”Du gamla du fria.”
Idag är det Sveriges nationaldag. Det är då vi besjunger vårt vackra land tillsammans. Flaggan fladdrar för vinden. Vi erinrar oss slag vi vunnit, rösträtt vi infört, socialförsäkringssystem som räddat oss, allt som för och fört oss samman. Sådant som gör oss stolta vars värden vi till och med kanske måste vara beredda att dö för.
“Du tronar på minne från fornstora dar”.
Ja, vi har varit starka. Vi. Vilka är vi? Alla som bor här är det ju inte. Inte de papperslösa som utnyttjas av byggbolag för knappt någon lön alls. Inte alla de som föds, växer upp och går i skola och har sina familjer här. Många har tvingats lämna detta ”vi”. Flera har redan fått telefonsamtalet om utvisningen ur Änglagården.
Hur kan vi se oss i spegeln idag på Nationaldagen när vi svikit Gui Minhai och Dawit Isaak som bär svenska pass och personnummer?
Utvisade lämnar efter sig splittring, djupa sår, kollegor, vänner och trasiga familjer. Andra väntar oroligt på utvisningssamtalet på liv och död.
Systrarna Darya och Donya som utvisades till Iran känner många av oss till. Förläggaren Gui Minhai sitter i över ett decennium i ett fängelse någonstans i Kina och nekas solens strålar, advokat, och besök av svenska diplomater eller familjemedlemmar. I september har den svenske journalisten och lyrikern Dawit Isaak gömts i ett kvartssekel i fängelse någonstans i Eritrea. Såväl Eritrea som Kina vägrar att förmedla några livstecken från de svenska publicisterna som isolerats från omvärlden bara för att de använde sig av den mest grundläggande mänskliga rättigheten, yttrandefriheten.
Att Gui Minhai längtar efter det Sverige han var en del av när han bodde här vet vi genom hans dikter. Att familjen Isaak saknar sin far likaså.
Har vi verkligen gjort allt som står i vår makt för att deras uppoffring inte ska vara förgäves?
Hur kan vi se oss i spegeln idag på Nationaldagen när vi svikit Gui Minhai och Dawit Isaak som bär svenska pass och personnummer?
Hur länge ska vi gömma oss bakom de intetsägande orden ”tyst diplomati”?
Vilka är vi som står här nedanför den fladdrande flaggan och sjunger? Vad håller ihop och förenar oss? Vilka är vi som har rätt att utesluta dem som så hängivet arbetar med våra gamla och sjuka? De som skaffat sig en bostad, grannar och en plats att verka och leva på?
Är vi en utvald skara som har rätt att peka ut och rösta in oss själva och utesluta andra? Eller alla de som genom sin kamp för yttrandefrihet “ärat ditt namn” och sett till att det flög över jorden? Och som gjort detta trots hot om långvariga fängelsestraff?
Vilket Sverige sjunger vi om på nationaldagen, detta “det vänaste land upp på jord”?
Vi vet i alla fall vilka vi är som skriver detta. Vi sjunger nationalsången tillsammans med systrarna i Iran, med Gui Minhai och hans dotter, med Dawit Isaak och hans familj och med alla dem som bor och bott här som lärt sig sina första stapplande svenska meningar, som älskar detta gamla fria land. Vi ger inte upp hoppet om att Sverige åter ska bli det stolta väna land
Frihet åt Gui Minhai – nu!
Frihet åt Dawit Isaak – nu!
