Energiminister Ebba Buschs spelade indignation över påstått ”politiskt färgade” frågor i en ansvarsutkrävande intervju den 8 april är en perfekt illustration av den skamlöshet som Slavoj Žižek menar präglar samtiden. I sin nya bok Nollpunkt (Fri tanke, 2026) argumenterar Žižek, med hjälp av den ständiga inspiratören, psykoanalytikern Lacan, för skammens återkomst. Skamlösheten står i kontrast till den värdighet som saknas hos populistiska ledare som Trump – och Busch.
Žižek landar, som vanligt, mitt i ett skeende. Jag vet inte hur många filosofer som kan fylla arenor och – vilket ryktet säger om Slavoj Žižek – få kvinnor att kasta trosor på scenen. När jag sommaren 2014 lyssnade på honom i den gigantiska lokalen Dronningens sal i Den sorte diamant, det futuristiska biblioteket i Köpenhamn, var stämningen mer Refuseds avslutningskonsert än författarbesök. Publiken jublade och grät ikapp med filosofens allt blankare panna och lökringar under armarna på den urtvättade tishan. Žižek äger karisma, utan tvekan, men hans viktigaste egenskap är hans förmåga att ta pulsen på samtiden och därpå skita i hur hans analyser landar, vilka pannor som indignerat rynkas och hakor som harmset darrar. Framför allt tvingar han oss som läser och lyssnar att ompröva våra egna idéer.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I det getingbo av upprörda känslor som uppstod någon vecka efter terrorattacken den 7 oktober 2023 efter att Frankfurts bokmässa uttryckt ”fullständig solidaritet med Israel” och ett pris avsett för en palestinsk författare dragits in, ställde sig Žižek på scenen och fördömde Hamas attack på Israel samtidigt som han fäste uppmärksamheten på vilka händelser och vilken politik som var bakgrunden till den. Det blev för mycket för en samtid som ser geopolitik som en fotbollsmatch där man ovillkorligen stöttar det ena laget. Hans brott var alltså, som han själv konstaterar, måttfullhet, försöket att visa på komplexiteten i kriget och konflikten.
Slavoj Žižek har skrivit en oundgänglig och upprörande bok för alla oss som vill förstå det politiska nu vi befinner oss i, oavsett politisk hemmahörighet.
Incidenten från bokmässan i Frankfurt inleder del två av Žižeks senaste vidräkning med samtiden, Nollpunkt. Den brännande frågan i det som ursprungligen var hans dagboksanteckningar är: kan vissa saker bara sägas när de inte längre spelar någon roll? Det är en fråga som på sitt lakoniska vis fångar den samtida politiska diskussionens hyckleri: samtalets och politikens sammanbrott, någon sorts nollpunkt.
Žižek lånar begreppet ”nollpunkt” av Lenin som i en essä från 1922, Om bestigandet av höga berg, använder bilden av en bergsklättrare som återvänder till utgångsplatsen, nollpunkten efter ett första, misslyckat försök att nå en ny bergstopp, landar och gör ett nytt försök. Det är, skriver Žižek, ”en illustration av hur man kan retirera utan att opportunistiskt förråda sin trohet mot saken”. Vilket enligt honom är det vänstern måste göra i dag för att återfå sin relevans. Nollpunkten är alltså inte detsamma som botten – det kan bli mycket värre, vilket det också troligen kommer att bli, som han förutspår. ”Allt kommer inte att ordna sig”, skriver han (och jag hör på hans slovenskbrytande engelska mellan raderna) varefter han läser lusen av en vänster som är alltför upptagen av att ängslas över att framstå som ”extrem” och därmed förlora mittenväljare. Ängsligheten leder till medlöperi och tystnad, inte minst inför den populistiska fascism som grasserar i hela västvärlden.
Den rädslan kastrerar vänstern och gör den nästan omöjlig att särskilja från den ”progressiva liberala mitten”: vi får partikulära identiteter i stället för klasskamp, kultur i stället för konst, privat välgörenhet i stället för social omsorg, sex i stället för kärlek. Dåliga Temu-imitationer av äkta vara.
Världen behöver göra upp med fixeringen vid ytan, skamlösheten och uppvärdera värdigheten. Skamlösheten, den hemliga njutningen, jouissance, i medlidandet som samtidigt objektifierar offret, ängsligheten: de är alla komponenter i världens ”återfall i barbari”. Skärpning! säger Žižek. Utgångspunkten är insikten att alla är ”mer eller mindre ruttna” och att receptet är rättvisa. ”I värdigheten ingår att jag måste kräva rättvisa även om det skulle strida mot mina materiella intressen eller hota min överlevnad”. Se där, en revolutionerande tanke i en ynklig samtid.
Slavoj Žižek har skrivit en oundgänglig och upprörande bok för alla oss som vill förstå det politiska nu vi befinner oss i, oavsett politisk hemmahörighet. Bonus är den oväntat gulliga kontrafaktiska historien om hur det hade kunnat gå den 7 oktober: ”När de [Hamas] kom fram till kibbutzen skulle de bara hälsa på invånarna, ge dem några blommor eller lite frukt och sedan dra sig tillbaka till Gaza.”
