En debatt kring religion i det offentliga rummet har blossat upp. Lisa Magnusson på Dagens Nyheter har hakat upp sig på olika kultur- och högerkristna som tittar fram i media titt som tätt. Joel Halldorf rycker ut till religionens försvar och försöker visa på progressiva exempel ur den kristna väckelserörelsen men visar också på religionens skuggsidor och hänvisar flera gånger till sin nyskrivna bok. För Magnusson är i vilket fall grundproblemet att det inte går att argumentera mot en helig text som alltid kommer ställa sig över det demokratiska samtalet. Hon är rädd för ”guds sändebud på jorden, för dem som säger sig tala i hans namn.”
Med all rätt räds hon den USA-importerade konservativa våg som använder kristendom för att stärka sina etnonationalistiska positioner och undergräver våra demokratiska rättigheter. Men utifrån hennes senaste texter på ämnet verkar det inte som att hon vänder sig mot totalitarism i religiös skepnad utan snarare mot att religiösa argument och åsikter ska ha någon plats i det offentliga samtalet över huvud taget. Halldorf försöker bemöta detta med att varna för generaliseringar men frågan är om samtalet egentligen handlar om något annat, nämligen om en oförmåga att leva sig in i varandras berättelser.
Den tyska sociologen Jürgen Habermas, som 97 år gammal gick bort för bara några månader sedan, ägnade mycket tid åt religionens plats i det postsekulära samhället. Han försvarade en sekulär stat men menade att det var rent odemokratiskt att religiösa människor skulle tvingas att hålla sina djupaste övertygelser utanför det offentliga samtalet. Religiösa argument, menade han, har sin plats i den offentliga debatten och i civilsamhället. Däremot, när det kommer till lagstiftande och politiska beslut, måste de kunna översättas till ett språk som alla medborgare, oavsett tro, kan förstå och pröva rationellt.
Fortsätter vi misstänkliggöra religiösa röster i det offentliga samtalet stänger vi ute en oerhört viktig resurs i civilsamhället och försvagar därmed också det demokratiska samtalet.
Nu hade Habermas en väldigt stark tilltro till just goda rationella samtal och till vad han kallade för deliberativ demokrati, en demokratiform som ställer höga krav på sina medborgare. Men kokar vi ned det hela framträder en väldigt rak och enkel idé ur hans akademiska gärning: en uppmaning till att leva sig in i varandras berättelser. Detta var för honom grundbulten i allt gott demokratiskt arbete.
Om demokrati innefattar att kunna leva sig in i varandras berättelser blir inte huvudproblemet, som Magnusson utmålar det, att religion skulle utgöra ett hot mot demokratin. I stället blir det en fråga om kunskap och empati och hur olika religiösa aktörer kan vara med och stärka det demokratiska samtalet i stället för att utmålas som hot, vare sig det rör sig om islam, kristendom eller någon annan livsåskådning. Inom och mellan de religiösa samfunden finns redan projekt som arbetar för att stärka religionsdialog, motverka islamofobi och antisemitism. Inom flera kristna kyrkor pågår också ett ihärdigt arbete för att skydda asylrätten och människor på flykt.
Fortsätter vi misstänkliggöra religiösa röster i det offentliga samtalet stänger vi ute en oerhört viktig resurs i civilsamhället och försvagar därmed också det demokratiska samtalet. Inte bara för att människors liv och erfarenheter osynliggörs utan också för att det är direkt farligt om perspektiven inte kommer till ytan och kan bli ifrågasatta.
Religionskritik behövs för att demokratin ska må bra men jag hoppas att de som utövar den också förstår vad som händer när samtalet övergår till att enbart skamma och stänga ute dessa röster. Då riskerar vi att underminera även de ihärdiga krafter som dag ut och dag in kämpar för människans okränkbara värde, inte för att de nödvändigtvis ser sig som Guds sändebud på jorden, utan helt enkelt för att de bär på en världsbild där vi människor är ansvariga för varandra i byggandet av ett öppet och solidariskt samhälle.