Intill tunnelbanestationen på torget Plaza de Armas rusar Santiago-borna förbi de koloniala byggnaderna. Vid övergångsstället bredvid katedralen står hon i allsmäktig form. Lite större än på bilderna, speciellt huvudet. Det är Tía Jeannette (Moster Jeannette), den kommunistiska presidentkandidatens alter ego. Runt omkring henne surrar människor som vill ta selfies med den stora maskoten.
”Hur känns det när så många vill hälsa och ta bild med dig?”, frågar Flamman.
– Jag känner folkets kärlek för mig, svarar personen inuti den stora utklädningskostymen.
I handen har hon en spade. Det har blivit symbolen för Jeannette Jaras digitala kampanj ”ta tag i spaden”, som uppmuntrar väljare att ansluta sig som volontärer till hennes valkampanj. Den 51-åriga kommunistens officiella instagramkonto ser ut som ett typiskt politikerkonto, men desto mer liv är det på kontot för hennes alter ego Tía Jeannette, där juristen – som fram till nyligen var arbetsmarknadsminister – framställs som allas trygga moster.
Där finns AI-skapade videor i alla möjliga stilar.
I en av dem dansar Moster Jeannette i kort kjol med två tjejer till en koreansk poplåt. De åker till rymden och kliver av på månen. Hon kan också dansa cumbia på lunchen, och fråga om du har ätit upp ordentligt, med budskapet att hon tar hand om chilenarna.
– En av sakerna vänstern lärt sig under Jaras kampanj är de digitala kampanjerna med Moster Jeannette som en karikatyr, säger vänsteraktivisten Ivar som Flamman träffar i en lokal där hennes valarbetare samlats för att måla plakat.
Kampanjprojektet vann nyligen vad som kallats för den politiska kommunikationens Oscar, det amerikanska Napolitan Victory Awards, i kategorin ”Excellens i en digital/teknologisk kampanj”. Den virtuella presidentkandidaten som skapar trender på sociala medier lyckades snabbt nå en ny publik med humor och träffsäkra referenser.
I Chile har det annars varit svårt för vänstern att slå igenom medialt. En orsak är att alla medier måste finansiera sig själva. Även TVN, Chiles public service, måste enligt lag dra in sina egna pengar. Det görs bland annat genom försäljning av satellitjänster och tv-format, men även annonser. Beroendet av reklamintäkter har kritiserats för att ge företag inflytande över innehållet, vilket i sin tur gynnar företagsvänlig högerpolitik. Vänsteraktivisten Ivar menar att det är högern i Chile som i slutändan äger mediakommunikationen.
– De chilenska tv-kanalerna visar brottsrapportering dagarna i ända. Morgonen börjar med ”dagens rån”, sedan följs det av morgonnyheterna, det vill säga de senaste begångna brotten.
Han nämner varje klockslag när samma nyhetsinslag om brotten sänds om.
– Meddelandet är alltid att Chile är ett osäkert land. När de repeterar det budskapet, hur tror du att folket reagerar? Det destabiliserar regeringen.
Den feministiska rörelsen är det bästa som hade kunnat hända Kommunistpartiet.
Dagens regering leds av Gabriel Boric från vänsterkoalitionen. Inför presidentvalet den 16 november råder spänning mellan de fyra ledande kandidaterna: Jeannette Jara från Chiles kommunistiska parti (PCCh) och oppositionens tre högerkandidater.
Om ingen kandidat får majoritet hålls en andra omgång i december. Enligt de senaste opinionsundersökningarna leder Jara, men utan egen majoritet i en andra omgång förväntas högerns konservativa José Antonio Kast bli ny president i Chile. Kast växte upp i en tysk nazistfamilj, och hans bror Miguel var chef för Chiles centralbank under Pinochet. Tätt efter honom knappar Johannes Kaiser in, som grundat det Milei-inspirerade libertarianska partiet. Han har försvarat Pinochets metoder och sagt att han skulle kunna stödja en ny statskupp.
Opinionsundersökningar visar att brottsligheten är chilenarnas största oro just nu. Utländska gäng som venezolanska Tren de Aragua (”Araguatåget”) och organiserad brottslighet i Chile har lett till en längtan efter ordning.
Högerkandidaten Kast lovar hårda straff och i sin plan Escudo Fronterizo ( ”Gränssköld”) ska Chiles landgränser stärkas.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men trots högerns framgångar i säkerhets- och migrationsfrågor är det kommunisten Jeannette Jara som leder inför presidentvalet. Hon går till val på att skapa en ”levnadslön” på 750 000 pesos, motsvarande 7 500 kronor, och hon driver välfärdsfrågor som högre pensioner. Hon har lyckats slå sig fram både med nya grepp i sociala medier, men också för att hon har förtroendekapital från det som är vänsterns plantskola för politiska ledare: de sociala rörelserna.
Det är en solig eftermiddag i Santiago när Flamman bjuds hem till 29-åriga Javiera Puebla. På uteplatsen serveras äggröra med bröd tillsammans med te. Kommentaren om att brödet är så gott i Chile får medhåll – som följs av en varning om att inte äta för mycket.
