Ena dagen följer Anna Nachman avlidna judar till deras sista vila. Nästa jämför hon förortskillar i Guccikeps med invasiva arter och fnissar åt Dan Parks Zyklon B-skämt. Paulina Sokolow åkte hem till Judiska församlingens begravningsansvariga för att prata om Israel, antisemitism – och baka sabbatsbröd.
I Fokus har hon jämfört förortskillar i Guccikeps med invasiva arter och kallat bilder på dödade palestinska barn för påverkansmaterial. Hon har även kallat den högerextrema gatukonstnären Dan Parks beslut att placera burkar märkta med Zyklon B utanför Malmös synagoga för ”busigt”.
Anna Nachman hade kunnat avfärdas som ännu en tidstypisk högerprovokatör. Men hon har också en betydligt mer förpliktigande roll: begravningsansvarig på Judiska församlingen i Stockholm. För den jude som vill begravas av församlingen finns det ingen väg runt hennes arbetsplats.
Nu står jag plötsligt i hennes kök en fredag eftermiddag, med mjöl upp till armarna, och formar mitt livs första challe, det flätade vetebröd som bryts och äts inför shabbat, vilodagen.
– Titta vad bra det blir, säger Anna när hon granskar mina degklumpar.
Jag är förvånad över hur litet köket är. Som ortodox jude håller Anna kött och mjölk åtskilda, men allt får plats: dubbla uppsättningar köksplattor, spis och kastruller.
– Här är köttdelen, här är mjölkdelen, säger hon och pekar.
Köket har öppen planlösning mot det stora rummet, där ett rejält bord tycks vara samlingsplats för alla möjliga gäster – även Dan Park vid ett tillfälle.
Intervjun var min idé. Bullbaket var Annas. Att baka tillsammans känns som att röka fredspipa. Men vi är inte här för att enas.
’Titta vad bra det blir’, säger Anna när hon granskar mina degklumpar.
Flamman var först med att uppmärksamma att Nachman försvarat Christian Peterson, högerextremisten som gjort sig känd för att trakassera och hänga ut vänsteraktivister, bibliotekarier och hbtqi-personer. Inlägget handlade om den nazistiska Salemmarschens legitimitet. Efteråt blev hon ifrågasatt av både Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) och medlemmar i Judiska församlingen.
Min pitch till Anna var enklare: går det att ha ett civiliserat samtal mellan två judar som står långt ifrån varandra politiskt?
Samma dag som vi ses är det skolavslutning för tre av hennes barn. Deras mamma kommer inte att vara med.
– Äh, det går ändå inte att vara på tre ställen samtidigt. Det är bättre att jag är med dig.
Hur många barn har du?
– Min yngsta är tio. Två är 13 år och gjorde bar- och bat mitzvah i år. Och efter sommaren är det Adina då. Och sedan har jag bara en tioåring kvar. Och sedan har jag ju L som är snart 19. Och Bilbo som är 30 i höst och snart själv ska ha barn.
L har Anna med journalisten Mustafa Can.
– När hon var fyra träffade jag Isak.
Med rabbinen Isak Nachman bildade hon en familj bestående av hans, hennes och deras gemensamma barn. Själv beskriver Anna sig som ett ensamt barn.
Hennes mamma kom som judinna från Polen 1968. Precis som min.
Migrationsvågen utlöstes av den polska regimens antisemitiska kampanj och blev traumatisk för många. Men för en del unga innebar den också en väg ut ur öststatsdiktaturen.
– Mamma längtade efter att gå på kafé och bära jeans. Men hon hade ingen judisk identitet utan ville bli svensk så fort som möjligt.
Annas mamma ingick ett resonemangsäktenskap för att knipa ett svenskt efternamn, Ekelund. Med det skulle hon och hennes dotter snabbt smälta in i det nya landet i Rosengård.
– Men jag kunde inte svenska som barn eftersom mina föräldrar pratade polska med varandra. I Rosengård bodde i princip inga svenskar, utan mest polacker och finnar.
Sedan flyttade familjen till ett hus på landet. Svenska lärde sig Anna först i sexårsåldern.
