”För 200 år sedan bodde man i slott om man hade mycket pengar”, förklarar Claes Hemberg i TV4. ”I dag bor man på jobbet. Det är inte människor som har ärvt, utan som har jobbat ihop pengarna, ofta dag och natt under många herrans år.”

Han beskrivs som ”oberoende ekonom”, men det kan vara värt att nämna att han dessförinnan arbetade i över 20 år på Avanza. Hur som helst menar Claes Hemberg att det är bra att Sverige har många miljardärer.

Det tycker även Svenskt Näringsliv. Enligt dem ser ”många andra länder med avund på vår utveckling då tillgång till investerare ses som avgörande för ett konkurrenskraftigt näringsliv”.

Inget har kännetecknat finanspolitiken i Sverige de senaste decennierna som sänkta skatter.

Så vad är problemet?

I boken Miljardärsskatt skriver den franska stjärnekonomen Gabriel Zucman han att det visserligen är orättvist att vissa tjänar mer än andra. Men han lägger till något viktigt: att ojämlikhet i första hand är ett demokratiproblem.

Så här förklarar han det för Dagens Nyheter:

– Miljarderna innebär att man kan påverka politiker och influera medier. Det ser vi i USA. Det vore ett misstag att tro att det inte händer i Sverige, säger han och menar att faran är stor att demokratins fundament därmed kan urholkas.

Det här är avgörande att förstå.

Så här formulerade jag det själv för ett par år sedan:

”Visst skadar det inte mig om familjen Wallenberg köper ännu en Patek Philippe-klocka, inte minst som de knappast blir lyckligare av det. Som ekonomen Carl Cederström skrev i Flamman i våras var 1800-talets socialister knappt intresserade av jämlikhet. […]

Men i dag vet vi att frågan om jämlikhet är relevant av ett annat skäl, nämligen makt. Om en liten kast av miljardärer kan köpa advokater, regleringar, domare, möjligen även presidentval, så minskar friheten för alla oss andra.”

Så hur ska vi bemöta Claes Hemberg?

Det är sant att många rika jobbar hårdare i dag, även om kapitalintäkter fortfarande är en central källa till rikedom. Men som ekonomen Branko Milanovic visat i boken Capitalism: alone har något annat också hänt: eliten förenar i allt högre grad kapitalinkomsterna med höga löner. De rikaste kapitalisterna och de rikaste lönearbetarna är allt oftare samma personer. Vilket har gjort ojämlikheten ännu mer cementerad.

Jag har svårt att se vad som ska applåderas. Att många rika jobbar lika hårt som de fattiga är inget bra argument för att de senare ska dö 15 år tidigare. Och hur är det ett tecken på välmående kapitalism att alla jobbar ihjäl sig?

Och om vi släpper frågan individuell rättvisa som högern gärna snöar in på, så blir bilden ännu mörkare.

Teknikmiljardärerna anställer färre människor än branscherna de ersatt. Elon Musk drömmer öppet om fabriker utan arbetare, och Amazon hoppas med hjälp av robotar ”undvika anställning” – så ser branschlingot ut – av 600 000 människor till 2033.

Sveriges topplacering i miljardärslistan sammanfaller med en svag tillväxt och en arbetslöshet som bitit sig fast på nivåer som var otänkbara under folkhemmet. Då låg arbetslösheten runt två procent och i princip frivillig. I dag närmar den sig tvåsiffrigt.

Claes Hemberg-kapitalismen kan bara producera miljardärer, däremot varken jobb eller tillväxt. Och definitivt inte demokrati.

”Inget har kännetecknat finanspolitiken i Sverige de senaste decennierna som sänkta skatter”, skriver Gabriel Zucman.

En anspråkslös miljardärsskatt på två procent, för en grupp som i praktiken ofta kan minimera sin beskattning genom holdingbolag och andra upplägg, är alltså inte ens i närheten av vad som skulle krävas.

Men det är en bra början.