Socialdemokraterna säger sig ”ge upp” möjligheterna att bilda regering efter att V släpper fram Andreas Norlén som talman. Problemet är att de knappt har försökt.
Magdalena Andersson ger upp.
På en blixtinkallad presskonferens meddelade hon att hon lämnar tillbaka sonderingsuppdraget. Detta sedan Ida Gabrielsson i söndagens Agenda meddelade att Vänsterpartiet tänker stötta Andreas Norlén som talman, och inte en socialdemokrat.
”Magdalena Andersson kastar in handduken”, skriver Yle. Men den socialdemokratiska partiledaren är knappt svettig. Hon har haft fyra år på sig att slåss för sitt regeringsunderlag.
Man kan säga mycket om Vänsterpartiet, men de har varit konsekventa. De har gång på gång sagt att om deras mandat ska räknas in i ett regeringsunderlag ska de också vara med och styra. Ett högst rimligt krav, har även jag skrivit flera gånger.
Magdalena Andersson och hennes minimagdor på Aftonbladets ledarsida måste sluta skylla på de andra partierna.
En av högerns stora valfrågor har därför varit att framställa Vänsterpartiet som farliga extremister. Har Magdalena Andersson då stått upp för sitt regeringsunderlag och försvarat det parti vars mandat hon behöver för att bli statsminister?
Nej, hon har stämt in i attackerna. ”Vänsterpartiet har en lång resa att göra, och just nu går de åt fel håll”, sade hon till Aftonbladet en knapp vecka före valet. Då hade hennes partikollega Lawen Redar redan konstaterat: ”Det finns inget förtroende för dem i regering.”
Dessutom har hon kastat ut ständiga flirtar till Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna – och hennes partikollega Ardalan Shekarabi rentav till Moderaterna. Det har knappast gjort det tydligare för väljarna om hon verkligen tänker genomföra sin förvisso arbetarvänliga valplattform.
I stället för att ta strid för den politiken har hon gått till val på en sak: att vara mer statsmannamässig än Ulf Kristersson. Och det torde vara enkelt, med tanke på att han har lett Sverige från ett 19-procentsparti som inte ens var störst i sitt eget regeringsunderlag.
Men som statsman i en valrörelse som tyvärr hade regeringsduglighet som enda stora fråga hade hon också en enda stor uppgift: att samla sin koalition. Hon hade behövt säga till Centerpartiet att sluta tramsa om att Vänsterpartiet är ett illegitimt parti, när det samtidigt behövs för att göra Magdalena Andersson till statsminister.
Det har inte heller hjälpt att sossepolitruker med Sveavägen 68 i hörsnäckan har hejat på. Tidigare partitoppen Anders Lindberg har i text efter text hävdat att det är Vänsterpartiet som är omöjligt, med ständigt eldunderstöd från Jonna Sima och Susanna Kirkegaard. Till och med Daniel Suhonen lägger ansvaret på Nooshi Dadgostar om Magdalena Andersson misslyckas med att få ihop en regering.
Gudarna ska veta att jag har ifrågasatt Vänsterpartiets mediestrategi de senaste veckorna. Och även jag är livrädd för ytterligare fyra Tidöår.
Men det här är ju löjligt.
Magdalena Andersson och hennes minimagdor på Aftonbladets ledarsida måste sluta skylla på de andra partierna. Socialdemokraterna är inte ett 45-procentsparti längre. De landade på 28, och vem vet var de hamnar efter ett extraval efter detta misslyckande. Man kan inte längre köra över sina partners. Man måste prata med dem som jämlikar.
Inte minst om man stått med armarna i kors på valaffischerna och gått till val på att leda.
För hur ni än vrider och vänder på det: det har hon inte gjort.
