Så har då de europeiska eliterna pressat igenom nästa steg i konsolideringen av EU-staten. Med det godkända Lissabonfördraget får EU:s överstatlighet en tydligare struktur. Den levandegörs med en utrikesminister (high representative) och en president som svävar över de av nationella regeringar skötta ordförandeskapen. Konstruktionen blir därmed ett uttryck för EU:s urgröpning av folkstyret: Mer eller mindre avdankade toppolitiker befriar sig från besväret att behöva vinna allmänna val för att erhålla ledande politiska positioner. Det avgörande blir istället pusselläggande goda kontakter i den självreproducerande eliten.

Förslaget på ny konstitution avvisades, trots massiva propagandainsatser, resolut i folkomröstningar i Frankrike och Holland. Efter att ha konsulterat sig själva valde EU-ledarna att presentera en ny text som till 95 procent sammanfaller med den avvisade, kalla den något annat än konstitution, samt undvika folkomröstningar. Irländarna, de enda som fick rösta, sade nej. Det arrangerades därför en ny omröstning så att riktigt resultat kunde erhållas.
Överheten kommunicerar än en gång till folken, att motstånd är lönlöst. Så knådas en förändrad förståelse av politik som sådan.
Vill man begripa forceringen av EU-staten, räcker det dock inte att se på den elitistiska gruppdynamiken. EU är ett politiskt förkroppsligande av det europeiska kapitalets intressen. Medan de ekonomiska systemen på nationell nivå präglats av brokiga dragkamper mellan olika typer av intressen, är marknadsliberalismen kärnan i det som nu vuxit till att bli en EU-stat. Idén om att marknadslösningar är bäst utgör utgångspunkt när byråkratin mal och domstolen dömer. Överstatlighet och marknadsfundamentalism har i EU ett symbiotiskt förhållande.
Ett av kapitalets mest akuta behov – kraftigt stärkt efter det senaste krisutbrottet – är att få äta sig in i de stora värden som ackumulerats inom välfärdssektorn. Just detta underlättas juridiskt genom Lissabonfördraget. Privatiseringar möter hårt motstånd på många håll. Genom att lyfta bort frågan från den nationella demokratins räckvidd och juridifera den, kan folklig opposition kringgås.

Sett i ljuset av denna verklighet, blir det märkligt att det närmaste en EU-debatt vi sett röken av i Sverige på senare tid rör huruvida Vänsterpartiet ska revidera sin programmatiska syn på svenskt medlemskap. Inte minst är det märkligt för Vänsterpartiet. Den konkreta utvecklingen i EU-systemet har ju gjort det mindre förenligt med ett levande demokratiskt inflytande och med progressiv välfärdspolitik.
Att man vill undvika att framstå som ett gäng tröttsamma förlorartyper med orealistiska krav är både begripligt och rimligt. Men taktiken är nog inte så god. Inte heller avskaffandet av kapitalismen är omedelbart för handen. Att Vänsterpartiet skulle bli mer populärt om det gjorde sig av en med en förståelse av kapitalismen, som mynnar ut i en uttryckt önskan om radikal förändring, är däremot inte troligt. Långsiktig framgång bestäms av konkret handling, organisering och kommunikation, inte av nedjusterade mål.

Men saken är större än Vänsterpartiet. Vänsterns position har stört konsensus om EU, och gjort det lite svårare att behandla unionens politiska innehåll som något apolitiskt och oantastligt. Om EU-motståndet sköljs ut ur det rödgröna regeringsalternativet tar svensk politik ytterligare steg mot det som – naturligt nog – redan är praxis i EU-institutionerna: att poster och positioner alternerar mellan de stora partigrupperna, just så att systemfrågor fredas och konflikterna handlar om annat än grundläggande politiska riktningsval.

/Ali Esbati 10/11 2009