Regnet tilltar och det är kallt som det bara kan vara i Norrland i maj när våren vägrar att infinna sig. Några hundra personer samlas i Lunde för ett symboliskt demonstrationståg till Minnesmärket vid Lunde folkets hus.
Majdagen den 14 för 80 år sedan var däremot strålande vacker. Det var varmt, och visserligen en torsdag men eftersom det var Kristi himmelfärdsdag var alla lediga, inte bara de strejkande. Fler och fler samlades utanför Frånö folkets hus, där de fackliga ledarna hade överläggningar och generalstrejk diskuterades. När folkmassan tröttnade på att vänta och satte iväg mot Lunde där strejkbrytarna höll till var det så många som mellan tre och fyra tusen. Väl framme i Lunde hade fler anslutit och demonstrationståget räknade upp till fem tusen personer.
När man studerar platsens topografi idag ser man direkt att det var som upplagt för en stor olycka, en idealisk plats för en massaker. Vägen svänger på ett sådant sätt att de flesta i tåget inte kunde se, och förmodligen inte heller höra, vad som hände i täten. Precis efter svängen går vägen nerför i smal flaskhals. Det är som en fälla, och blotta tanken på en folkmassa som beskjuts av kulsprutor här får mig att darra av rädsla. 80 år senare skakar vi tack och lov bara av kyla.

”Arbetets söner” spelas. Kramfors arbetarekommuns ordförande Thomas Näsholm hälsar välkommen, och lämnar över ordet till IF Metalls ordförande Stefan Löfvén, som stolt påpekar att han är uppvuxen i Ådalen, bara fem mil från Lunde.
Samma dag uppmanar den liberale ledarskribenten i Tidningen Ångermanland att ”80-årsdagen högtidlighålls med lite mer respekt för människorna som dog då och för människorna som lever idag”. Bara det faktum att en borgerlig ledarskribent tar upp ämnet Ådalen 31 och vill hedra minnet är en mindre sensation, tidigare har händelsen alltid förbigåtts med generad tystnad i den borgerliga pressen.
Vad menar han då med ”lite mer respekt”? Jo, att inte göra partipolitik av högtidlighållandet, och framför allt att inte göra ”långsökta” paralleller till dagens politiska situation.
Vilket är precis vad Löfvén gör. Han konstaterar att även om vi lever i ett annorlunda samhälle idag är mycket sig likt från förr.
– I Sverige beskjuts vi inte längre men det innebär inte att våra rättigheter kan tas för självklara.
Han tar upp arbetslösheten, det försämrade socialförsäkringssystemet, arbetsgivarnas krav på lägre löner och deras angrepp på kollektivavtalen.

Även Lars Ohly gjorde kopplingar mellan tragedin i Ådalen och dagens situation. Han kritiserade skarpt avskaffandet av den allmänna värnplikten – de som sköt 1931 var stamanställda, inte värnpliktiga, som misstroddes av militärledningen. Han var också kritisk till att militär åter kan användas i fredstid, något som förbjöds som ett resultat av händelserna i Ådalen 31.
– Konflikträtten är hotad och militär kan nu i Sverige faktiskt användas i inrikeskonflikt igen så därför är det viktigt att titta framåt men aldrig glömma, sa Lars Ohly.
Det här är ett känsligt ämne för Socialdemokraterna eftersom beslutet togs under Göran Perssons regeringstid. Förmodligen var det anledningen till att SAP bröt upp från det gemensamma högtidlighållandet som planerades 2006 till 75-årsminnet, och det hölls två olika ceremonier. I år var gammal groll dock glömt.
Efter talen var det teater, det var skådespelare från Sollefteå amatörteater som framförde en scen ur Birger Normans pjäs om Ådalen 31 Sol, vad vill du mig?. Den är förlaga både åt Bo Widerbergs film Ådalen 31, som visades under hela tiden i Lunde Folkets hus.
Birger Norman är ju den som har präglat den moderna synen på Ådalshändelserna, främst genom sitt klassiska mästerverk Ådalen 31, som publicerades 1968, och här kan man verkligen tala om rätt tajming.

Tidigare var den officiella bilden helt annorlunda, som professor Roger Johansson visar i sin avhandling Kampen om historien – Ådalen 1931. Per Albin Hansson tar avstånd från bråkiga arbetare, det är inte så politik ska bedrivas. När den folkliga vreden efter Ådalen 31 hjälper Socialdemokraterna året därpå att erövra regeringsmakten kommer Ådalshändelserna istället i kläm med folkhemstanken och samförståndsandan. En tystnadens kultur råder inom socialdemokratin ända fram tills valnederlaget 1976.
Här i Ådalen har händelserna 1931 länge varit tabubelagda. Janne Mellander, som är ansvarig för turismen i Kramfors, är uppvuxen i Sprängsviken, en liten ort två kilometer från Lunde, och den plats där militären från Sollefteå klev av tåget.
– Vi fick aldrig lära oss någonting om Ådalen 31 i skolan, säger Janne.

