I sin recension av RFSU:s dejtingmanual berättar Anna Mosten om en ”Filip” som vägrar ta tag i sitt liv och dessutom stinker, en kombination av egenskaper som får Mostens väninna att dumpa honom. Om Filip inte vill förbli ensam är hans enda hopp att ”plocka upp en deo och inse att livet ibland kräver självförbättring”. 

Jag känner inte den här killen, men om han har ett normalt grabbflöde på sociala medier är oddsen låga att han redan fått samma uppmaning tidigare. Självförbättring är nämligen det kärnbudskap som nystoiska manfluerare som Jordan B Peterson har till unga män. Bädda sängen, ta hand om ditt yttre, bli en stenstod som står stadigt i en stormig värld. 

Hur har Mosten kunnat missa detta?

Förmodligen är det så enkelt som att råden killarna skrollar i sig, och som Mosten och hennes väninnor skulle få skörda frukterna av, inte omsätts i praktiken. Killar snackar mycket om självförbättring, men där stannar det också. 

Vill du att din kille ska duscha regelbundet kanske du får stå ut med att han också sover på en bräda varje natt i Aurelius efterföljd.

I min egen stoiska period (några veckor i femtonårsåldern då jag frekventerade YouTube-kanalen ”The daily stoic”) tog jag mig bara halvvägs genom Marcus Aurelius Självbetraktelser och lade inte om mitt liv nämnvärt. 

Kanske var det samma sak för Filip? Tröskeln blir för hög att ”ta tag i sitt liv” när alla förebilder på den fronten gör sjuka saker som att tvinga i sig äckliga dieter och gå upp halv fem varje morgon. 

Antingen så självförbättrar man fullt ut eller inte alls. Vill du att din kille ska duscha regelbundet kanske du får stå ut med att han också sover på en bräda varje natt i Aurelius efterföljd.

Klart att det är frustrerande. Men är den här oheliga alliansen mellan vänstertjejer och internethögerns manfluerare, med det gemensamma målet att killar ska ta sig i kragen, en lösning? Är det verkligen så vi löser helvetet på dejtingmarknaden och epidemin av manlig ensamhet och självmord, att bara säga åt killar att bli bättre?

I manosfären har självförbättringsbudskapet slagit över i något verkligt mörkt och sorgligt. Andrew Tates filosofi som når miljoner unga killar säger att män föds totalt värdelösa. Bara genom att prestera och vinna över konkurrensen blir man något mer än smuts och dödkött i samhällets ögon, menar han, medan kvinnor tvärtom blir uppfostrade till att känna sitt egenvärde och inte låta någon jävel fucka med det. 

Det en del av ett större mönster när vänsterpersoner, som annars talar sig varma för strukturella lösningar, plötsligt blir hyperindividualister när det gäller mäns problem.

Ensamma killar tänker alltså ofta ännu lägre om sig själva än vad tjejerna som tycker de är värdelösa gör. Det enda som känns mer orealistiskt än att få en flickvän är att få en flickvän genom att vara ”sig själv”. 

Såklart är det ett stort avstånd mellan Andrew Tate och Mostens ödmjuka önskan att slippa bajsränder i sängen. Ändå är det en del av ett större mönster när vänsterpersoner, som annars talar sig varma för strukturella lösningar, plötsligt blir hyperindividualister när det gäller mäns problem. Det är torftigt. Problemen går ju så mycket djupare än vad RFSU:s tramsiga dejtingmanual ger sken av. 

Var är egentligen diskussionen om hur vi bekämpar marknadiseringen av relationer, om hur vi bygger nya strukturer för gemenskap, där människor får vara tagna i anspråk, vara behövda? 

Där någonstans börjar det bli intressant – och kanske är det inte ens svårare än den till synes omöjliga uppgiften att få grabbar att börja duscha.