Nyheter/Utrikes 25 mars, 2022

Aktivister kartlägger ryssarnas inställning till kriget

Som alla krig kräver Rysslands invasion av Ukraina ett visst stöd i hemmaopinionen. Men repressionen gör det svårt att veta vad ryssarna egentligen tycker. En grupp aktivister försöker nu kartlägga det – med risk för sina liv.

Sedan Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari är det många som har frågat sig vad det ryska folket egentligen tycker om kriget.

För att besvara den frågan har oppositionspolitikern Alexej Minjajlo tillsammans med en grupp sociologer och dataanalytiker startat projektet Do Russians want war?.

Genom telefonintervjuer med ett demografiskt representativt urval ryska medborgare samt analys av beteenden i sociala medier kartlägger de hur opinionen utvecklas under krigets gång. Hittills har de publicerat resultaten av två undersökningar. Planen är att offentliggöra nytt material var tionde dag.

I den första undersökningen, som gjordes för tre veckor sedan, fann de att 59 procent av de omkring 1 800 tillfrågade stödde kriget. Men på grund av den hårda censuren och propagandan i rysk media är sådana siffror inte de enda viktiga.

– I den gruppen litar den stora majoriteten, 73 procent, på den statliga propagandan. Det betyder att de inte vet vad som egentligen händer i Ukraina. De tror inte att det är ett krig, utan en ”särskild operation” mot en liten grupp nazister som på olaglig väg tagit makten i Ukraina och som det ukrainska folket längtar efter att befrias ifrån, säger Alexej Minjajlo till Flamman.

Han tror dock att det kommer att förändras i takt med att kriget drar ut på tiden, eftersom propagandan inte kan förklara varför det tar så lång tid att förgöra en liten grupp nazister.

– Propagandan kommer då förmodligen att ändras och börja utmåla alla ukrainare som nazister. Annars kommer det att bli väldigt svårt för dem att förklara varför kriget pågår så länge, varför våra förluster är så stora och så vidare.

En annan upptäckt de gjorde är att en förkrossande majoritet av det ryska folket känner sympati med ukrainarna. Alexejs team analyserade 2,73 miljoner ryska inlägg i sociala medier och såg att 30,4 procent uttryckte sympati med ukrainare och bara 2,4 procent av inläggen innehöll fientlighet mot dem.

– Det stärker tesen att ryssar inte vet vad som händer. För om ett fullskaligt krig pågår och man stödjer det, måste man förmodligen tycka illa om fiendesidan. Men det är inte fallet. 14 procent av alla inlägg innehåller faktiskt personliga förolämpningar mot Putin, säger han.

Ytterligare en viktig aspekt är åldersskillnaden. Ju yngre de tillfrågade är desto större är sannolikheten att de är emot kriget. Enligt Alexej Mijnajlo har det att göra med vilka källor man hämtar information ifrån.

– De som får den från internet, där man konfronteras med olika typer av åsikter, är 13 procent mindre benägna att stödja kriget, även om majoriteten av oberoende ryska internetmedier är nedstängda. Vi har också sett att när folk får sina åsikter från diskussioner med andra är de också något mer benägna att vara mot kriget. Eftersom yngre generationer är mer aktiva på nätet tenderar de att vara mer mot kriget, eftersom de konfronteras med olika åskådningar och ser förstörda ukrainska byggnader.

Förra helgen gjorde de en andra undersökning. De väntade sig att stödet för kriget skulle öka, men exakt med hur mycket kunde de bara spekulera om. Resultatet visade mycket riktigt att stödet hade ökat. Men på grund av de politiska omständigheterna menar Alexej att man inte kan dra några slutsatser av det.

– Vi kallar denna undersökning ”Rädsla”. Som vi hade väntat oss gick stödet för kriget upp med nästan tio procent. Men det betyder ingenting, för repressionen har förstärkts under samma tid.

Den 4 mars antogs ett paket med krigscensurlagar. Bland annat kan man dömas till 15 års fängelse om man kritiserar kriget och stöd för sanktionerna kan också ge fängelse. Alexejs team gjorde ett experiment eftersom de ville mäta graden av rädsla hos de svarande. De delade in de intervjuade i två grupper och gav dem olika svars­alternativ.

