Sommarens antikhajp har lagt sig, men en liten bok återstår. Mary Beards ”På tal om klassiker” visar att Hellas hjältar är både uråldriga och skakande nya, och att man kan drabbas av Thauma av att höra Platon hicka.
I somras blev det oväntat hippt att ägna sig åt antiken. På Booktok höll unga tjejer upp Samuel Butlers prosaöversättning av Odysséen med dess vackra snittyta, föreställande en böljande våg från ett grekiskt lerkrus. På kultursidorna blev Homeros-översättaren Emily Wilson en superstjärna och redaktionerna poppade popcorn när hon sågade Christopher Nolans The Odyssey. I Sverige överöstes vi av smäckra böcker om antiken: Alexander Andrées Döda diktares öden, Eric Cullheds Gråt, Stephen Frys Odyssé och i Bildningspodden sändes serien ”Sommaren med Odysseus”. Som Malin Nauwerck konstaterade i Aftonbladet kan inte enkom Nolan förklara det uppflammande intresset. Den digitala läsgemenskapen älskar faktiskt antiken.
En liten bok återstår, som kommer perfekt till att löven gulnar och temperaturen övergår i brittsommar. Mary Beards På tal om klassiker (Natur & kultur, 2026) ter sig som en fotnot i sammanhanget, baserad på en serie föreläsningar som författaren höll vid Chicagos universitet, men visar sig oväntat vara en höjdpunkt. Beard, som fånigt kallas ”Antika Roms rockstjärna” (hon är noll rock!), försöker där förklara varför hon ägnat sitt yrkesliv åt antiken. Hennes stil, i Eric Cullheds fina översättning, är klar och frisk som en höstdag, då orden tappat löven och står där knotiga – och ärliga. Hennes poänger är lättillgängliga, folkliga och – vågar jag påstå – okontroversiella.
Ändå upplever jag det som på forngrekiska kallas Thauma när jag läser På tal om klassiker. Ordet betecknar en blandning av förundran och häpnad. Ett ofta upprepat påstående om antiken är att så mycket har försvunnit: närmare 90 procent. Men älta inte det, skriver Beard. För de 10 procent som finns bevarade är mer än vad någon människa hinner studera under en livstid. 70 pjäser av Euripides må vara försvunna, men 19 finns kvar. Allt från högstämd filosofi till obscent toalettklotter är bevarat. Bon appetit!
Inte tycker hon heller att vi ska imponeras särskilt mycket av den antika demokratin. För det första var nästan alla grekiska stadsstater olika former av diktaturer. Det vi syftar på när vi talar om demokrati är Aten under 150 år mellan 400 och 300 fvt. Men där fick bara halva befolkningen rösta – slavar och kvinnor var utestängda – och systemet tvingades imperialistiskt på andra stadsstater. ”Tvångsdemokrati” är inte något särskilt förebildligt. Varenda bevarad författare från tiden var emot den atenska demokratin.
På tal om imperialism, skriver Beard, så formulerades den absolut skarpaste kritiken av systemet i romarriket. Så här skrev historikern Tacitus: ”De skapar en ödemark och kallar den fred”.
Ja, ni fattar, det är charmigt och överraskande genom att blott vara spränglärt. Metoden som Beard använder är ofta stereoskopisk. Genom att betrakta antiken framifrån och bakifrån på samma gång får hon den att framstå som uråldrig och skakande ny. Särskilt förtjust är hon i att skapa denna effekt genom att skriva fram olympen och rännstenen bredvid varandra. I en oemotståndlig scen i Platons Gästabudet, där kärlekens natur avhandlas, drabbas en av karaktärerna av okontrollerbar hicka. Ett annat exempel Beard återger: Praxiteles staty ”Afrodite från Knidos” betraktas i vår tid som den yttersta symbolen för antik skönhet. Men 300 fvt ansågs den naturligt avbildade nakna kvinnan skandalös, besökare ställde sig emellanåt och juckade mot den. En man lyckades rentav genomföra ett samlag, varefter han drabbades av intensiva skamkänslor och slängde sig från en klippa. Tempelväktarna älskade att visa den vita spermafläcken för turister.
Så uppstår sprickor mot en igenkännlig vardag, i en djupt främmande värld.
Visst finns det ett litet inslag av effektsökeri i På tal om klassiker. Om Iliaden skriver Beard att hon ofta häpnar över det fräcka greppet i eposet, att under ett tio år långt krig fokusera på några veckors dramatiska händelser. ”Det känns mer som en postmodern romanförfattares grepp än som något skrivet vid litteraturens gryning”. Tror Beard att postmodernisterna uppfann det som Horatius kallade ”In medias res” (mitt i handlingen) i Om diktkonsten? Givetvis inte, hon försöker bara skapa Thauma genom slappt publikfriande.
Detta är dock en randanmärkning. För på det stora hela är På tal om klassiker en läsfest. Det som den framför allt lyckas fånga är den intellektuella kick som antiken erbjuder oss genom att vara där, rakt framför våra ögon – och samtidigt mer avlägsen än vi någonsin kan föreställa oss.
