Vänsterkillar älskar feminism. Särskilt när den är gratis. Därför föreslår jag
en ny regel: den som kallar sig feminist får också ta den största delen av notan.
Det har varit en del snack om att inte dejta högerkillar. Som Samael Atlagic skrev i Aftonbladet: ”Det straffar sig i längden.” Det stämmer.
Med vad är alternativet? En vänsterkille som delar på notan men inte lyfter ett finger för det växande lönegapet? Vad har de gjort för att förtjäna titeln ”vänsterkille”? Jag förväntar mig mer.
Själv brukar jag se notan som ett straff för att de inte gjort tillräckligt för feminismen. Vissa hade kallat det prostitution: att mannen betalar för att titta på min nyvaxade överläpp och pigga blush. En vurpa i könsnormer och skönhetsideal, där jag alltid går ut som förloraren.
Och det är sant. Men han tittar även på en kvinna som tjänar mindre, får sämre vård och långt sämre pension. Utmattad och kroniskt utskälld av millennials, att jag låtit ”soft girl” sätta feminismen på hyllan. Låtit de förtryckta männen gå på mansläger och slå sig själva i ansiktet för att maximera sina chanser att bli vald på dejtingsajterna.
Jag har inga problem med att dejta en högerkille just nu. Han betalar i varje fall så att lönegapet jämnas ut.
Skammen är ständigt närvarande. Som när jag blekte håret och sedan fick veta att blont hår är en symbol för fascism och underkastelse. Eller när jag fantiserar om att botox borde ingå i friskvårdsbidraget. Helvete. En dålig feminist igen.
Att leva som man lär är svårt. Ännu svårare är det att dejta ”rätt”. För Gud straffade mig inte bara med mitt kön. Jag blev dessutom heterosexuell.
Jag har dejtat hela det ideologiska spektrumet. Från rödvinsbasker till akademisk liberal, till djurgårdsmoderat. Ingen av dem har gjort något för feminismen på det senaste. Varken när aborträtten hotas, när regeringen vill ta bort pappaveckorna eller när nyheten kom att kvinnors och mäns arbetsinkomster kommer att bli likvärdiga om 37 år.
Inte ett ljud. När vi behöver Fi-killarna som mest har de gömt sig. Nu dricker de naturviner på housebarer.
Så jag protesterar genom att vägra skaffa barn. En sexistisk stat kommer aldrig att få skattebetalare av min livmoder. Jag vägrar även dejta vänsterkillar, för de praktiserar inte vad de tror på. De kallar sig för feminister när de passar dem och lämnar mig i skiten.
Kanske är du just det, en vänsterkille, som läser detta. Det är kanske den första feministiska texten du läser i år, när du trodde du skulle läsa om dig själv. Det kanske är problemet.
Därför lanserar jag straffprocenten.
Den är lätt att applicera när notan kommer fram. Den är justerad efter lönegapet på 10 procent och pensionsgapet på 20 procent, med ett påslag på 5 procent för den vänsterskribent som kallade mig ”pretty face” på ett mingel. Sammantaget betyder det att mannen betalar 85 procent av notan.
Kanske är det först när det svider i plånboken som vänsterkillarna steppar upp. Precis som ni röstade på Fi bara för att ligga, kommer egenintresset alltid först.
Det kan verka löjligt att göra politik av vem man dejtar. Men i slutändan är det jag som bestämmer. Jag har inga problem med att dejta en högerkille just nu. Han betalar i varje fall så att lönegapet jämnas ut.
Däremot behöver jag tänka annorlunda när jag väljer fadern till mina barn.
Som Jesper Rönndahl uttryckte det i satirprogrammet Svenska nyheter (2018): kvinnor har makten att välja nästa generations DNA. Om vi väljer att föröka oss med en köttätande bad boy på motorcykel, då ökar sannolikheten att våra barn blir precis som pappan. Välj i stället en förskolepedagog som röstar på Miljöpartiet. Då kanske barnen blir snälla, solidariska och empatiska nog att städa upp efter vuxenvärldens slarv med jordens resurser.
Då kanske det ändå är vänsterkillar som jag måste stå ut med. Även om jag är djupt besviken.
Men kom ihåg straffprocenten: 85 procent av notan eller gör bättre.