Plötsligt rycks ytterdörren upp. En man i fyrtioårsåldern kliver in och smäller en flottig, brun papperspåse i bordet.
– Nu är det kafferast, utropar han efter en snabb nick mot mig.
Jag kollar på Anna. Vem är det här och varför kommer han in och avbryter vår intervju?
– Det är Josef, han bor basically här, säger Anna överseende.
Han är frånskild och hänger mycket hos Nachmans under sina barnfria veckor.
Josef slår sig ner och plirar mot oss.
– Har ni börjat fajtas än? Ni är ju som två ödlor fångade i ett terrarium! Två judiska ytterlighetspolskor.
Ryktet har tydligen gått och jag undrar om det finns fler människor som kommer att dyka upp som publik och som förväntar sig tjejslagsmål.
Jag skulle jättegärna vilja ha politiker som är rakare. Som Trump.
Anna småler.
– Jag tycker att vi har så mycket som är likt. Visst, du är vänster. Själv är jag varken ditt eller datt.
Men Fokus är väl ändå höger.
– Äh, vi skulle gärna ha röster från fler håll. Erik Hörstadius är ju sosse. I alla fall sosseviskare. Jag tycker att SD och S är de som är mest lika.
Anna bär en hög turban knuten av en sjal som döljer håret. Samma dag som vi ses har SD-toppen Sara Gille gått ut och sagt att slöja bör förbjudas. Utspelet riktar sig mot muslimer, men ett förbud mot religiös huvudbonad skulle rimligtvis också kunna träffa Annas sjal.
Men vad tycker du om SD:s syn på minoriteter?
– Äh, det är mer en hundvissla, som att Vänsterpartiet inte riktigt vill kännas vid de här som har hyllat Hamas. De hundvisslar åt ett håll, så hundvisslar nu SD åt andra hållet. Politik är en jävla teater och så ska det vara. Det känns inte på riktigt.
Josef mumsar i sig vetelängden som om han åt popcorn till en actionfilm.
– Jag sitter som en domare. Vad skönt alltså.
Anna ignorerar honom.
– Men det är väl inte värre än under en shabbesmåltid?
Hon tittar på mig.
– Du är mycket tjafsigare än vad jag är. Bråkar med alla, både vänster och höger. Du skulle passa in i Israel.
Själv då, varför är det så kul att provocera?
– Det var ett sätt att bemästra min rädsla från barndomen. Att gå mot det man är rädd för. Det är nog därför jag blev så störig.
Vi kommer in på att jag i ett par artiklar har kritiserat palestinarörelsen för att förminska eller uttrycka antisemitism.
– Varför sympatiserar du med dem? De är ju antisemiter. Punkt. De gillar ju Palestina för att de inte gillar judar. Nu säger jag de och drar alla över en kam.
Men Flamman har också kritiserat Fokus skarpt, varför två av tidningens skribenter kallade chefredaktör Leonidas Aretakis för ”Antisemitis Kackerlackis” och mig ”kommunist, antisemit och eventuellt judinna”.
Du är redaktör för de här skribenterna. Är det här okej att släppa igenom?
– ”Kackerlackis”-grejen tar jag inte ansvar för, det är något en frilans har sagt på X långt utanför mitt ansvarsområde som redaktör. Att låta en annan frilans kalla dig ”kommunist” och så vidare tyckte jag låg helt i linje med att du i en text just hade kallat mig för ”nazistvän”. Jag såg det som en slängig tillbakakaka, men chefredaktören höll inte med, så jag fick backa på det.
Ser du några problem med antisemitism till höger?
– Så här: när Jimmie Åkesson ber om ursäkt på Almedalen till judar, då tänker jag ”Vad vill du?” Visst det är alltid trevligt med en ursäkt, för det finns mycket att be om ursäkt för. Men varför?
Vad tycker du om Jimmie Åkesson?
– Han är slug. Han hundvisslar hit och dit, vilket alla politiker gör. Jag skulle jättegärna vilja ha politiker som är rakare. Som Trump. Det är därför jag inte har så stora problem med Trump.
På vilket sätt är Trump okej?
