Men förra veckan inleddes en aggressiv kampanj mot förståsigpåarna. ”Digger svingar och kaosar”, ”Decenniets bästa film”, ”Samma film, olika sanningar!”

Kanske funkade det. Nu toppar den Letterboxd, efter Tiktok den mest generation Z-kodade plattformen, och har ett snittbetyg på 3,8 av 5.

Hur kan en film av en av våra mest framstående regissörer med världens största filmstjärna vara så kontroversiell? En sådan schizofren reaktion är bara alltför lockande för att inte själv bilda sig en egen uppfattning.

Oljebaronen Digger Rockwell, Tompa i tjockisdräkt, vaknar en morgon av en varning från Grönland: hans oljeanläggning har exploderat och ett istäcke större än New York flyter mot Europa. Sandra Hüller och bolagets mellanchefer kommer till undsättning, ingen vågar ge dåliga besked över telefon. De slår i dörrar och trillar över en spade. Snart är även presidenten där, John Goodman på gränsen till att spräcka sin pulsåder. Och efter några överläggningar bestämmer sig världens mäktigaste män för att göra ingenting. Utom att ”kontrollera narrativet”.

Då dras ridån upp: filmen är bara generalrepetitionen på en teateruppsättning av den fiktiva kultklassikern Fossil fools. Ja, allt är farsartat, Tom spelar Digger Rockwell som en revolverviftande cowboy och politikerna är alla skitnödiga. Det är meningen, som en sorts parodi på Adam McKays politiska satirer (Don’t Look Up, The Big Short) där de styrande är onda eller korkade, och de politiska konflikterna hade lösts om bara massan bestod av tillräckligt välinformerade folkpartister.

I stället för ren buskis tar filmen ett mer naturalistiskt grepp. Alla har sina tilldelade roller och de spelar dem väl, försöker friskriva sig själva. Efter miljökatastrofen håller bolagets klimatchef ett sant och bombastiskt tal inför EU:s företrädare. Det spelar ingen roll, visar det sig. För Digger håller ett ännu mer bombastiskt tal: han är bara deras syndabock, hävdar han, för få västerlänningar hade accepterat inskränkningarna som en grön omställning hade krävt. Eliten är girig, cynisk, men ännu mer är massan feg.

Mellan repetitionerna börjar Tom Cruises rollfigur hysa tvivel – spelar han den fiktive Digger Rockwell sant eller gör han bara en karikatyr för att ge publiken ett gott skratt? Men publiken är inte ute efter sanning, utan katarsis. I en andra twist avslöjas att katastrofen som pjäsen skildrar redan har inträffat i filmen för mer än 25 år sedan. Tom inleder en debatt med regissören om pjäsens syfte men avbryts av Kenny, producenten som visar sig ha kopplingar till oljemagnaten själv.

”Det spelar ingen roll. Ni har båda rätt”, säger han olycksbådande. Vad som hände hände, kvar finns bara berättelserna om detta.

Miljardärer, politiker, aktivister, massan – Digger ger kängor åt alla utom möjligen Greta Thunberg, samtidigt som den på ett lustigt sätt sympatiserar med alla. Vad jag tror Iñárritu försöker göra är att frångå satirformen genom att hålla upp en spegel mot publiken: här är vi nu. Är inte verkligheten, där mänskligheten vandrar mot en klar katastrof medan mäktiga män sponsrar kultur som piskar dem själva, mer märkvärdig än en nidbild? Klimatkrisen är redan här. Vad ger mest katarsis: att vinna i kulturen eller att kasta sten vid demonstrationer?

Pjäsens premiär blir en succé. Publiken brister ut i stående ovationer innan de tar på sig sina masker. När filmens eftertexter rullar lämnar de teatern, ut i ett postapokalyptiskt landskap.

Kanske för att filmen har sitt huvud så långt upp i sin egen bakdel att många går vilse. Korkad, spretig och underbart säregen. Se den och skyll er själva.