Energiminister Ebba Buschs spelade indignation över påstått ”politiskt färgade” frågor i en ansvarsutkrävande intervju den 8 april är en perfekt illustration av den skamlöshet som Slavoj Žižek menar präglar samtiden. I sin nya bok Nollpunkt (Fri tanke, 2026) argumenterar Žižek, med hjälp av den ständiga inspiratören, psykoanalytikern Lacan, för skammens återkomst. Skamlösheten står i kontrast till den värdighet som saknas hos populistiska ledare som Trump – och Busch.
Žižek landar, som vanligt, mitt i ett skeende. Jag vet inte hur många filosofer som kan fylla arenor och – vilket ryktet säger om Slavoj Žižek – få kvinnor att kasta trosor på scenen. När jag sommaren 2014 lyssnade på honom i den gigantiska lokalen Dronningens sal i Den sorte diamant, det futuristiska biblioteket i Köpenhamn, var stämningen mer Refuseds avslutningskonsert än författarbesök. Publiken jublade och grät ikapp med filosofens allt blankare panna och lökringar under armarna på den urtvättade tishan. Žižek äger karisma, utan tvekan, men hans viktigaste egenskap är hans förmåga att ta pulsen på samtiden och därpå skita i hur hans analyser landar, vilka pannor som indignerat rynkas och hakor som harmset darrar. Framför allt tvingar han oss som läser och lyssnar att ompröva våra egna idéer.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!