Han kan se Ådalen 31 som en tillgång för kommunen, och sitt arbete för att locka hit turister. Det är viktigt att kunna sin egen historia, och vara stolt över den, det tror han främjar utvecklingen på orten. Och det som hände 1931 var en milstolpe i den svenska arbetarrörelsens historia, ja den moderna svenska historien över huvudtaget. Det finns en hel del turism kopplad till Ådalen 31, påpekar Janne Mellander, och nämner ett par danskar som besökte Kramfors nyligen efter att ha sett Bo Widerbergs film Ådalen 31. De blev nyfikna på platsen där filmen utspelades och ville besöka den.
– Vi får bara passa oss så att det inte blir samma sorts morbida turism som de har i Kambodja, med visningar av skallar och massgravar, säger Janne.
Konstnären Janne Björkman har gjort en konstinstallation, som består av en lång rad tavlor runt om i Kramfors som beskriver i ord och bild vad som hände de där två dagarna för 80 år sedan. Sandviken, Strömnäs, Sprängsviken, Frånö, torget i Kramfors, överallt kan man se tavlorna, som står där som en påminnelse om det som hänt. Janne Björkman kallar det för ”dagbok”.
 – Det är som spår i landskapet, säger han. Om vi inte märker ut de platserna finns där ingenting som minner om det som har hänt där en gång, inte ett spår.

Göran Greider har förmodligen rätt i sin djuplodande och ömsint skrivna artikel i DN (8/5) att Ådalen 31 har format det moderna svenska samhället. Lika sant är att detta samhälle håller på att slås sönder. Lyckligtvis verkar allt fler, inte minst socialdemokrater, upptäcka det.
Det kanske mest positiva denna regniga dag är när Thomas Näsholm säger till mig inne på Lunde folkets hus:
– Vad roligt att så många unga var med idag!

Intervjuer

Ingbritt Wallin och Ernst Eriksson
Ernst Eriksson var åtta år gammal och hans syster Ingbritt tre när deras pappa Viktor sköts ihjäl i Lunde den 14 maj 1931. Ingbritt var alldeles för liten för att komma ihåg något av dessa händelser, men Ernst minns:
– Det var mycket oroligt hemma, ingen ville säga sanningen.
Han tror att en anledning till att man ville hålla hela saken hemlig till en början var att de döda skulle identifieras först. Ernst har klara minnen från begravningen, ”det var så mycket folk”.
De hade ytterligare två syskon, och deras mamma blev efter faderns tragiska död ensam med fyra barn. Viktor Eriksson hade arbetat på pappersbruket i Väja, och familjen bodde i bolagets hus. Så fort de blev efter med hyran efter pappas död tvingades de att flytta.
– Det var kvickt på den tiden, säger Ingbritt.
Familjen fick stöd från den insamling till de dödades familjer som hade genomförts i hela landet. Ernst minns inte riktigt om det var fem eller 25 öre per barn, men han kommer tydligt ihåg att de kände sig som fattighjon. Mamma klagade alltid på att kassören som betalade ut pengarna var så otrevlig.

Göte Jönsson
Göte Jönsson är 92 år gammal. Han bor i ett hus i Lunde och är född och uppvuxen i detta lilla samhälle. 1931 var Göte 13 år.
– Det var hetsigt redan dan före, flera dagar innan. Två strejkbrytare från Stockholm släpades nerför backen, samma väg som demonstrationståget skulle gå senare, ner till hamnen, och tvingades göra avbön och lova att åka tillbaka hem.
Dagen innan hade militär kommit från Sollefteå. Stämningen var mycket upprörd. Från sin utsiktspunkt såg Göte alla militärposteringarna. Han såg också när demonstrationståget dök upp, det var otroligt många människor, och i spetsen för tåget spelade några musik.
– Jag såg hur en militär vräktes ner från hästen. Sedan började de skjuta.
– Demonstrationståget fortsatte att tränga på, många sprang i panik. Det var ruggigt.
Göte blev också rädd och stack hem. Han minns att det inte långt därefter stod klart för alla att många blev dödade. Han kommer också ihåg ilskan som härskade då, särskilt minns han en person som stod på berget i Lunde och skrek och skällde på militären.

Kurt Söderberg
Trots att Kurt Söderberg inte var ens född då, har skotten i Ådalen för alltid satt sin prägel på hans liv.
I maj 1931 var Kurts mamma gravid. Hon var modist och höll på att inreda en ny butik i Frånö utanför Kramfors. Hennes man Erik Bergström hjälpte henne, när det kom ett bud om att det drog ihop sig till ett stormöte i Folkets hus. Erik gick dit, och anslöt senare till det väldiga demonstrationståget som avgick mot Lunde. Han kom aldrig tillbaka. Han blev ett de fem offer för militärens kulor. Kurt fick aldrig träffa sin pappa.
– Jag föddes den 6 november, Gustav Adolfsdagen, säger Kurt Söderberg med ett ironiskt leende.

Intervjuerna finns att läsa i sin helhet i Murbruk förlags nyutgåva av Birger Normans Ådalen 31 och på www.adalen1931.se

Gregor Flakierski