Efter att redlöst berusad hållit sitt högtidstal i vilket han bett alla sina gäster och närmaste att ”dra åt helvete”, blir han utesluten ur universitetet och den trygga karriär som väntat. Så småningom blir han rekryterad av Martinsson, en före detta agent, och en spionhistoria med kopplingar till den så kallade IB-affären, en hemlig underrättelseorganisation som under några år på 1970-talet övervakade vänstergrupper, börjar veckla ut sig.

Ardelius beskrivning av 1970-talets Sverige, är ett land som försöker upprätthålla illusionen om sin egen neutralitet – samtidigt som det i hemlighet spionerar på sina medborgare.

André dras in i en triangelrelation med kommunisten Kaj och den skarpsinniga journalisten Magdalena, som André tycks vara förälskad i, men när Kaj försvinner, försvinner också Andrés intresse för Magdalena. För Kaj försvinner efter det att André, under press från Martinsson och säkerhetsapparaten, åker till Israel och lämnar ut information om Kaj, bland annat om hans vapengömma och politiska aktiviteter. Har Kaj blivit mördad eller försvunnit av egen fri vilja? Den frågan, och många andra, lämnas öppen.

Romanens styrka är inte spionhistorien, utan att den begriper något väsentligt om maktens labyrinter.

Törsten är central i Ardelius roman. André dricker inte för att leva utan för att sluta uppleva. Och när han slutar dricka byts alkoholen ut mot ideologi och jakten efter sanning. När André har sex med en viss Ingvild på byrån, vill André penetrera henne ”ända in till köttets stumma sanning”. Som älskare gör André ingen större succé, alkoholen gör honom oftast både impotent och självupptagen. Skildringen av hans ångest och narcissistiska fångenskap är lysande och påminner stundvis om antihjälten Patrick Melroses osympatiska men fascinerande dandy i Edward St Aubyns självbiografiska romaner. Ardelius har för övrigt en sällsynt förmåga att tränga djupt in i sina karaktärers inre liv – han dissekerar dem med en precision som få andra författare förmår.

Romanens styrka är inte spionhistorien, sådana kryllar det redan av, utan att den begriper något väsentligt om maktens labyrinter. IB övervakade inte folk genom att smyga runt med kikare, utan fick dem att övervaka sig själva. Men Ardelius tar IB-affären lite längre genom att visa oss att vi alltid redan är övervakade av samhällets normer och institutioner, att varje övervakning döljer en större övervakning.

Det enda som stör mig är den undervisande tonen i romanens senare del, vilket tar udden av den psykologiska komplexitet som byggts upp. Ardelius tycks också vilja hitta alltför snabba lösningar på problemen. Slutet, där André står i Magdalenas nya förort och känner att ”Det handlade om förstånd… att inte tänka alls. Att tro. Det kraftfullaste var att släppa taget”, är en försoning som inte riktigt bottnar. Problemet är inte att André finner frid och mognar, utan att det i sig får fungera som själva upplösningen. Boken är för bra och viktig för att få ett lyckligt slut.

Men en sak är säker. En dag av törst är en ambitiös, sofistikerad roman om ideal, förräderi och den svåra konsten att leva med sig själv. Ardelius gestaltning av den akademiska medelklassens neuroser och Sverige som ett land i psykisk kris är både träffande och originell. Boken fångar även den svenska efterkrigstidens grundläggande splittring: viljan att vara både moraliskt överlägsen och pragmatiskt kompromissande, något som var lika sant då som nu. Hade det inte varit för IB-affären hade romanen lika gärna kunnat handla om nutidens svenska, dubbla värderingar och korruption. Jag hoppas att Ardelius låter André leva vidare i kommande romaner.