Javiera är grafisk designer och arbetar med allt möjligt inom kommunistpartiet, men kommunikatör tycker hon är titeln som fångar det bäst.
”Ta det lugnt, det här kommer att vara över inom en månad och då tar vi semester”, sade Jeannette Jara till henne när primärvalskampanjen drog i gång, berättar hon.
Men så blev det inte. Jeannette Jara vann vänsterkoalitionens primärval med 60 procent av rösterna.
Javiera Puebla har jobbat med många kampanjer för kommunistpartiet, men detta är den största. När även mittenpartiet Kristdemokraterna ställde sig bakom Jeannette Jara, blev hon den första kommunistiska presidentkandidaten att representera hela den chilenska vänstern samt den politiska mitten. Dessutom är hon kvinna.
Vi tittar på Tiktokkontot där Moster Jeannette dansar till Madonnas ”Vogue” och visar veckans outfits.
– Folk skrattar med moster Jeannette. Högern använder sig av rädsla för att samla anhängare, vi vill prata om det goda livet, säger Javiera Pueblo.
Jeannette Jara kommer från enkla förhållanden, uppvuxen i arbetarklasskvarteret Conchalí i Santiago de Chile. I intervjuer nämner hon gärna sina första jobb som säsongsarbetare och i mataffär. Som 14-åring gick hon med i Chiles kommunistiska ungdom, kort efter diktaturens fall. Hon blev senare jurist och den första i sin familj som fick en universitetsutbildning. När Gabriel Boric från vänsterkoalitionen valdes till president 2022, blev Jara känd som arbets- och socialministern som införde 40 timmars arbetsvecka.
Javiera Puebla fyller på i tekopparna och berättar att hon själv började med politisk aktivism i studentrörelsen för 15 år sedan, efter den stora jordbävningen som kostade hundratals chilenare livet och lämnade efter sig en gigantisk materiell förstörelse.
Högern använder sig av rädsla för att samla anhängare, vi vill prata om det goda livet.
Till återuppbyggnaden gavs begränsade resurser, och missnöjet ledde till en massproteströrelse. Studenterna krävde återuppbyggnad av skolorna – hela klassrum hade rasat samman – men också att utbildning skulle göras tillgänglig för alla.
Under samma period, på 2010-talet, svepte en våg av feminism och hbtq-politik över världen, och där den slog rot reste sig nya kvinnliga ledare. Så även i Chile, där många av ledarna i landets studentrörelse var just unga kvinnor från Kommunistpartiet.
– Den feministiska rörelsen är det bästa som hade kunnat hända Kommunistpartiet, säger Javiera Puebla.
Hon tar fram sin mobiltelefon för att stolt visa bilder från 2011. Mobiliseringen var så kraftfull att rörelsen tog över själva skolverksamheten. Makten över skolan flyttades från rektorer till eleverna själva.
– I sju månader styrde vi skolan.
På en bild står Javiera står på rad med andra tjejer. De ser ut att vara 15 år, med allvarliga miner och röda fanor vilande på axlarna. Hon pekar på en flicka. Det är Camila Vallejo, i dag chef för regeringens kansli. Då, talesperson för Confech, paraplyorganisationen för landets studentkonfederationer och ordförande för Fech, Universidad de Chiles studentfederation.
– Titta på henne! Hon är både superintelligent, världens vackraste kvinna och kommunist, säger Javieras mamma, som anslutit till samtalet, om Camila Vallejo.
I Sverige tog Vänsterpartiet kommunisterna VPK bort sitt K ur partinamnet 1990, för att modernisera sig och slippa jobbiga frågor om Sovjetunionen. Men när det skedde konserverades också innebörden av ordet kommunism till Östblockets diktaturer. Så är inte fallet i Chile.
– Jag måste bara fråga, varför tycker du att det är intressant att Jara är kommunist? frågar Javieras mamma.
Frågan är hur kommunistisk Jara är. Framtidsvisionen är ett socialistiskt samhälle, att avskaffa kapitalismen och utjämna klasskillnaderna. Men inte genom en revolution utan via demokratiska medel. För en svensk framstår Chiles kommunism som ganska ”sossig”.
För att höra hur folk på gatan reagerar på kommunisterna, tar Flamman rygg på Santiagos före detta borgmästare Irací Hassler när hon ska dela ut flygblad utanför en tunnelbanestation. Hassler kandiderar till att bli parlamentsledamot för Kommunistpartiet.
– Folk känner igen mig på gatan och då finns intresset redan där. Det blir lättare att prata om politiken, säger Hassler.
Utan utbyte med vanligt folk riskerar man att tappa riktningen som politiker. Men att stå ute är också en demokratisk kampanjmetod, menar hon. På gatorna finns inga mellanhänder mellan politiken och folket, som i en tv-studio eller i de sociala mediernas och tidningarnas paketerade budskap.
