendier för att åka ned en sommar, och tänkte att vi skulle se världen – och höra musiken – långt bortom Skaras trygga gator. Och nog fick vi uppleva både snortajt raglife-reggae under stjärnorna på Kokrobites strand och fantastisk fufu-gryta (kryddigt getkött i sås till en gröt av kassava och matbanan) vid Bosomtwesjön.
Men störst intryck gjorde samtalen med en smart grannkille under långa kvällspromenader på området kring Kwame Nkrumah University of Science and Technology (KNUST). Han berättade om hur det nya oljefältet Jubilee utanför Ghanas kust väckte stora förhoppningar om utveckling. Men smolket i oljefatet var att fältet till 85 procent ägdes av amerikanska och europeiska bolag. Bittert påpekade han att för varje ghanansk cedi fältet producerade, skulle än mer tas ut i form av amerikanska dollar och brittiska pund.
Liksom USA på 1900-talet kommer Kinas gröna Marshallplan att ge politiskt inflytande i utbyte mot ekonomisk utveckling.
Jag har tänkt på de där sena samtalen under universitetets oljepalmer, när jag den senaste veckan läste två rapporter om Kinas massiva export och investeringar i det globala syd.
Den första, från den oberoende energitankesmedjan Ember, visar att Kinas export av solpaneler till Afrika har ökat med 60 procent på 12 månader. Sydafrika har länge varit en betydande exportmarknad, men nu är även Nigeria, Algeriet, Marocko, Egypten och Senegal stora importörer av solpaneler. I flera länder kan effekten bli dramatisk: det senaste årets import av solpaneler kan stå för 60 procent av elproduktionen i Sierra Leone, knappt 50 procent i Tchad, 25 procent i Liberia, och 15 procent i Eritrea och Somalia.
En så omfattande utbyggnad av förnybar energi kan få betydande konsekvenser, eftersom det minskar utvecklingsländernas behov av amerikanska dollar för att importera fossil energi. För trots stora inhemska oljetillgångar, exporteras dessa i billig råform till raffinaderier i Europa för att sedan importeras tillbaka dyrt. Nigeria, som är en av världens största exportörer av råolja – vilket står för nästan 100 procent av deras exportintäkter – importerar 70–80 procent av sina inhemska behov av bränslen, främst från Belgien och Nederländerna, vilket dränerar centralbanken på valutareserver. Etiopien tog i fjol steget att helt förbjuda importer av konventionella fossildrivna bilar för att inte låta landets utveckling försvagas av fossila importer. Etiopierna vill hellre importera elbilar – kinesiska BYD dominerar så klart – som möjliggör transporter med inhemskt producerad förnybar el.
Den andra rapporten kartlägger Kinas massiva investeringar i grön industri i utlandet. Pdf:en som skapat stor uppståndelse i akademiska cirklar kommer från amerikanska John Hopkins University och finner att investeringarna nu uppgår till 227 miljarder dollar, vilket är mer än de 200 miljarder dollar – justerat för inflation – som USA investerade genom Marshallplanen för att bygga upp Europa efter andra världskriget. Investeringarna täcker allt fler sektorer: sol och vind, visst, men även elbilar, grön vätgas, laddstolpar, energilagring och batterier. Destinationerna inkluderar även länder som Turkiet och Ungern där elbilsgiganten BYD ska bygga fabriker för att kringgå EU:s tullar.
Att rapportförfattarna jämför Kinas växande betydelse i utvecklingsländerna med just Marshallplanen måste svida extra hårt i vissa kretsar. Så sent som i fjol skrev den tidigare chefen för Vita husets ekonomiska råd Brian Deese att USA borde gå i täten för en grön Marshallplan. Men i dag är Trump president och det är i stället Kina som formar den industriella utvecklingen runt om i världen genom att skära i användningen av fossil energi. Liksom USA på 1900-talet kommer det att ge Kina politiskt inflytande i utbyte mot ekonomisk utveckling.
Hemma i Sverige presenterar regeringen sin budget. Här står det svart på vitt att vi missar EU:s egna klimatmål med 4,3 miljoner ton. I tillägg har Tidöregeringen skurit ned miljarder på det internationella biståndet. Charlie Kirks begravning anses vara av sådant allmänintresse att SVT liverapporterar. Trumpregimen är upptagen med att skicka civilklädda poliser efter vanligt folk och tysta kritiker. EU-ledare sitter i långa möten om hur man ska behålla Trumps fokus på Ukraina.
Medan högerextremister lyckas se till att allt mer av samhällsdebatten i Sverige, EU och USA handlar om dem, håller Kina på att bygga om världen.