– Jag menar rent filosofiskt. Han bara babblar på. Och det är möjligt att han också är slug och har en baktanke. Men det kan också vara så att han är en adhd-hjärna och bara säger saker rakt ut. Och det lugnar mig. När någon är slick och säger fina saker, då blir jag nervös.
Med Jimmie Åkesson är det annorlunda. Ändå tycker Anna att SD är det bästa som hänt när det gäller att skaka om gamla hjulspår och sätta fart på de andra partierna. Jag påminner om att flera sverigedemokrater uttalat sig negativt om judar, bland annat Björn Söder, som sagt att judar inte kan vara svenskar, och att partiets intresse för oss ofta tycks gå via Israel.
Folk tjafsar och har alltid tjafsat. Det enda vettiga man kan göra är att knata på, och fortsätta göra judiska saker.
– Precis. Som sagt, misstänksamheten är stor. Och på din fråga: mot min egen person ser jag inte så mycket antisemitism.
Josef har tröttnat på föreställningen och lämnat huset utan att vi märkt det. Anna börjar laga kvällens måltid. Våra bröd har jäst och ser riktigt proffsiga ut, även om det syns vilket som är mitt.
– Jag kan köra förbi din redaktion sedan när de har gräddats, erbjuder sig Anna.
Medan hon skär rovor till soppan vill hon fråga mig om något jag sade i Fokuspodden dagen innan, där jag var inbjuden för att prata med henne och Erik Hörstadius.
– Varför sade du i går att du besökt Israel för sista gången?
Jag svarar att jag kanske åker dit igen en dag, men att det då måste vara ett helt annat sorts land. Sedan kommer jag på att det ju är jag som intervjuar.
Ångrar du texten om förortsungdomar som invasiva arter och lupiner som ska brännas i säckar?
– Jag pratade om rapkulturen. Jag ser inte den som muslimsk, utan snarare amerikansk. Varför ser unga så mycket upp till den? Min dotter har just gått ut gymnasiet. Det handlar inte längre om fattiga barn som tvingas sälja droger, utan skitungar från Östermalm som hör av sig till chattar och säger: kan jag skjuta någon? Eller att behöver de här pengarna till lyxkonsumtion. Den kulturen är invasiv. Du missuppfattade texten.
Jag påpekar att jag inte var ensam om att uppfatta våldsretoriken i texten. Men Anna står på sig och bestrider både att Fokus är en högertidning och att den är islamofob.
– Däremot kan Fokus vara kritisk mot hur man sköter invandringspolitik. Vi har hamnat på en plats där vi pratar islam eller inte islam, i stället för dåliga former av religion. Precis samma diskussion skulle man kunna ha om kristendom. Så fort någon säger någonting skriker den: ”Islamofob!”
– Känner du att du vill prata mer om det? säger hon lite utmanande och granskar mig med en vänlig blick.
Efter drygt en timme har jag börjat slappna av. Det är faktiskt trevligt att hänga med Anna. På ett sätt var jag beredd på det. Folk som reagerat på hennes oförblommerade flirtar med rasistiska tankegångar vittnar också om hennes charm och sociala förmåga.
– Problemet med islam är att det är en missionerande religion. Att de försöker få andra att tycka som de. Men det finns ju människor som älskar att leva i Sverige, som har barn och barnbarn. För dem är det ju helt vansinnigt att det ska komma människor och försöka göra Sverige till något icke-demokratiskt och antisemitiskt samhälle. Jag önskar att de kunde säga något själva och inte bara tipsa Inas Hamdan på Expressen.
Varför har samtalet om judar blivit så polariserat?
– Vem beskriver bilden? Samtidigt som det finns en splittring finns det många som lägger sin skit åt sidan om saker de tjafsat om förut och går ihop. Vi har alltid haft det här tjafset i Judiska församlingen. Kolla i arkiven får du se, alltså folk slogs i gamla synagogan! Det finns en anledning till att det fanns två olika begravningsplatser redan i slutet av 1700-talet. Det är ju inte så att den ena blev full. På ett sätt delar vi upp oss och på ett annat sätt är vi ändå tillsammans.