– Vi tolkar resultatet som att en del av dem som stödjer kriget gör det för att det är den socialt acceptabla ståndpunkten. Man är rädd och ger det svar som man vet är säkrast. Vi vet att bland dem som inte stödjer kriget är folk mer benägna att inte svara eftersom det är farligt. Men det är inte alls farligt att säga att man stödjer kriget. Till och med dagisbarn uppmanas hylla kriget. Ändå valde tio procent av dem som stödjer kriget att inte svara på frågan, säger Alexej.

Ett annat sätt att mäta hur ärligt folk svarar är att titta på vad de kallar kriget. Alexejs team frågade vad folk tror pågår: är det ett krig eller en ”särskild operation”, som regeringen kallar det? Majoriteten svarade särskild operation.

– Men om man tittar på vad folk söker på för ord på internet är ”krig i Ukraina” 50 gånger vanligare än ”särskild operation”. Så folk använder den officiella termen i undersökningar men de anser själva att det är ett krig, säger han och fortsätter:

– Jag kan citera en 51-årig man som bor i en stad: ”Om jag svarar nej är det för att det är en provokativ fråga. Därför svarar jag att det är en särskild operation. Alla andra svar kan leda till åtal, och jag vill inte det.” En 53-årig kvinna från en by svarade: ”Jag vet inte, om jag svarar er kommer polisen komma imorgon och gripa mig.” Folk är öppna med det.

Ytterligare ett uttryck för den tilltagande rädslan är att allt fler av de tillfrågade vägrar delta i undersökningen, fastän många deltog i den första. En annan orsak till att stödet fortsätter öka är enligt Alexej att sanktionerna från västmakterna ännu inte har börjat märkas för vanligt folk.

– Det påverkar inte än, tror jag. Men de kommer att göra det, det krävs bara mer tid.

Trots det höga stödet i undersökningarna menar han att det aktiva stödet för Vladimir Putin är väldigt svagt. Till exempel har nästan inga större demonstrationer till stöd för kriget ägt rum. Vid dem som anordnas av regeringen, såsom det stora firandet av åttaårsdagen av annekteringen av Krim på Luzjnikistadion i Moskva förra fredagen, deltar ofta anställda vid statsägda företag som bussats in till huvudstaden.

– Jag misstänker att det totala antalet som deltagit i demonstrationer till stöd för kriget är mindre än de 14 000 som blivit gripna för att ha demonstrerat mot det. Och det är trots att de som protesterar mot kriget vet att de kan bli gripna, misshandlade eller fängslade, medan det inte finns några risker med att uttrycka sitt stöd. Men trots det är det nästan bara folk som betalas som deltar i regeringens manifestationer. Den första sådana demonstrationen genomfördes i Sankt Petersburg och det var ungefär 50 personer som kom.

Hur många behöver vara emot kriget för att något ska hända tror du?

– Det beror på hur aktiva de är. Om en procent av ryssarna går ut på gatan och protesterar, vilket är 1,5 miljoner, kan det räcka. Men det kanske också inte gör det. Om våra undersökningar skulle börja visa att 90 procent är emot kriget men ingen går ut på gatan kommer det inte heller att förändra något. Men situationen är unik så jag vill inte spekulera.

Hur ser du på att så många ryssar som motsätter sig kriget flyttar utomlands nu?

– Om Putin vinner och lyckas stanna vid makten kommer han att rensa ut så kallade ”nationsförrädare”. Så ju fler förrädare som finns i Ryssland desto senare kommer de att gripa mig. Att folk lämnar landet är därför inte bra ur mitt perspektiv. Men det är bra att de är i säkerhet. Det är också en tragedi att så många välutbildade människor lämnar landet. En ekonomi bygger på intelligens, inte olja. Denna ”brain drain” är värre än oljeembargot.

Varför väljer du inte att vara anonym som resten av ditt team?

– Någon måste ställa sig upp och säga sanningen. För många är rädda, till och med för att göra det minst riskabla. De säger att har för mycket ansvar för att ta några risker. Men det är precis när man har något att förlora som man måste göra motstånd, annars förlorar man allt.

Väntar du dig att bli gripen?

