Inget fusk har ännu bekräftats, regimens grepp om fakta kring valet gör frågan oviss, men nu handlar det snarare om den repression som drabbar de protesterande.

Orden mellan den sittande, och enligt de officiella valresultaten vinnande, Mahmoud Ahmadinejad och utmanaren Mousavi är fortsatt hårda, medan Väktarrådet har backat något i sin hållning. Mousavi har öppet deklarerat att han är beredd på ”martyrskap”.

Det som från början var ett odiskutabelt val enligt ledarskapet i Väktarrådet har nu blivit föremål för vidare undersökningar. Väktarrådet har öppnat för att tio procent av rösterna kan räknas om, men inbjudan till två av presidentkandidaterna har mötts med bojkotter.
Den andra, och mer upprörande, delen av tragedin är de många döda och skadade som rapporterats in. Enligt CNN har sjukhuskällor i Teheran givit uppgifter om 19 döda i oroligheterna, medan obekräftade källor har skrivit upp antalet till 150. Samtidigt har antalet gripna bekräftats vara minst 450 personer. De ögonvittnesrapporter som kommer ut ger regelbundna bilder av grov misshandel och övervåld mot oppositionen på gatorna. Tårgasattacker och skottlossningar har nämnts, i det flöde av korta filmer som sänts ut från landet, något som skulle förklara de många dödsfall som bekräftats.
Då den information som når omvärlden är knapphändig är det oklart vilka stora grupper som dagligen går ut på Teherans gator för att protestera. Den etablerade bilden, av att de på gatorna är anhängare av Mousavi och missnöjda med själva valproceduren, tycks vara för enkel. Utsmugglade bilder på internet visar inte enbart grönklädda ”reformistvänner” bärande Mousavi-porträtt. Istället framträder en bild av en blandad skara opposition från fler läger. Det bedömare är överens om är att protesterna avspeglar ett utpräglat missnöje med det teokratiska styret.

Det som ytterligare försvårar informationsspridningen är att både inhemska och utländska journalister redan utsatts för påtryckningar. Senast har bland annat BBC:s Iran-korrespondent Jon Leyne skickats ut från landet. Sedan tidigare har den brittiska kanalens persiska sändningar blockerats hemsida släckts ner. Enligt de siffror som New York Times uppgett har åtminstone 24 journalister gripits.

Den amerikanska presidenten Barack Obama är den röst i världen som fått mest uppmärksamhet när det gäller valet i Iran. Han har visserligen krävt att våldet måste upphöra, men har fått kritik. Från Republikanerna, som anser att presidenten inte tillräckligt tydligt tar ställning mot den iranska regimen. Obama är mån om att inte verka som en utländsk kraft som ingriper – det är precis det regimen i Iran beskyller kritiker för – men i ett kaos som är till synes olösligt för stunden är USA:s tafatta hållning något som knappast gynnar demokratirörelsen i Iran. Detsamma gäller Carl Bildts försiktigt negativa uttalanden om det våld som möter demonstranter i Iran.
Tilläggas bör att öppna, kraftfulla åtgärder inte vidtagits av något land i någon omsträckning som gör skillnad. Det gör att USA och Sverige inte är det enda åskådarna till det blodbad som sker Iran. De som istället lämnas ensamma är de personer vi har knapp kännedom om på Irans gator, som regelbundet lever med det förtryck som nu stöter på motstånd.