Så var presidentvalet i Afghanistan över. Föga förvånande så blev valdeltagandet lågt och många anklagelser om valfusk har kommit fram. I stora delar av landet kunde folk inte rösta på grund av hotet från talibanerna. Själv kan jag inte undgå att imponeras av dem som ändå gick till valurnorna trots både hoten och valets svagheter.

Oavsett vem som blir Afghanistans näste president så kvarstår de gigantiska problemen för landet med fattigdom, korruption och krig. Snart åtta år efter att talibanerna störtades växer de åter i styrka. Detta trots att de var djupt avskydda av så många afghaner när de satt vid makten. Det är inget tvivel om att det är de utländska truppernas närvaro och övergrepp i landet som är talibanernas främsta argument för att värva nya rekryter.

Åtta år av krig har varit åtta år av försuttna chanser. Medan militärernas logik har fått styra har den politiska dialogen och utvecklingen av landet fått lida. Man har blundat för regeringens korruption och inblandning i narkotikatrafiken. Nu ropar både svenska borgare och amerikanska generaler på ännu mer trupper. Moderata riksdagsmän vill till och med sända JAS-plan till landet trots att just luftbombningar som ofelbart drabbar civila är en huvudorsak till afghanerna vänder sig emot de utländska styrkorna.

Det saknas enkla lösningar på konflikten i Afghanistan. Helt klart är att dagens krig är en återvändsgränd som leder till stort lidande och att talibanerna växer i styrka. Sverige har ingen trovärdig strategi för vad vi ska uppnå med vårt deltagande i kriget. Istället matas vi med floskler och schabloner av krigets försvarare. Men att gå i krig utan att kunna förklara vad man vill uppnå är inte försvarbart.
Vi behöver mer civilt bistånd som inte kopplas till vår militär. Afghanistan behöver mer politisk dialog så att fler pashtuner som idag sympatiserar med talibanerna kan få en plats i den fredliga politiken. Landet måste byggas upp. Men inget av detta ser ut att vara möjligt så länge kriget fortsätter och eskalerar.