– Ja, utan tvekan. Såvida vi inte lyckas stoppa kriget snart är det 99 procents sannolikhet att jag blir gripen, kanske fängslad och kanske till och med skjuten. Ryssland lämnade Europarådet förra veckan, vilket innebär att de kan återinföra dödsstraffet. Det kommer i så fall troligen först att användas mot en pedofil eller något liknande, för att visa att det behövs. Men sedan kommer de att använda det mot ”nationsförrädare”. Detta hot gör det dock bara än mer nödvändigt att agera och inte gömma sig.

Ledare 28 januari, 2026

Bögsexet är en tröst i mörkret

Kraften i kärleken mellan två ishockeyspelare har förvandlats till mjuk makt. Foto: Sabrina Lantos/HBO Max.

De rykande sexscenerna är just nu det bästa psykologiska civilförsvaret mot ondskan i vår tid. ”Heated rivalry” släpper lös erotikens eld i en iskall värld – just när vi förväntar oss det som minst. Vad är det om inte ”mjuk makt”?

Ondska, menade den judiska filosofen Martin Buber, tar sig in i vår värld för att den släpps in. Följaktligen gäller motsatsen: det goda kommer till oss om vi ger det utrymme att komma in. Dessa tankar utvecklar han i sin berömda Jag och du (1923). Med sin bok ville han göra mänskligheten uppmärksam på de mirakel som blir möjliga när vi ger varandra vår uppriktiga uppmärksamhet. 

Intensiv närhet och lust är det som släpps lös hos miljontals tv-tittare världen över genom den kanadensiska serien Heated rivalry som just börjat visas i Sverige. I det första avsnittet möter Shane, den blyge mammagrisen och unga ishockeystjärnan, Ivan, en cynisk och sexuellt erfaren nykomling till motståndarlaget. I den maskulina och konkurrensinriktade rinkmiljön, där berömmelse och sponsorkontrakt lämnar ut deras liv till allmän beskådan, får de syn på varandra. I strålkastarljusen är de två killarna mediernas älsklingar och konkurrensen dem emellan ökar spänningen och dragningskraften.

Kärleken mellan Shane och Ivan har där den visats utlöst en kollektiv besatthet på gränsen till psykos i samtliga befolkningsgrupper – i positiv bemärkelse.

Men på kvällen och i skydd av mörkret, väntar heta famntag under de ångande duscharna eller i de anonyma hotellrummen. Det väntade, att de ska avslöjas, straffas och hånas, händer inte utan det slutar – lyckligt (kunde inte låta bli, förlåt!). Sexscenerna är långa, innerliga och realistiska och ja, visst är målgruppen tydlig: homomän och heterokvinnor i samtliga åldrar. Men inte bara, visar det sig. Kärleken mellan Shane och Ivan har där den visats utlöst en kollektiv besatthet på gränsen till psykos i samtliga befolkningsgrupper – i positiv bemärkelse. 

Till och med den grabbiga ishockepodden Empty Netters som drivs av före detta hockeyproffsen, syskonen Dan och Chris Powers, har för säsongen lämnat själva spelet åt sidan för att diskutera killarnas kärleksliv och samtidigt komma in på toxisk maskulinitet. För det har de belönats med en mångdubblad lyssnarskara. I Europa har hittills bara de första avsnitten sänts och ryktet säger att de hyperestetiska svepen över perfekt hårlösa lår och putande skinkor kommer att gå över i mer komplexitet och friktion – som i de normlydande kärleksserierna som vi är vana vid. 

Seriens popularitet har fått städer att skryta om att ha anknytning till någon av huvudrollerna: Ottawas turistbyrå har marknadsfört sig som ”Shane Hollanders födelseort”. Den tidigare premiärministern Justin Trudeau skrev på Instagram att han var ”stolt över att kanadensiska talanger ger liv åt och hjälper vårt samhälle att reflektera över vilka vi är genom representation och synlighet.” 

I den psykologiska krigföring som Donald Trump nu för mot Kanada – som han vid ett flertal tillfällen hotat med att göra till en amerikansk delstat – har han kallat Trudeau för ”vek” och ”loser”. 