Ju mer trängd en minoritet blir, desto större blir de inre spänningarna, tror Anna. Hon berättar att slitningarna märkts särskilt i Malmö, vars judiska församling krympt efter år av antisemitism.
– Hela Bajit pratar ju skånska numera, säger hon med hänvisning till ett judiskt kulturcentrum i centrala Stockholm.
Men långt från alla judar är med i församlingen. En tung anledning för många att avstå är dess uttalade koppling till Israel.
– Folk tjafsar och har alltid tjafsat. Det enda vettiga man kan göra är att knata på, och fortsätta göra judiska saker.
Vad menar du?
– Man skulle kunna tycka si eller så. Men står det så i stadgarna så är det det man skriver under på. Det är så svårt att tillfredsställa alla. Många ser Israel som en trygghetsförsäkring. Sedan behöver man inte tycka om regeringen. Det finns jättemycket som man kunde ha gjort smidigare när staten grundades. Men nu skiter jag i det. För nu finns den där. Och då får man jobba utifrån det.
Men det pågår ju ett folkmord i vårt namn.
– Vet vi det?
Så du litar inte på FN och människorättsorganisationerna?
– Jag vet inte. Man får så olika rapporter hela tiden. Ena sekunden tror man att det är svält och sedan ändras kriterierna för svält och då är det inte det. Själv skulle jag vara rädd att gå Hamas ärenden. Det finns terrororganisationer vars enda mål är att förgöra Israel. Men visst pågår det hemska saker i Gaza. Som på tusentals ställen i världen. Du måste väl också vara emot Hamas?
Nu börjar vi närma oss mitt mål med mötet. Det går uppenbarligen att trivas med någon vars världsbild skiljer sig radikalt från ens egen. Skulle jag ha trevligt på en shabbatmiddag hos familjen Nachman? Antagligen. Löser det några världsproblem? Mer oklart.
Skulle jag ha trevligt på en shabbatmiddag hos familjen Nachman? Antagligen. Löser det några världsproblem? Mer oklart.
Fotografen dyker upp och lösgör oss ur den djupa klyfta där vi står på varsin sida. Det blir bilder vid matlagningen och ute på balkongen. Lilla Adina kommer in och får jordgubbar i stället för lunch. Hon verkar nöjd med det.
Innan hon går visar hon mig sånghäftet från avslutningen på Hillelskolan, den judiska skola där jag själv en gång gick. En av sångerna heter Hillelsången.
Där finns raden: Var välkommen envar under Israels tak. Man kan läsa det som ett Israel som finns i ens hjärta.
Förresten, tyckte din chef om ditt försvar för Christian Peterson?
– Jag känner inte Christian. Vi har varit skrivna på samma adress bara, vilket nog är Guds sätt att skämta. Jag har aldrig träffat honom. Däremot känner jag Chang Frick. Han kan skoja lite rasistiskt men är inte nazist. Jag kan inte se något problem med att prata med honom. Precis som jag inte kan se något problem med att prata med dig.
Blev det några konsekvenser efter att Flamman, SKMA och andra skrev om det?
– Nej. Men det är inte första gången jag blivit ifrågasatt. Folk gillade inte att jag och Isak, som var gift med en annan kvinna, blev ihop. Skandal. Folk hatade mig för att jag var någon slags äktenskapsbryterska. Alla kan ju inte tycka om mig. Men i styrelsen var alla nöjda med mig. Jag är ju en annan person när jag ska se till att folk får en bra begravning.
– Sedan kan man ju diskutera om det är bra att man som begravningsansvarig på Judiska församlingen också är känd för andra saker. Det kanske hade varit bättre med någon liten mus. Men nu var jag ju inte den musen, utan Anna som skriver för Fokus och är lite dum i huvudet, men också hon som kommer att se till att en begravning blir så bra och trygg som möjligt.
Tillbaka på redaktionen sjunker jag matt ned på stolen. Det har varit intensiva timmar med ”fienden”. Det plingar till i mobilen. Det är en bild från Anna, på våra fyra gyllenbruna sabbatbröd.
