Okategoriserade 24 januari, 2008

Strategin i Irak – härska genom att söndra

Om USA lämnar Irak kommer det sekteristiska våldet mellan sunni- och shiamuslimer att förvärras. Denna retoriska nyckelmening används för att legitimera en fortsättning av ockupationen av Irak. Men när de brittiska soldaterna slutade patrullera i Basra minskade våldet kraftigt.

Kort efter min ankomst till Irak i november 2003 lärde jag mig att det sågs som ohövligt och osmidigt att fråga vilket trossamfund en person tillhör. Om jag av okunskap eller av tvång någon gång ställde den frågan var det vanligaste svaret jag fick: ”Jag är muslim och jag är irakier”.

Vid några tillfällen fick jag mer talande svar, som det här från en äldre kvinna: ”Min mor är shia- och min far är sunnimuslim, så kan du tala om vilken hälft av mig som är vad?” Det åtföljande leendet sade allt.
Stora blandade bostadsområden var regel i Bagdad. Sunni- och shiamuslimer bad i varandras moskéer. Sekulära irakier kunde ingå livslånga föreningar med andra utan några öppna diskussioner om vilket trossamfund de tillhörde. Hur kunde ett sådant välintegrerat samhälle bryta ut i ondskefulla stridigheter, sekteristiskt våld och segregerade bostadsområden? Hur kan man förklara att miljontals irakier förflyttats från sina hem endast med motiveringen att de tillhörde fel trossamfund vid fel tidpunkt och fel plats?
I december 2003 berättade shejken Adnan, som håller tal varje fredag i en moské, något han nyligen upplevt för mig. Under ockupationens första veckor dök en amerikansk militär befälhavare upp i Baquba, huvudstaden i Diyala-provinsen belägen omkring 40 kilometer nordost om Bagdad med en blandad sunni- och shiamuslimsk befolkning. Han hade bett att få träffa alla stam­överhuvuden och religiösa ledare. På den överenskomna dagen blev de samlade ledarna förbluffade när befälhavaren talade om för dem att skilja på sig. ”Shia-muslimer går till den ena sidan av rummet och sunnimuslimer till den andra”.

Det skulle, måhända, inte vara ett misstag att i den här historien läsa in inympningen av en medveten ”söndra-och-härska”-politik från de amerikanska och brittiska invasionsstyrkornas sida redan från ockupationens första dagar.
Ingen statistisk undersökning har gjorts de senaste åren för att kartlägga de olika trossamfundens betydelse i Irak. Hursomhelst skapades ett prejudikat när Paul Bremer, som ledde det provisoriska koalitionsstyret, bildade den första irakiska marionettregeringen. De tjugofyra mandaten i det irakiska styrande rådet, Iraqi Governing Council (IGC), var tillsatta enligt en strängt sekteristisk ordning baserad på antagandet att 60 procent av befolkningen är shiamuslimer, 20 procent sunnimuslimer och 20 procent kurder, varav de flesta är sunnimuslimer. För att spetsa till anrättningen ytterligare slängde man in några turkmener och kristna i parlamentet också.
Det är uppenbart att den här marionettregeringen under ”demokratins” början i Irak blivit tillsagd att nöta in hos befolkning att det var av större intresse att, åtminstone politiskt, börja tänka i sekteristiska och etniska termer. Av det följde oundvikligen en politisk maktkamp som befästes och förvärrades i och med valet den 30 januari 2005.

Skrapar man lite på ytan avslöjas en mörkare, till största delen inte rapporterad aspekt av den amerikanska planen för att splittra landet. En FN-rapport publicerad i september 2005 höll styrkor vid det irakiska inrikesministeriet ansvariga för en organiserad kampanj av tillfångataganden, tortyr och mord på sina irakiska landsmän. Dessa speciella polisiära kommandotrupper rekryterades från den shiamuslimska Badr-organisationen och Mehdis miliser.

I november och december 2004 hörde jag i Bagdad talas om vitt bekanta vittnesuppgifter om dödspatruller som dödade ledarna för det sunnimuslimska motståndet och nyckelpersoner bland dess anhängare. Efter misslyckandet av Operation Phantom Fury, som USA:s belägring av Fallujah i november kallades, spred sig det irakiska motståndet som en löpeld över landet. Dödspatruller bildades för att släcka den elden genom att eliminera det växande motståndets ledarskikt.
De brandsläckande trupperna leddes av USA:s ambassadör i Irak, John Negroponte, skickligt biträdd av den pensionerade översten James Steele, rådgivare till de irakiska säkerhetsstyrkorna. Mellan 1984 och 1986 hade Steele varit chef för den amerikanska militära rådgivande gruppen i El Salvador. Mellan 1981 och 1985 var Negroponte ambassadör i grannlandet Honduras. 1993 anklagade den honduranska kommissionen för mänskliga rättigheter honom för omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna och rapporterade om tortyr och försvinnanden av minst 184 politiska aktivister.

En arbetsgrupp som CIA inrättade 1996 för att analysera vilken roll USA spelade i Honduras, har dokumenterat bevis på att de operationer Negroponte ansvarade för i Honduras genomfördes av ”speciella underrättelseenheter”, mer kända som ”dödspatruller” bestående av CIA-utbildade honduranska armégrupper som kidnappade, torterade och dödade tusentals människor misstänkta för att stödja vänstergerillor. Negroponte var ambassadör i Irak under nästan ett år från juni 2004.
Det enda offentliga omnämnandet av något av det jag såg, läste jag i tidningen Newsweek den 8 januari 2005. Tidningen citerade Donald Rumsfeld, USA:s dåvarande försvarsminister, som diskuterade bruket av ”El Salvador-alternativet” i Irak. Den jämförde den planerade strategin för Irak med den som användes i Centralamerika under Reaganadministrationen.
”När de sedan insåg att de skulle förlora kriget mot de salvadoranska upprorsmakarna, finansierade och stödde USA:s regering ’nationalistiska’ styrkor. De påstås även ha inkluderat så kallade dödspatruller i sina led som var inriktade på att driva upp och döda de revolutionära ledarna och deras anhängare. Till sist slogs upproret ned och många amerikanska konservativa anser att den politiken var en framgång – trots många civila offer och den efterföljande Iran-Contras-skandalen om vapen i utbyte mot gisslan.”

