57 dagar som gisslan i Centerpartiets mittenfantasi.

Kommer vi någonsin att få se livet utanför cellen igen? I helgen såg vi äntligen ljuset sippra in mellan golvplankorna. Om man med ljuset menar ännu ett centerförslag om en mittenregering.

I fredags ställde Elisabeth Thand Ringqvist, som alltså leder ett sjuprocentsparti, ett ultimatum till de båda statsministerkandidaterna. Hon vill ha varsitt ”totalpaket” med aptitlig centerpolitik och besked om hur den ska genomföras. Magdalena Andersson ska dessutom ordna ett styre utan Vänsterpartiet.

På söndagen kom svaret. Andersson vill regera med Centerpartiet och Miljöpartiet, med Vänsterpartiet kvar utanför. V erbjuds ett ”nära samarbete” och uppmanas att fundera på vad som står på spel för landets invånare. Centerpartiets röda linjer beskriver hon som djupt ideologiska. Vänsterpartiets krav handlar däremot om inflytande, som enligt henne kan ordnas på andra sätt.

Det är dags för Elisabeth Thand Ringqvist att välja sida. Så att vi äntligen kan få lämna cellen.

Så nu ska V ta ansvar genom att låna ut sina mandat till ett centerpartistiskt totalpaket där de själva inte får ingå.

”Vi har bestämt att du ska ge oss alla dina mellanmålspengar”, säger tre barn på skolgården till det fjärde. ”Var inte en svikare nu.”

Varför ska det fjärde barnet inte knäa någon i pungen och springa därifrån? För att det inte ens behövs. De andra kan inte ta mandaten med våld. I en demokrati är det väljarna som håller i påkarna. Det räcker med att säga ”nej tack”.

Att det skulle krävas fyra partier för att föra Magdalena Andersson till makten var knappast någon överraskning. Ändå dröjde det till efter valet innan de ens samlades vid samma bord. Socialdemokraterna är vana att få som de vill. De räknade säkert med att Vänsterpartiet skulle vika sig ännu en gång.

Hon förklarade också att ”ingen som har sett Vänsterpartiet den senaste tiden kan säga att de har visat konstruktivitet”. Det är tydligen socialdemokratiskt ”mästerförhandlande”. Undrar hur det dåliga ser ut.

Att pressa Centerpartiet verkar däremot inte finnas i registret. Man undrar varför.

En förklaring är att hon helt enkelt föredrar Centerpartiets politik. Till Fokus säger Andersson att hon ”måste fundera” på vilket av partierna hon står närmast ideologiskt. Att en socialdemokratisk partiledare år 2026 har svårt att välja mellan riksdagens mest nyliberala parti och ett socialistiskt är förstås dystert.

Den mer strategiska förklaringen är att Centerpartiet kan gå till höger, medan Vänsterpartiet sitter fast på sin kant. Det senaste försöket att göra det hotet trovärdigt kallas ”Alliansen 2.0”.

Men matematiken är en annan i dag.

Inte nog med att Tidöpartierna själva har tagit avstånd från Reinfeldtåren. Även när Alliansen styrde i minoritet efter valet 2010 var den större än de rödgröna. I dag har S–V–MP 151 mandat mot de forna allianspartiernas 136. Om de tre enas om ett budgetalternativ måste Sverigedemokraterna aktivt rösta för alliansbudgeten för att den ska vinna. Det stödet lär knappast vara gratis.

Det vore alltså en regering beroende av Sverigedemokraterna, eller ett Tidö 2.0. Just en sådan regering lovade Elisabeth Thand Ringqvist att inte stödja när C presenterade sin valplan i januari.

I fredagens besked löd formuleringen i stället att C inte ska stödja en regering som samarbetar med SD. Kristersson ska visa hur han kan hindra partiet från att diktera villkoren.

Från beroende till samarbete. Så kan man också försöka flytta en röd linje utan att ens väljare märker det. Men det är inte vad hon gick till val på.

En ny allians behöver Sverigedemokraternas mandat. En rödgrön regering behöver Vänsterpartiets. Något mittenalternativ som slipper båda beroendena har Centerpartiet fortfarande inte lyckats visa upp, hur mycket Dagens Nyheters ledarsida än försöker finta oss.

Det är dags för Elisabeth Thand Ringqvist att välja sida. Så att vi äntligen kan få lämna cellen.