”Vad är det som inte är sossigt?”, frågar Sigge Jansson i sin replik på Hilda Förare Bergs ledartext i Flamman den 18 augusti. Titta på politiken, uppmanar han och svarar sedan själv: Partiet är sossigare än någonsin.
Lägg märke till vad som blir viktigt för den här typen av socialdemokrater. Det är inte om förslagen fungerar eller om de faktiskt gynnar arbetare, utan om de är ”sossiga”. Jansson tar ett identitetsord och gör det till ett mått på politik.
Samma sak gör Carl Gerken i sin replik i Flamman, ”En röst på V är en röst på Tidö”, den 3 augusti, som svar på Gabriel Nylanders text ”Jag är sosse – därför röstar jag V” från den 12 juni. Han röstar på Socialdemokraterna därför att han är socialdemokrat. Svaret finns redan i frågan.
Backmans skepp, som ingen får lämna, är ett obemannat spökskepp utan destination.
Gerken konstaterar hur lika han och Nylander är: lika gamla, samma förbund och samma förstagångsröst. Men ändå drar de olika slutsatser. Nylander röstar på V som sosse. Gerken röstar på S som sosse.
Gerken säger att Socialdemokraterna ligger närmast hans värderingar. Samtidigt kallar han partiets klimatpolitik otillräcklig och skattepolitiken feg.
Värderingarna är alltså något annat än politiken.
Sedan blir det tydligt: därför röstar han ändå på partiet, med stolthet och glädje.
Han är inte lurad. Han har själv beskrivit problemet tydligare än sin motståndare. Han vet vad han gör, men gör det ändå. Och han gör det med kraft. Det är inte okunskap som håller honom kvar. Det är känslan av att höra hemma.
Nils Backman säger att ”ingen minns en fegis”, Gerken att det är ynkligt att böja sig. Båda talar om mod. Men ingen av dem säger vad en seger faktiskt skulle innebära. De kan beskriva hur det känns att lämna, men nästan ingenting om hur det skulle se ut att vinna.
Nylander varnar för en socialdemokrati som ger upp inför en mörk kapitalistisk verklighet. Men inte heller han erbjuder någon tydlig framtid. Det handlar mest om att ta tillbaka det som gått förlorat och försvara det som fortfarande finns kvar.
Självklart röstar sossen på sossarna. Inte för politiken, som Gerken själv kallat inhuman. Inte för att förverkliga en tydlig bild av samhället, för någon sådan bild finns knappt längre. De röstar för att bekräfta sin tillhörighet. För att partinamnet är en av de sista platserna där den tillhörigheten fortfarande finns.
Jansson säger resten: Sveriges enda arbetarparti. Ett parti lyfts ur mängden och blir den enda plats där arbetarklassen kan uttrycka sig. När det har hänt äger partiet nästan arbetaren, och frågan blir bara hur mycket partiet fortfarande är sig självt.
Hilda Förare Berg, som kallar sig ”socialdemokrat född i exil”, menar att det är V och MP som i dag är den riktiga socialdemokratin.
Backmans skepp, som ingen får lämna, är ett obemannat spökskepp utan destination. Gerken kan inte hoppa av, för han verkar inte ha något att leva för bortom partinamnet.
Då blir frågan större: Vad är egentligen arbetarrörelsen?
Nylander har en lista med röda linjer: strejkrätt, marknadshyra, LAS. Jansson har mest reparationer att erbjuda av sådant partiet självt en gång släppte igenom. Ta tillbaka välfärden. Ta bort karensen som de själva var med och förhandlade fram. Rörelsen minns sig själv genom det som ännu inte har tagits ifrån den och lovar att göra resten ogjort.
Samtidigt pågår ett gräl som ingen riktigt verkar se.
Förare Berg sörjer öppet och saknar Palme. Jansson svarar att man inte ska drömma om folkhemmet, eftersom de bästa dagarna ligger framför oss. Backman citerar Joe Hill: sörj inte, organisera er. Det blir nästan ett förbud mot sorg, uttalat av en man som själv skulle avrättas.
Men den som inte får sörja släpper aldrig det förlorade. Om sorgen inte får finnas blir den i stället en del av identiteten. För att kunna gå vidare måste man få sörja.
Annars bygger man in förlusten i sig själv. Till slut kan man inte längre känna den som en förlust. Den har blivit en del av vem man är.
Därför går partinamnet inte att förhandla om. Och därför tar avhopparen det med sig.
Sörj! För ni organiserar inget!