De USA-ledda sekteristiska dödspatrullerna har blivit den främsta dödsmaskinen i Irak, de överträffar till och med den amerikanska militära apparaten, ökänd för sin förmåga till slakt i industriell skala. Det är ingen hemlighet i Bagdad att den amerikanska militären regelmässigt sätter upp avspärrningar runt motståndsfickor, till exempel området al-Adhamiyah i Bagdad. Genom kontrollstationerna släpper de igenom den ”irakiska polisen” och ”irakisk armépersonal”, som kommer maskerade i svarta rånarluvor, och låter dem kidnappa och döda där.
Följaktligen är nästan hela Bagdad och en stor del av Irak nu segregerade områden. Baksidan är att våldet i huvudstaden har fortsatt så länge, nu när bildandet av dödspatrullerna är inne i sitt slutskede och fragmenteringen av befolkningen är närapå fullbordad.

Den i Bagdad bosatte, pensionerade generalen Waleed al-Ubaidy sade till min irakiska kollega nyligen: ”Jag skulle gärna vilja hålla med om att våldet i Irak har minskat och att allt är frid och fröjd, men sanningen är långt bittrare. Allt som hänt är en dramatisk förändring av den demografiska kartan av Irak.” Bagdad är i dag en delad stad.
Ahmad Ali, lokförare från en av Bagdads kommuner, berättade för min kollega Ali al-Fadhily: ”Bagdad har förvandlats till två städer, många stadsområden och kvarter. Först och främst finns ett shiamuslimskt och ett sunnimuslimskt Bagdad. Vardera är uppdelat i små stadslika tårtbitar befolkade av alla de hundratusentals som blivit tvingade att lämna sina hem”.
Al-Adhamiyah, på Russafa-sidan av floden Tigris, är i dag fullständigt sunnimuslimskt. De andra områdena är alla shiamuslimska. På al-Karka-sidan om floden är det rent sunnimuslimskt förutom Shula, Hurriya och små remsor av Aamil som domineras av shiamuslimska miliser.
Utan att vara förtrogna med USA:s ränksmiderier skyller irakier i Bagdad det sekteristiska dödandet på den irakiska polisen och armén och undrar varför USA:s militär gör så lite eller inget alls för att stoppa dem. ”Amerikanerna ber premiärminister Nouri al Maliki att stoppa det sekteristiska dödandet fullt medvetna om att hans ministrar beordrar sekteristisk rensning”, säger Mahmood Farhan från Muslim Scholars Association, en ledande sunnimuslimsk organisation.

Ett mer aktuellt uttryck för den amerikanska splittrande strategin är ”förvärvet” av medlemmar tillhörande det framför allt sunnimuslimska motståndsfästet i Bagdad och i provinsen al-Anbar, som täcker en tredjedel av Iraks yta. Utbetalningar som gjorts av USA:s militär till samarbetsvilliga stamöverhuvuden uppgår redan till 17 miljoner dollar. Pengarna överförs direkt i händerna på de stridande, som i många fall varit inbegripna i attentat mot ockupationsmakten mindre än två veckor tidigare. De stridande betalas 300 dollar i månaden för att patrullera sina områden, särskilt försvara dem mot utländska legotrupper. I dag kallar militären dessa mannar för ”ansvarstagande lokala medborgare”, en ”uppvaknande styrka” eller helt enkelt ”volontärer”.
Man kan säkert hävda att våldet i Irak för tillfället minskat. ”De där amerikanerna trodde att de skulle minska motståndsattentaten genom att dela upp Iraks folk i sekter och stammar”, noterade en trettiotvåårig man från Ramadi som under anonymitetsskydd talade med al-Fadhily. ”De vet att de sjunker djupare ned i flygsanden, men samarbetsmännen spelar ett spratt med amerikanerna just nu och kommer i slutändan att använda den strategin mot dem”. I slutet av november 2007 hade amerikansk militär upptagit 77.000 sådana krigare på sina avlöningslistor och hoppas kunna lägga till ytterligare 10.000. Av dem är 82 procent sunnimuslimer.
Låt oss nu, i ljuset av dessa fakta, återvända till den stora frågan: Kommer Irak att sjunka djupare ned i en sekteristisk mardröm om ockupationen upphör?
En indikator på hur saker och ting sannolikt kommer att utvecklas när de utländska styrkornas ger sig av, är Basra i den sydöstra delen av landet. I början av december lämnade 500 brittiska soldater ett av Saddam Husseins palats i hjärtat av staden och slutade genomföra regelmässiga fotpatrulleringar. Enligt brittisk militär har den allmänna våldsnivån i staden minskat med 90 procent sedan dess.

Om det här ska tas som en garanti för att det sekteristiska våldet kommer att minska som en följd av att ockupationsarméerna ger sig av kan vi låta vara osagt, men det bevisar att när den viktigaste orsaken till våldet, den sekteristiska missämjan, instabiliteten och kaoset avlägsnas från den irakiska ekvationen, kommer situationen med nödvändighet att snabbt förbättras.
Ska vi fortfarande tro att ockupationen håller Irak samman?

Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)