Läs mer

Kanske är det därför som tv-serien Heated rivalry landar som en värmande, solkysst deus ex machina mitt i den kallaste vintern i mannaminne, när till och med stormtrupperna i USA bär namnet Ice. Som ett tecken på motstånd och helande. Men man skulle också kunna benämna det i mer politiska modetermer. Som Forbes, som kallat de kärvänliga handtagen i Heated rivalry för ”ett mjuk makt-ögonblick för landet”. Mjuk makt är påverkan utan tvång. Det handlar om hur man förändrar vad människor längtar efter och normaliserar, inte genom att tvinga fram det, utan genom att få människor att känna salighet.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 28 januari, 2026

Özz Nûjen: ”En dålig dag är jag Sveriges sämsta komiker”

Den svenskkurdiska komikern Özz Nûjen ska driva med politikerna ända fram till valet. Foto: Lisa Mattisson.

Priset för bästa ståuppshow dedikerar Özz Nûjen till sin döda syster. Med sin Sverigeturné i 101 orter vill han få folk att rösta i valet, på alla partier utom ett – men inte det du tror.

– In är det svåra. Ut kommer man alltid.

Det säger platschefen Hala när hon skramlar med nycklarna så att Özz Nûjen och jag kan komma in bakom Rivals scen. Özz replik kommer blixtsnabbt: 

– Precis som i Sverige. Ut kommer man alltid, upprepar han. 

Stockholmsteatern Rival, där antifascisten och nöjeskungen Karl Gerhard en gång invigde den då toppmoderna biosalongen, är Özz Nûjens hemmascen. Häromveckan tog Özz hem Årets föreställning på Svenska standupgalan för sin show Medborgare Nûjen med 131 föreställningar i 101 svenska städer. Finalen är på Södra teatern på valdagen den 13 september. Så ja, de politiska skämten haglar även i den 90 minuter långa föreställningen. I veckan ska han spela i Märsta. 

Mitt mål är ju att få folk att skratta så snoret rinner. Och sedan så ska de vilja gå och rösta.

Han slänger av sig sin puffiga dunjacka och slår sig ned i soffan. Här i logen, specialdesignad av kollegan Robert Gustafsson som har specifika krav på komfort: bland annat har ett kostsamt badrum installerats. Själv blir Özz nöjd om det finns kaffe. Men när jag ber honom att sätta sig vid sminkspeglarna blir det problem. 

– Jag hatar sammet, klarar inte av känslan!

Kvickt plockar han upp en handduk ur ett skåp och brer ut över den mjuka, rosa stolen. Nu så. 

Medan bilderna tas håller Özz en miniföreläsning för oss om nyöversättningar av Homeros Odysséen. Den senaste är gjord av en kvinnlig översättare och lägger fram en mindre smickrande bild av den grekiske sagohjälten, med mord och våldtäkter. Sådant som äldre manliga översättare tonat ned och omtolkat. 

Hemmascen. På Rival i Stockholm känner sig Özz Nûjen hemma. Det är också en av 101 stopp i Sverige. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag är nyhetsnarkoman, säger han för att förklara sitt oväntade intresse för antika grekiska epos. 

– Så fort jag är ledig läser jag nyheter, helst text-tv.

Det blir mycket radiolyssning också i bilen på väg till föreställningarna ute i landet. Inte minst som nyhetsflödet är källan till en show som hela tiden måste uppdateras. Och det går fort nu.

– Nu pratar jag ju en del om Grönland. Vi blev medlemmar i Nato för att slippa krig och nu kanske det blir krig inom Nato. Är det inte typiskt Sverige att man tjatat om det i 40-50 år och så när man till slut hugger så blir det fel? Det var väl det sista vi trodde – att vi skulle behöva försvara Grönland. 

Affischen till Medborgare Nûjen visar ett svenskt id-kort med de igenkännbara tunna säkerhetslinjerna och komikerns milt leende, vattenkammade huvud. Så även om turnén handlar om valet 2026, är showen djupt personlig. Den är dedikerad till hans syster Debbie, som avled bara 50 år gammal för snart exakt ett år sedan.

Özz blundar och lutar huvudet bakåt i soffan. Plötsligt ser han mycket trött ut. 

– Min älskade syster. Innan hon dog hade hon ett enskilt samtal med oss alla. Jag ville få henne att skratta, men det slutade med att det var hon som fick mig att skratta. Det sista hon sade till sina barn var: ”Vad ni än gör, se till att bli fina och goda medmänniskor och att rösta”. 

