Alessandro kör snabbt. Han är organisatör för Potere al Popolo (”Makten till folket”), ett parti som grundades 2017 ur askan av det italienska kommunistpartiet. Rom är kaotiskt som alltid, men på något sätt flyter allt ändå på: alla är på väg till samma plats i dag. Tunnelbanans grindar öppnas av tågvärdar och släpper igenom folkmassorna.

Till skillnad från de senaste veckorna i Milano är atmosfären i Rom segerviss. Det är lördag den 4 oktober, och medierna rapporterar redan en miljon demonstranter, en siffra som inte har setts sedan protesterna mot Irakkriget 2003. 

Francesca, 39 år, har precis hållit ett tal från scenbilen som nu rullar fram i facket Unione Sindacale di Bases (USB) demonstrationståg:

– Vi har kommit hit i dag för att vi anser att folkmordet måste stoppas och att vi har styrkan som folk att stoppa det. Vi motsätter oss krigsekonomin som använder statens resurser till militär utrustning och krig och tar ifrån vår gemensamma välfärd, service som skolor och sjukhus.

– Vi i USB har en central roll i den här mobiliseringen för vi har arbetat i flera år för att detta skulle kunna ske.

Folkmassan är så stor att det upplevs som flera parallella demonstrationståg som går i olika tempon. De palestinska organisationerna som kallade till demonstrationen bad deltagarna att ta med sig enbart palestinska flaggor, och gatorna är fyllda av rött, grönt och svart. Men det som ropas av alla är: ”Meloni, Meloni, Meloni, dimissioni!” (Meloni, Meloni, Meloni, avgå).

Vi är så många här i dag, gamla som unga, som tycker likadant, men regeringen lyssnar inte.

Studenterna Virginia, Diana och Alice har inte varit politiskt aktiva tidigare men de bär skyltar och viftar en palestinsk flagga utanför Colosseums. De menar att de är där för att det är en rättvis sak.

– Vi är så många här i dag, gamla som unga, som tycker likadant, men regeringen lyssnar inte.

Melonis styrka under sina tre år i regering har varit den kontroll hon utstrålat. All opposition har verkat marginell, inte minst den autonoma sociala center-rörelsen och klimataktivismen, som hon riktat hela den repressiva apparaten mot. Men under de senaste fyra veckorna har sprickor uppstått i fasaden. I offentliga framträdanden framstår hon som osäker. Dagarna före Israels ingripande mot Global Sumud-flottiljenskickade hon två fregatter för att bevaka flottan, men dagen därpå kallade hon aktionen ”oansvarig och farlig”. 

– Regeringen utnyttjar de få episoderna av våld för att delegitimera hela rörelsen, säger Virginia.

Det har gått en månad sedan en representant för hamnarbetarna i Genua ropade under en demonstration: ”Om de stoppar Global sumud-flottiljen kommer vi att stoppa allt.”

Och för första gången på decennier hade den italienska basfackliga rörelsen kapacitet att hålla löftet. USB och SI Cobas, grundade 2010 som alternativ till den traditionella fackliga organisationen CGIL, kallade till generalstrejk den 22 september i solidaritet med Global Sumud-flottiljen och mot den israeliska blockaden av Gaza.

CGIL svarade genom att utlysa en egen halvdagsstrejk den 19 september. Strejken den 22 september hade ett rekordstort deltagande, och demonstrationer hölls över hela Italien. Protesterna fortsatte under hela veckan, och USB hotade med en spontan strejk om flottiljen blockerades av Israel.

Stark kritik riktades mot CGIL:s ledning för att inte ha deltagit i protestvågen, vilket ledde till att CGIL till slut deltog i den spontana strejken som ägde rum den 3 oktober, efter att flottiljen blockerades natten till den 2 oktober.

Trots Melonis repressiva klimat, i vilket hon bland annat infört ”röda zoner” där polisen har rätt att avvisa ”oönskade personer”, gick två miljoner personer ut i generalstrejk den 3 oktober. Regeringen försökte nedvärdera strejken genom att kalla den ”en lång helg”, men demonstrationer hölls i hela landet och tusentals blockerade viktig infrastruktur. I Milano blockerade 100 000 personer motorvägen, trots att polisen försökte skingra protesten med tårgas och vattenkanoner.

Aktörerna som leder rörelsen är desamma som har gått ut på gatorna veckovis under de senaste två åren och krävt ett stopp för vapenhandeln med Israel. Men de senaste dagarna tycks något ha lossnat. Barnfamiljer gick med palestinasjalar virade runt barnvagnen och skolklasser tillsammans med sina lärare. En grupp läkare har byggt en modell på en segelbåt och sjunger Bella Ciao med de andra tusentals deltagarna. När vi passerar genom staden öppnas fönster och grannarna deltar genom att ropa med – en kvinna har just skrivit ”Fri Palestina” på ett A4-papper och viftar det som en flagga. 

Demonstrationerna i Rom sträcker sig förbi historiska platser, från Cestiuspyramiden till Colosseum, och ger ett panoramiskt intryck. Jag har varit i Rom förut men känner inte igen platserna nu när de inte är övertagna av turister. En bit bort står Lateranobelisken och solen börjar gå ned. Samtidigt börjar folksamlingen spridas och allt börjar dra mot sitt slut.

Vi är trötta men energin är fortfarande hög. På tunnelbanestationen sjungs kampsånger. Ett mycket litet barn med en frisyr i Palestinas flaggas färger sjunger med. Jag frågar Alessandro vad som kommer att hända nästa vecka. Han vet inte.

– När en situation som denna uppstår vet du aldrig hur det kommer att sluta. Du driver bara på. Vi försöker pusha rörelsens gränser och se vad det kan leda till.