Svenskt jordbruk styrs i allt högre grad av kreditvillkor snarare än av livsmedelsförsörjningens behov. Det riskerar att försvaga beredskapen.
Vid utgången av 2024 bar svenskt jord- och skogsbruk lån på 392 miljarder kronor. Swedbank och sparbankerna står för en tredjedel av utlåningen. Deras bedömningar påverkar därmed inte bara enskilda företag, utan vilka gårdar som kan växa, vem som kan ta över och var i landet maten kan produceras.
Bankerna gör vad de är satta att göra: bedömer säkerheter, kassaflöden och återbetalningsförmåga. Problemet uppstår när denna riskbedömning förväxlas med en bedömning av vilket jordbruk som är bäst för samhället.
För bonden är marken platsen där maten produceras. För banken är den en säkerhet. Den som redan äger mycket mark får lättare tillgång till kapital. Forskning från SLU visar att stigande markvärden gav markägare med låneutrymme investeringsfördelar framför arrendatorer. Kreditmarknaden väljer alltså inte bara ut de mest produktiva. Den påverkar vem som får möjlighet att bli produktiv.
Mjölkproduktionen visar resultatet. Sedan år 2000 har antalet svenska mjölkgårdar minskat från omkring 12 700 till färre än 2 500, medan den invägda mjölken bara minskat från ungefär 3,3 till 2,9 miljoner ton. Det ser effektivt ut. Färre företag producerar nästan lika mycket.
Göran Persson mjölkar inga kor. Swedbanks styrelse sår inget vete.
Men produktion per företag är ett alltför smalt mått på ett fungerande livsmedelssystem. Det säger inget om geografisk spridning, reservkapacitet eller möjligheten att föra praktisk kunskap vidare. Det garanterar inte heller lägre matpriser. Konkurrensverket har visat att marginalen mellan butikens mjölkpris och priset till bonden ökade markant under matpriskrisen.
Swedbanks egen Lantbruksbarometer gör problemet tydligt. Bland mjölkföretag med över 15 miljoner kronor i omsättning planerar 67 procent att öka produktionen. Bland företag med under två miljoner planerar omkring tre av fyra att upphöra inom tre år. Rapporten beskriver själv utvecklingen som ett hot mot livsmedelsberedskapen och efterlyser större geografisk spridning. Swedbank har hittat problemet i statistiken, men ännu inte i sin egen affärsmodell.
Riskerna är inte teoretiska. När en cyberattack slog ut Norrmejeriers anläggning i Umeå 2024 kunde all mjölk tas om hand eftersom anläggningarna i Luleå och Burträsk ökade produktionen. Året därpå stängdes Luleåmejeriet för att spara minst 30 miljoner kronor om året. Det som ser ut som överkapacitet i en ekonomisk kalkyl kan vara reservkapacitet i en kris.
Det betyder inte att stora gårdar är dåliga eller att jordbruket ska avstå från ny teknik. Stordrift kan sänka kostnaden per liter och förbättra arbetsmiljön. Men när expansion kräver mer mark, större maskiner och nya lån kan produktivitetsvinsten bindas i räntor och kapitalkrav. Gården producerar mer, men jordbrukarens marginaler krymper och bankberoendet växer.
Förmågan att bära skuld har blivit villkoret för att få finnas kvar. När en gård läggs ned avvecklas arbete, kapacitet och kunskap – precis som när en fabrik stängs för att öka ägarens vinst. Skillnaden är att jordbrukets nedläggningar sker en gård i taget och därför sällan syns som den massuppsägning de sammantaget utgör. Djuren säljs och mjölken finns kvar i statistiken, men ladugården står tom. Upprepat tusentals gånger blir det som kallas strukturomvandling en långsam fördrivning.
Bankerna kan inte förväntas betala för beredskap som inte syns i kassaflödet. Just därför kan politiken inte överlåta jordbrukets struktur åt deras riskmodeller.
Göran Persson mjölkar inga kor. Swedbanks styrelse sår inget vete, tar ingen vallskörd och lagar inga maskiner när något går sönder i augustihettan. Styrelsen är inte vald av dem som producerar maten och ansvarar inte inför dem som behöver äta. Ändå är banken med och avgör hur det svenska jordbruket och livsmedelssystemet ska utformas.
Det behöver inte vara så. Investeringar kan finansieras med långsiktig offentlig kredit. Enhedslisten i Danmark har föreslagit en statlig jordfond som köper mark och arrenderar ut den på långa kontrakt. Spaniens regering vill pröva 17 000 statliga fastigheter för jordbruk och ge unga och nya bönder förtur. Staten behöver inte driva gårdarna för att minska jordbrukarnas beroende av banklån.
Mark bör inte organiseras efter bankernas behov av säkerheter och avkastning. Krediten borde styras efter försörjningens behov. Jordbrukets riktning borde avgöras av dem som producerar maten och dem som äter den.
