Den 33-årige Wachtmeister är en komisk pessimist. I slutändan är hans litterära svenska män överutbildade men ovilliga att bruka sin bildning, en del av den kulturella stagnation som de själva svär över. Svensk eller invandrare, man eller kvinna – ingen är oskyldig i hans cyniska värld.

Hans senaste roman Livsrum (Norstedts, 2026) följer en liknande tematik i en mer omfångsrik form. Efter ett inbrott i Staffanstorp dumpar Erika sin grönsaksfermenterande sambo och flyttar till Sharm el-Sheikh, en egyptisk badort som mest är känd som Ica basic-varianten av Dubai. I väntan på en uppenbarelse snärjer hon en yngre koptisk kille. Och mitt i den döda öknen under militärdiktaturen kommer idén att investera i ett hotell där förmögna västerlänningar kan uppleva kolonialtiden på nytt, ett Lebensraum för desillusionerade. Inom kort blir det en sorts bordell, strax därefter en homosexuell sådan.

Låter det bekant? Kanske för att det är det. Michel Houellebecqs roman Plattform (2001), som nämns i boken, handlar också om västerlänningar som driver sexturism i tredje världen. Här korsas den med Thomas Manns Bergtagen (1924): hotellet som ett mikrokosmos av ett döende Europa.

I sina två tidigare romaner fann Wachtmeister ett sätt att med humor och lätthet skildra allt det fula i moderniteten, vare sig boven var svensk naivitet eller japansk inskränkthet. I en nyckelscen i Förlorad mark inser berättaren, som har ”förlorat Japans gunst”, att den enda vägen för att bli någonting i landet är att göra en japanska med barn. Genom sin utländska annanhet lyckas han charma en till sängs men väl där, i kärleksakten, kan han inte fullborda den – hon är för västerländskt sexuellt självständig.

Mer än en provocateur tar författaren rollen som narr med privilegiet att tala om det förbjudna, som kvinnor och invandrare. Hans exilsvenskar trillar mellan scener av situationskomik medan de skärskådar samtidens sämre sidor, vissa gånger mer lyckade än andra. En sorts sensmoral var att den som flyr senkapitalismens ångvält till en mer traditionell kultur har bedragit sig; han är inte bättre än pappskallarna i hemlandet, och kan likväl ägna dagarna åt att uppnå egodöd bland spritflaskor på hotellrumsgolvet.

Efter två romaner kan Wachtmeister dra sin misantropi i sömnen. Kanske blir det ett problem när författaren i Livsrum ska ta sig en hel civilisations öde på färre än 400 sidor. När det tidigare så ståtliga Europas representanter ska samlas på en plats har romaner inte mycket nytt än att framtiden – som bäst – rymmer en sista backanal innan undergången. Formen sätter det tankemässiga stoffet i bakgrunden, som snabba repliker i en annars kaotisk berättelse. Saknas gör den melankoliska underström som gjorde de tidigare böckerna till mer än satir och konservativt gnäll.

Kanske låter det missunnsamt, men jag tror att författaren hade behövt mer tid för att mejsla ut en mer distinkt ensemble av romanfigurer för en berättelse med så höga ambitioner. Romanens många spår är fortfarande roliga, tillräckligt bra för att läsa vidare, särskilt den om en tysk som anländer till hotellet och visar sig vara något värre än bara rasist. Andra är mindre lyckade, som intrigen om den troende muslimska befolkningens sjudande missnöje.

När det ödesdigra slutet för hotellet väl kommer känner man inte så mycket mer än ett brinnande förakt för turister.