Inbördeskriget i Sudan har hamnat i skuggan av Gaza. Men det betyder inte att landets lidande förtjänar att glömmas.
Efter att staden El Fasher i västra Sudan föll till styrkorna i Rapid response forces (RSF) förra söndagen, efter ett och ett halvt års belägring, har över 36 000 människor flytt från regionen Kordofan. Vittnen har beskrivit hur soldater summariskt avrättar civila. Själva hävdar milisen att de skapat humanitära korridorer och har kablat ut videor på hur de ”arresterat” ansvariga enskilda rötägg – videor som kritiker hävdar är iscensatta i propaganda-syften.
Inbördeskriget bröt ut i april 2023 efter att övergångsregeringen, som tog makten efter störtandet av diktatorn Omar al-Bashir 2019, föll samman i inre stridigheter. Sedan dess har över 150 000 sudaneser dödats, minst 13 miljoner har tvingats på flykt och över 51 miljoner hotas av svält enligt FN. De brutala vittnesmålen har ökat oron för de resterande 260 000 invånarna i El Fasher och andra städer i västra Sudan. USA:s regering har anklagat RSF för att begå folkmord på icke-arabiska sudaneser från bland annat fur- och zaghawafolken, som också mördades i hundratusental i 2000-talets början.
Över 150 000 sudaneser har dödats, minst 13 miljoner har tvingats på flykt och över 51 miljoner hotas av svält enligt FN.
Huruvida det är rätt begrepp eller inte är som alltid föremål för debatt. Men klart står att denna konflikt inte får samma uppmärksamhet i väst som folkmordet i Gaza, något som försvarare av Israels militära kampanj inte är sena att påpeka. Oavsett vad man tycker om det är skälen minst lika starka att engagera sig i Sudan.
Det land som främst finansierar RSF-styrkorna är Förenade Arabemiraten, som Sudans regering nu har anmält för FN:s säkerhetsråd för att förse milisen med colombianska legosoldater. Förenade Arabemiraten förnekar anklagelserna, men flygloggar till och från den emiratiska militärbasen i somaliska Puntland – varifrån de också skickar soldater till krigsherren Khalifa Haftar i Libyen – tyder på att de stämmer.
Dessutom är väst inte så oskyldigt som det kan framstå som i sammanhanget. Samtidigt som inbördeskriget intensifierats i Sudan det senaste året har landet isolerats sedan allt fler högerregeringar skurit ned på sina biståndsbudgetar, vilket nu kan leda till massvält. Rättegången mot Lundin Oil, som är den längsta i Sveriges historia och röner internationellt intresse, kommer också att kasta ljus på hur svenska och västerländska bolag sedan länge har bidragit till att underminera folkrätten och underblåsa brott mot de mänskliga rättigheterna i regionen.
Sverige och andra västländer har dessutom täta band till Förenade Arabemiraten, som på regeringens hemsida beskrivs som ”en av Sveriges största handelspartner i Mellanöstern”. 2018 uppgick Sveriges import till 800 miljoner och exporten till 5 miljarder kronor. Sedan 2006 har Business Sweden ett regionkontor i Dubai som representerar 200 svenska företag.
Liksom i Gaza finns alltså alla möjligheter att utöva konkreta påtryckningar till stöd för det sudanesiska folket, som befriade sig själva från en 30-årig diktatur i en revolution som sedan övergick i inbördeskrig. Lyckligtvis tycks det också börja ske: på lördag organiseras en demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm till stöd för invånarna i El Fasher.