Priset han fick här om dagen betyder särskilt mycket. Han ser det som ett pris till henne. 

– Debbie var advokat och människorättskämpe. Hon hjälpte kvinnor och barnfamiljer. Hon var min stora idol och är det fortfarande. 

Han säger att han är glad över priset och uppmärksamheten, och plockar fram ett citat ur en recension i Sydöstran. Där står att han lyckas med något som inga panelsamtal klarar av, nämligen att han ”gör politiken begriplig, relevant och engagerande”.


Rivals scen lyser rött av strålkastarljusen mot de nästan 900 stolarna som ska fyllas när Özz ska hit igen i april för två föreställningar.

Är det viktigt att utstråla självförtroende när man kommer in på scenen som komiker?

– Nej då, inte alls. Du ska komma in som dig själv. Är du nervös så säg det. Det viktiga är att du vet vem du är och att publiken ser det. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 27 januari, 2026

Paulina Sokolow: Ordet Förintelsen räcker inte till

Nazisttysklands förintelseläger Auschwitz-Birkenau i januari 1941. Foto: AP.

Förintelsen. Vad ser du framför dig när du hör ordet? För mig framträder det som ett mäktigt, mörkt arkiv av svartvita ohyggliga bilder från lägren av skelettmänniskor och kommendanter, blandat med foton ur min egen familjs fotoalbum. Unga kvinnor, min morfars äldre systrar, som inte fick leva. Överlevare med armtatueringar jag träffat genom åren, böcker jag läst, filmer och serier jag sett. Autentiska dokument blandat med fiktion i all sin artrikedom och berättarform. Högt och lågt. Allt detta spretiga material ryms i det fasansfulla och samtidigt praktiska ordet Förintelsen. Vi samlas kring det och de flesta av oss är i stora drag överens om vad det åsyftar. 

Begreppet är så självklart att man kan tro att det funnits åtminstone sedan vidden av nazisternas mördande blev känd i Europa omkring krigsslutet 1945. Men under förberedelserna inför ett föredrag om den svenska konstnären och förintelseöverlevaren Lenke Rothman (1929–2008) blir jag påmind om att ordet med stort F upptogs betydligt senare. Innan användes det råare ”judeutrotningen”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 27 januari, 2026

Lotta Lindqvist: Dermot flydde rättvisan – men torskar ändå

Dermot Clemenger har varit på flykt undan rättvisan, men skrev i sms att han skulle återvända till Sverige när hans 30 köp av sexuell handling blev preskriberade. Det hände i början av veckan. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Dermot Clemenger går fri. Preskriptionstiden för de 31 sexköp han åtalats för gick ut i går natt. 

Let’s Dance-profilen kommenterar själv på Instagram. Han kallar medieuppbådet runt brotten – komplett med den lilla språngmarschen som Expressen filmade – för en ”häxjakt”. Tonsätter gör han med Magnus Ugglas Kung för en dag: ”då finns det ingen som tar en, man är kung, kung, kung i baren”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 27 januari, 2026

Syriens regering slaktar kurder – Sverige måste bryta samarbete

Offentlig hårflätning är ett synligt tecken på motstånd. Bilden är från en kurdisk demonstration i Istanbul i januari 2026. Foto: Francisco Seco/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Än en gång ser världen hur kurder förföljs, fördrivs och dödas – öppet, inför våra ögon. Och återigen möts detta av tystnad. Varför är det ingen som gör något?

Under lång tid har Syriens så kallade övergångsregering getts politisk legitimitet av västerländska makter. Ett tydligt exempel är när företrädare för EU-kommissionen reste till Syrien för att skaka hand med Ahmed al-Sharaa, även känd som al-Jolani – Syriens nuvarande ledare och tidigare al-Qaida-medlem. Samma EU som säger sig försvara demokrati och mänskliga rättigheter har därmed normaliserat hans makt, trots hans ansvar för attacker mot druser och nu även mot kurder.

