Kulturkompassen är namnet på det kulturpolitiska program som en arbetsgrupp inom vänsterpartiet nu lagt fram. Jag gillar namnet, men måste tyvärr konstatera att det inte svarar mot de krav man måste ställa på ett verktyg som både ska orientera oss i den befintliga verkligheten och peka ut riktningen framåt. Om denna kompass pekar åt något håll så är det bakåt. Programmet är alldeles för traditionellt, vilket inte hindrar att det finns en hel del som är bra som till exempel avsnitten om infrastrukturen och det offentliga rummet. Den del som tar upp konstarterna är välskriven och lyfter ofta på ett bra sätt fram konstnärernas intressekrav.
Men det måste mycket tydligare framgå varför detta kulturprogram skrivs nu. Vilka är de samhällsförändringar som gör att det behövs ett nytt kulturpolitiskt program? Jag kan inte finna annat än att verklighetsbilden är den gamla vanliga i kulturpolitiska sammanhang. Den goda professionella kulturen finns och ska spridas till folket. Problemet, eller gruset i maskineriet, är detta folk som inte förstår vad som är den goda kulturen. Trots en mångårig, av alla partier stödd, inriktning på distribution av denna goda kultur består den kulturella segregationen. I undersökning efter undersökning kan vi konstatera att stora delar av den arbetarklass, som via skatten finansierar det offentligt stödda kulturlivet, saknas i detta kulturliv.
Att på allvar ta upp detta misslyckande borde vara uppgiften. Men problemet förbigås i detta programförslag som på det stora hela vill fortsätta på den inslagna vägen, det vill säga förbättra villkoren för kulturarbetarna och fortsätta distribution av den professionella kulturen. Kan det rent av vara så att lösningen inte handlar om mer distribution? Kanske vi rent av skulle börja tala om kulturens innehåll?
För det är ju så att även den arbetarklass och alla de ungdomar som inte deltar särskilt aktivt i det offentligt stödda konstlivet eller den organiserade amatörkulturen också är kulturvarelser som ägnar avsevärd tid varje dag åt olika kulturaktiviteter. De läser böcker, tidningar och tidskrifter, lyssnar på radio och ser på tv, men kanske inte samma böcker och program som kultureliten. Olika kulturundersökningar visar också att det egna kulturskapandet, att spela, sjunga, dansa, skriva dikter, fotografera och måla, är vanligare bland dem med låg än hög utbildning. Den största delen av detta kulturliv sker utan allt offentligt stöd. Var finns detta kulturliv i förslaget till kulturprogram?
Och var finns ungdomarna? I hög grad i den kommersiella värld, som ska bekämpas, och i det moderna medielandskap som bara antyds i programmet. När programmet presenterades på ett möte i ABF-huset hävdade arbetsgruppen att deras uppgift inte varit att skriva ett medieprogram. Må så vara. Men ett kulturpolitiskt program som vill spegla dagens verklighet och peka framåt måste behandla den kulturvärld som i hög grad är ungdomens. Det måste förhålla sig till den kommersiella kulturen, inte bara genom att fördöma den.
Vad har vi att säga den ungdom som uppenbarligen trivs i det kommersiella kulturlivet? Hur ska vi förklara att de flesta ungdomar föredrar att fika på kommersiella caféer i stan framför på fritidsgården? Är de vilseledda? Ja, var finns all den musik och alla de bilder som ungdomar skapar och kommunicerar via nätet? Var finns rollspelen, datorspelen, You Tube-kulturen? Och var finns globalisering och internationella perspektiv? Av denna förändrade värld syns alltför litet i detta program. Ett slående exempel på detta är att man väljer att behandla upphovsrätten som om den fildelande ungdomen inte existerade.
