Under en lycklig tid av livet ägde jag ankor. De vaggade runt på tomten, åt mördarsniglar och blev rusiga när jag tappade upp vatten i en babypool.
Trots att jag blandade raser – pekingankor, blåankor och myskankor – var de alltid vänliga mot nykomlingar. Tillkom en ny individ i flocken på morgonen, vaggade den runt på rad med de andra framåt kvällen. Ibland stod jag på tomten i sommarskymningen och tittade upp mot en hotfullt cirklande ormvråk och tänkte på de försvarslösa ankorna – de kunde knappt bitas med sina fåniga näbbar.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!