När Assadregimen föll beskrev många utvecklingen som en befrielse av Syrien. Men den avgörande frågan ställdes aldrig: befrielse för vem – och på vems bekostnad? Det dröjde inte länge förrän verkligheten hann ikapp retoriken. Jolani var aldrig ett demokratiskt alternativ. Han var, och är, en jihadist i ny skrud, med samma våldsamma metoder.

Kurderna som bar bördan när världen fruktade IS lämnas nu ensamma.

Hur många gånger måste världen påminnas om att inte glömma kurderna – för att ändå göra det igen? Än i dag talar vissa om ett ”fritt Syrien” enbart utifrån att Assad inte längre är vid makten, som om frånvaron av en diktator automatiskt innebär frihet. I verkligheten styrs landet nu av en annan extremist, och återigen är det kurderna som betalar priset.

Sedan den 6 januari har kurder i Aleppo utsatts för systematiska angrepp av Jolanis rebellgrupp HTS och turkiskstödda miliser. Bilder och videor visar hur kurdiska barn misshandlas av beväpnade styrkor, och hur kvinnliga kurdiska krigare slungas från tak. Dessa övergrepp dokumenteras och sprids av förövarna själva.

Angreppen är inte begränsade till etniskt homogena områden. Aleppo är en mångfacetterad stad där kurder lever sida vid sida med andra etniska och religiösa minoriteter – bland dem armenier, assyrier/syrianer och andra redan utsatta grupper. När våldet eskalerar drabbas även dessa samhällen genom tvångsförflyttningar, rädsla och förstörelse.

Turkiets roll i detta våld kan inte ignoreras. Under lång tid har Turkiet bedrivit en konsekvent politik för att krossa varje form av kurdiskt självstyre, både inom och utanför landets gränser. Precis som i Afrin 2018 används i dag islamistiska miliser som verktyg för att rensa områden på kurdisk närvaro.

Över 100 000 människor har redan drivits på flykt, och siffran fortsätter att stiga. Kurdledda styrkor har tvingats lämna sina hem och områden. Målet är tydligt: att undanröja den kurdiska närvaron och ta kontroll över de kurdiska regionerna. Dessa krafter kommer inte att upphöra förrän detta mål är uppnått.

Kurderna stod i frontlinjen mot IS under terrorgruppens mest brutala år, 2014–2019. När världen levde i skräck för halshuggningar, massmord och systematiska övergrepp var det kurdiska kvinnor och män som tog striden på marken. De försvarade sina städer, sina familjer – och i praktiken även Europa. De offrade sina liv för att stoppa islamistisk terrorism vars konsekvenser hotade långt bortom Syriens och Iraks gränser.

Läs mer

I dag, när kurder attackeras, fördrivs och dödas, möts de av tystnad. De som bar bördan när världen fruktade IS lämnas nu ensamma. Detta är inte bara ett svek mot kurderna. Det är ett svek mot de värderingar Europa och väst säger sig försvara: mänskliga rättigheter, solidaritet och demokrati.

Det internationella samfundet och den svenska regeringen måste omedelbart:

  • upphöra med all politisk legitimering av Syriens övergångsregering så länge övergrepp mot kurder, druser och andra minoriteter fortsätter
  • ställa tydliga och offentliga krav på att attacker mot civila upphör, med oberoende internationell övervakning
  • skydda kurdiska civila genom humanitärt stöd och politiskt erkännande av deras rätt till säkerhet och självbestämmande
  • hålla förövarna ansvariga genom internationella rättsprocesser för dokumenterade krigsbrott.

Omvärldens tystnad är inte neutral. Den är ett aktivt val som möjliggör fortsatt våld. EU och dess medlemsstater kan inte fortsätta tala om mänskliga rättigheter samtidigt som de legitimerar krafter som förföljer ett helt folk.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 26 januari, 2026

Svensk skola har blivit en sekt

Innovitaskolan kritiseras för att ha angett fler elever än vad skolan faktiskt har. (Bilden föreställer en annan skola.) Foto: Kicki Nilsson/TT.

Tystade lärare, uppblåsta elevunderlag, och hundratals miljoner i vinst till utländska ägare. Avslöjandena om Academediaägda Innovitaskolan i Norrtälje visar vad som händer när skolan ska leka affär.

NEJ TILL MILJÖPARTIET.