Hassler bär lila kläder, samma färg som flygbladen hon delar ut med sitt och Jeannette Jaras ansikte på.
– God morgon, det är jag som är på bilden du håller i, säger hon till en man som precis mottagit ett flygblad.
– Vi har försökt bana väg för ett samhälle där kvinnor kan vara ledande politiska aktörer. Violett är kvinnokampens färg, och den vill vi lyfta fram i den här kampanjen. Men jag bär lila också för att det är en fin färg. Skönhet är också politik, säger hon och skrattar.
En gammal kvinna stannar för att prata, hon är 79 år och heter Ana María Flores.
– Generationen som ledde studentrörelsen 2011 gav kommunismen ett uppfriskande ansikte, säger hon.
Det där verkar vara en orsak till såväl Jeannette Jaras som hennes alter ego Moster Jeannettes popularitet.
– Hon talar vanligt folks språk, säger Ana María Flores.
Vänstern i Chile består av flera partier, men frågan är vad de kan förändra med reformpolitik i ett land där Pinochets fascism ännu är djupt rotad i samhället. Massprotesterna 2019 tvingade fram en folkomröstning om en ny konstitution. När man sedan skulle anta en ny röstades båda förslagen ned av folket. Från vänster kritiseras Jara för att vara främst en antifascistisk röst, snarare än hoppet om en verklig förändring.
Flamman går vidare för att besöka en annan Jara, närmare bestämt Víctor, den legendariske folkmusikern. Han står staty på ett av flera torg i Santiago som namngivits efter honom, där Chiles kommunistiska ungdom i dag anordnas måleriaktiviteter för barnen i området Pudahuel.
Lila ballonger strävar mot skyn. Barnen köar till popcornmaskinen. Bredvid statyn sjunger artisten Juanito Ayala en cumbiaversion av Manu Chaos hit “Clandestino”. Ett lågt bord står i gräset med lila plastmuggar och lila fat med Halloweengodis. En tonåring med ansiktsmålning kämpar för att få på sig en clowndräkt, och går sedan i väg en bit och belönar sig med en cigarett. Partikamraterna skrattar åt den rökande clownen medan de filmar med sina mobiler.
26-åriga Alejandro är medlem i Kommunistisk ungdom och vill inte bli jämförd med en socialdemokrat.
– Jag tror verkligen att en tuff Sovjet-man skulle säga att vi är socialdemokrater, men nej.
Socialdemokratin tror på att omfördela välstånd, de chilenska kommunisterna vill ”förändra människors materiella verklighet genom institutionella medel”, förklarar han.
Han menar att som kommunist har man ett socialistiskt slutmål med reformerna. Därför pratar han också om ”revolutionära reformer”, som även vänsterkoalitionen Unidad Popular försökte genomföre under socialisten Salvador Allende när de valdes till makten 1970. Han sköt sig själv i huvudet när militären bombade och intog presidentpalatset 11 september 1973.
– Det hade aldrig testats eller lyckats i något annat land i världen. Det Allende gjorde var väldigt revolutionärt, att fredligt komma till makten med ett sådant program, säger Alejandro.
Men Jeannette Jara ställs till svars i media för förtrycket i Kuba och Venezuela. I en intervju i tv-kanalen Mega frågade reportern henne om hon tycker att Kuba är en diktatur.
– Det är inte demokratiskt. Jag vill inte importera den kubanska modellen till Chile, svarade hon.
Jeannette Jaras avslappnade och hoppfulla retorik sticker ut i jämförelse med toppolitiker i grannländerna i Amerika. Den aggressiva retoriken hos figurer som USA:s Donald Trump eller Argentinas president Javier Milei, verkar inte uppskattas av chilenarna. Det märks faktiskt också på högerns mest populäre kandidat i presidentvalet, José Antonio Kast, som också är lugn i retoriken.
Trots Jeannette Jaras framgång i primärvalen är en vinst i presidentvalet ändå osäker. När maskoten Moster Jeannette dansar i täten för en demonstrationsmarsch som långsamt närmar sig presidentens bostad Palacio de la Moneda, märks den polariserade stämningen bland åskådarna.
59-åriga Ana har ett fruktstånd längs marschvägen. Hon stödjer inte Jara, men har heller ingen annan favoritkandidat till presidentposten. Det är dock tydligt vilken kärnfråga som engagerar henne mest.
– I Chile har brottslingen större rättigheter än personen som blir utsatt, säger hon, och lägger till:
– Vi behöver en ny Pinochet.
Medan vissa hoppas på reformistisk kommunism lever nostalgi över diktaturens ordning kvar för andra. Enligt Jara-anhängaren Cristian Orellano står den gamla konstitutionen än i dag i vägen för förändring.
– Bättre pensioner är lika med kommunism. Att staten kontrollerar vissa företag är lika med kommunism, för här är allt privat. Vattnet är privat, elen är privat, motorvägarna är privata, alla basförnödenheter som behövs är privatägda, säger han.
– Högern vill göra folk rädda för kommunisterna, men kommunisterna här är stolta.
