I sin text om antisemitismen i Vänsterpartiet den 27 september har Carl Gerken rätt om två saker. Vänsterpartiets antisemitism är inte fråga om enskilda fall och skillnaden mellan Socialdemokraternas mål om socialism och Ung Vänsters om kommunism är mer än semantisk. Men den som bara vill städa frågar aldrig var smutsen kommer ifrån och svaret gör inte hans eget parti renare.

1969 skrev filosofen Theodor Adorno till sin kollega Herbert Marcuse om studenterna som ockuperat hans institut i Frankfurt. Adorno hade kallat på polis. Dialektik, skrev han, betyder bland annat att målen inte är likgiltiga för medlen. Han såg studenternas blinda handlingsfokus. Han såg byråkratin växa i samma studentrörelse: dagordningar, kongressbeslut, oräkneliga kommittéer, precis det studenterna sade sig bekämpa.

I somras avslöjades att vänsterpartistiska riksdagsledamöter skrivit stödbrev till palestinska fångar, bland dem människor dömda för terrordåd. Partiledningen kallade det ett misstag: bakgrundskontrollen av fångarna hade brustit, rutinerna borde ha varit bättre. Samtidigt tog partiet fram ett kontrakt som alla som vill väljas måste skriva under. På en och samma sommar gör Vänsterpartiet fel i båda avseenden som Adorno varnade för: handlingsfokuset och byråkratin.

Vänstern behöver inga statsråd. Den behöver ett motstånd som inte går att bjuda in. En kritik som är tillåten är ingen kritik. 

Ingen revolution står på dagordningen så långt ögat kan se och en vänster som har kvar målet men tappat medlen att nå det blir inte mindre irriterad för det. Vreden söker ett föremål och den som saknar program hittar alltid ett ansikte – oftast Juden. Mot antisemitism hjälper inga kontrakt. 

Socialdemokratin har det omvända problemet: medlen finns kvar, men målet är borta. Partiprogrammet vill utradera klasskillnader, men ingen säger hur, när eller egentligen varför. Medel utan mål blir förvaltning och förvaltning behöver gränser, både hemma och borta. Den behöver hålla vissa flyktingar ute. Den behöver 14-åringar på kåken. Den behöver en tvåstatslösning som skjuter upp palestiniernas rättigheter till en stat som aldrig behöver skapas eller försvaras. V hittar ett ansikte, S drar en gräns. Det ena kallas antisemitism och det andra “tuffa tag”, men bara det ena stänger dörren till Rosenbad. 

Repliken från SSU är skriven i rädsla: släpp fram oss, annars blir det högern. Gerkens ton är annorlunda nu, för bara några veckor sedan kallade han de tuffa tagen för otillräckliga, fega och inhumana. En fråga: vem är er mitten bättre för? I jakten på 175 mandat har det blivit lättare att föreställa sig ett nytt Tidöavtal än en vänster som vill något annat än Rosenbad. Mark Fisher kallade det för kapitalistisk realism. Så fungerar demokratin. Hotet om högern håller vänstern i koppel. Och belöningen för att sitta still är en plats vid bordet och kanske några ben att tugga på från nyliberalismens T-benstek.

Rädslan för vänstern var listigare 1918. Den delade vänstern i två. I Tyskland svarade den socialdemokratiska statsministern Friedrich Ebert revolutionen med riksdagsval, och hans partikollega, försvarsministern Gustav Noske, tog hand om dem som ville mer. Socialisten Rosa Luxemburg blev på så vis mördad av sina forna partikamrater och kastad i en kanal. I Sverige gav högern med sig i rösträttsfrågan. 

Hur bekämpar man en arbetarklass mest effektivt? 

Man ger den rösträtt och sedan en plats i Regeringskansliet. Den där man sitter still och äter ben som ingen annan vill ha. Alla blir fria och sitter i samma båt genom staten.

Rösträtten besparade arbetarklassen den absoluta fruktan. Hos Hegel kan bara den träl som känt den absoluta fruktan forma världen. Den som bara känt lite ängslan bryr sig bara om sig själv, en skicklighet som kan bygga landet men aldrig spridas över världen. Dit ledde socialdemokratins långa marsch genom institutionerna. Nu vill Vänsterpartiet gå samma väg, för ministerposter här och en banal miljardärsskatt där. Första gången som tragedi, andra gången som fars. Den som verkligen fruktade vänstern skulle erbjuda ministerposter. Då kanske även Rosa Luxemburg får sitta vid bordet?

Vänstern behöver inga statsråd. Den behöver ett motstånd som inte går att bjuda in. En kritik som är tillåten är ingen kritik. 

Kapitalet har inget ansikte och ingen gräns. Den vänster som inte står ut med hur stor frågan om kapitalismen är, kommer att hitta både ansikten och gränser och gå under precis som socialdemokratin. Sakta, haltande, som ett levande lik, som till slut kastar sina bröder i vattendrag.