Häromdagen var jag på 90-årskalas. Madison Square Garden var utsålt till sista plats och födelsedagsbarnet själv, Pete Seeger, inledde och avslutade en konsert på dryga fyra timmar.

I publiken var inslaget av lite äldre grånade proggare påfallande. På scen passerade artist efter artist. Bland dem märktes såväl äldre musikkollegor till Pete som Emmylou Harris och Joan Baez som en rad yngre musiker. Själv tyckte jag nog att Bruce Springsteen och Ani DiFranco var bland de allra bästa.

Seeger är en av den amerikanska folkmusikens och vänsterns ikoner. Han har spelat i 70 år och gör det fortfarande. Han har spelat till stöd för fackföringar, mot krig och mot rasism. Han har stått pall i motvind som ibland har blåst hårt. Han spelade ihop med Woody Guthrie vars son Arlo nu var med på scenen.

Vänstern i USA andas morgonluft, det kändes tydligt. Obamas valseger har ökat optimismen trots den ekonomiska krisen. Publiken jublade när presidentens personliga gratulation till Seeger lästes upp. Gamla fack-förenings- och fredssånger framfördes och Billy Bragg sjöng Internationalen utan komp.

Ett studiebesök på konserten kunde rekommenderas för den som tror att det inte finns någon vänster i USA.

Inte minst skulle man ha unnat Gunnar Hökmark (M) att få vara på plats. Det var han som i en klassisk riksdagsdebatt läxades upp av Lars Bäckström (V) efter att ha försökt tolka den svenska översättningen av Woody Guthries klassiker ”this land is your land” som en hyllning till den privata äganderätten. Sångens innehåll är den rakt motsatta.

Nu avslutades hela konserten med att scenen fylldes med musiker och Pete Seeger med banjon på magen ledde publiken i en mäktig allsång av just ”This land is you land”.

Hela den stora publiken reste sig och sjöng med. Även jag, som normalt har mycket svårt för både allsång och lätt får överdos på progg, föll till föga. Jag kom på mig själv med att stå och sjunga med för full hals.