Alltså, jag tror jag blir knäpp…

Finns det NÅGON till vänster som inte är en kroniskt självintresserad småpåve som hellre är kung över sin egen sandlåda än faktiskt åstadkommer något i koalition?

“Vi är inte intresserade av att vara valarbetare åt ett annat parti”

SOLIDARITET NÅGON?

Inte partiet, konceptet. Ni vet, det där där där man ställer upp för och kämpar för varandra, utan att det nödvändigtvis ha direkt vinning av det? Ni vet, en grundbult i vänstern sedan Hedenhös? Inte? Nähe….

Sedan är det ju en annan sak att samtliga dessa små debattklubbar faktiskt skulle ha otroligt mycket att vinna på att hjälpa sina kamratpartier till inflytande. Varje representant för vänstern som faktiskt uppnår en maktposition är, eller åtminstone kan vara en hävstång för rörelsen som helhet. Men det varken begriper eller bryr man sig ett skvatt om, tydligen…

Hur faaaaan är alla dessa småpartier uteslutande befolkade av människor som har ÄNNU sämre politiska färdigheter än Vänsterpartiet (vilket är en bedrift i sig)?

jag tycker att 4% spärren är odemokratiskt. Vad spelar det för roll om vi får in enstaka personer från mindre partier i riksdagen när vi ändå har politiska vildar som det är? Varför ska en del av befolkningens röster kasseras efter valet?

Solidaritet profilerar sig i mina ögon mer som en folkrörelse och fokuserar mycket på aktivism, exempelvis med deras “Motstånd överallt”.

Vad som verkligen behövs är en förnyad arbetarrörelse med betoning på facklig kamp och sammanhållning över förbundsgränserna. Vi behöver se borton LO’s olika fack av fackförbund som kämpar för sig. Exempelvis hade transport och Handels mått bra av ett närmare samarbete i och med hur det ser ut på sista milen-leveranserna som gigifierats.

Något jag själv motionerat för är att både fackförbund och arbetsgivare bör ansvara långt mer för integrationen (invandrare måste förfina sin svenska för att integreras, accepteras och i synnerhet kunna försvara sina fackliga rättigheter i samma utsträckning som de med svenska som modersmål. För arbetarklassen är består i större och större utsträckning av människor med invandrarbakgrund. Tar vi inte tag i detta så kommer fackförbunden försvagas i en allt snabbare takt.

Lo talar om jämlikhet, men missar denna stora punkt, det finns ingen möjlighet för många av dessa individer att engagera sig på lika villkor som de med svenska som modersmål på en arbetsmarknad där en arbetare på golvet ställs inför representanter från exempelvis Svensk Handel med akademisk juristutbildning med ett fackförbund i ryggen som slutat driva frågor till AD (SAC är det förbund som driver flest fall i AD, med 3000 medlemmar, det säger en hel del om läget i den svenska arbetarrörelsen, ett begrepp som S tror sig ha patent på, S som var med och försämrade strejkrätten 2019).

Jag är inte medlem i något politiskt parti, har dock följt Solidaritet, men att det redan havererat i tjafs, till och med i ledningen är ju bara larvigt och tragikomiskt. KP drog sig ur snabbt ser jag.

Rekommenderar de som orkar ta sig igenom en av få av dagens filosofer (även om den till största delen består av diskussioner kring andra filosofer och religioner) Martin Hägglunds bok Vårt enda liv. Den lägger fram teorier kring Social Demokrati med starkt fokus på kampen för fri tid. Han syftar inte på Socialdemokraterna som jag förstått det, han har en för stark kritik mot kapitalismen, jag tror inte att det finns något parti som passar med hans teori kring Social demokrati. Solidaritet och Vänsterpartiet har vissa likheter, även syndikalismen. Hägglund vill se en radikal omvärdering av värderingen av vår tillgängliga tid, den tid vi säljer. Där tiden värderas högre än kapitalet vi ansamlar genom att sälja den finita och ovissa lilla tid vi alla innehar i våra ändliga liv. Tiden i frihetens rike ska lyftas fram som det riktiga och högsta värdet.

Det är intressant det här, med splittringar i små partier, vilket främst verkar ske på vänsterkanten? Vart ska den som vill driva frågor engagera sig för att samtidigt ha moralen och känslan av personlig autenticitet i behåll? I V eller S bara för att de är störst och ens motioner eller annan form av engagemang ska få reell verkan? Eller i ett mindre parti eller folkrörelse för att det känns mer rätt ideologiskt, moraliskt (ej lika korrumperat av nepotism och karriär)? I detta kval står fastnar nog många potentiella förändringsmakare i apati.

Här har syndikalismen mer rätt. Det är fanimej samma sak på jobbet, i fackrörelsen och inom politiken. Något dåligt händer när människor ges titlar och makt över andra. Det är syndikalisterna emot, där kan man inte sitta på samma position för länge och positionerna är minimala i antal som jag förstått det. Men ja, som du skriver, det borde pratas långt mer om makt och i ett seriöst parti till vänster borde makt minimeras till fördel för demokrati, för att nå jämlikhet.

Om partiet inte skapat trappsteg mot makt slipper det de som jagar makt och guld.
Kanske borde partierna börja med personlighetstester för sina representanter.

Som det ser ut idag får nog den som verkligen känner sig kallad gå in i politiken och acceptera den för vad den är. Hitta en plats där den kan driva sina väldigt specifika frågor där de har störst chans till förverkligande. Men om alla tänkte så hade nog bara Sossarna behövts, då de har störst inflytande, men samtidigt är de väldigt uppdelade i olika falanger. Oklart hur mycket de kan påverka på kommunal nivå för mig som oinsatt i ämnet.