Det budskapet gick överraskande nog att läsa på ett grönvitt brodyrtyg i Innovitaskolans skyltfönster på Södermalm för tre år sedan. Kort därefter stängdes skolan, som tog emot elever från årskurs ett till sex, på grund av vikande elevunderlag.

Mer kontakt än så har jag inte haft med koncernen. Förrän i dag.

Nu avslöjar Norrtelje Tidning (26/1) vad som pågått bakom kulisserna på Innovitaskolan i Norrtälje, en annan skola inom den mäktiga koncernen Academedia. Lärare beskriver arbetsmiljön som ”bortom all räddning”. På två år har nästan 100 elever försvunnit och ett tiotal lärare lämnat sina tjänster, flera efter att ha slagit larm till både Arbetsmiljöverket och Skolinspektionen.

Det är inte längre elevernas bästa som styr, utan att hålla ihop berättelsen utåt medan man hungrar efter nästa utdelning.

Lärare beskriver skolan som en ”sektliknande plats”. De uppger att de avråtts från att göra orosanmälningar utan ledningens godkännande, att tillbudsanmälningar ifrågasätts öppet och att kritik mot ledningen möts med tillrättavisningar om tonläge och ”olämpligt beteende”. En pedagog beskriver återkommande panikattacker varje kväll. Andra säger att glädjen på arbetsplatsen är ”lika med noll”.

Samtidigt ska skolledningen, enligt flera uppgifter, ha krävt att elever rapporteras som närvarande trots att de inte deltagit i undervisningen. Syftet uppges vara att hålla fasaden intakt, både gentemot myndigheterna, föräldrarna och koncernen. Konsekvenserna blir absurda: lärare underkänner elever som på pappret har full närvaro.

Utåt sett är bilden en annan. På hemsidan anges elevtal långt under kommunens egen statistik, medan skolpengen fortsätter att rulla in. Bara under 2025 betalade Norrtälje kommun ut nära 44 miljoner kronor till skolan. Samma år ökade Academedia sin vinst och aktieutdelning, med en rullning till ägarna på 400 miljoner kronor i höstas, samtidigt som hundratals anställda sagts upp inom koncernen.

Hur länge ska vi acceptera detta absurda system?

Så länge skolor drivs som bolag, är svaret. För skolkoncernerna väger varumärke och elevsiffror tyngre än både arbetsmiljö och undervisning. Lärare som tänker själva blir ett problem, medan barnen bara blir siffror i ett kalkylblad. Då är det inte längre elevernas bästa som styr, utan att hålla ihop berättelsen utåt medan man hungrar efter nästa utdelning.

Skylten på Södermalm kändes som en miss, eller möjligen en provokation. I dag framstår den som ett symptom på ett helt skolsystem som blivit en sektliknande plats, med den anonyma lärarens egna ord. Där det inte spelar någon roll hur många gånger det bevisats att vinstuttagen skapar fel incitament – till obehöriga lärare som inte ens alltid kan svenska, och nedskärningar på allt från bibliotek och gårdar till stödinsatser för barn som hamnar efter.

När utbildningsminister Simona Mohamsson i en intervju med Dagens Industri (25/1) säger det självklara, att aktiedrivna bolag måste bort ur skolan, sätter sig den övriga regeringen på tvären. Inte minst Sverigedemokraterna, vars utbildningspolitiska talesperson Patrick Reslow i samma artikel skryter om att det är deras motstånd mot vinstförbud som håller uppe skolbolagens börsvärden trots Mohamssons utspel. Sin påstådda nationalism till trots tycks de alltså fullt bekväma med att svenska skattepengar hamnar i utländska fickor.

Läs mer

Academedia är Nordens överlägset största skolkoncern, ett ord man skulle önska slippa använda, med ett trettiotal varumärken och dotterbolag som Vittra, Pysslingen och Cybergymnasiet. Deras vinst har nästan fördubblats på tre år, och enligt en beräkning av tankesmedjan Balans ägs den till 60 procent av utländska fonder.

Och vilka är det som betalar för detta internationella vinstregn? Som vanligt: barnen och lärarna.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 januari, 2026

Varulvarna tar över världen i bottenfrusen dystopi

Magnus Dahlströms stil är sig lik i hans nya varulvsthriller.

I Magnus Dahlströms ”Vinter” är världen frusen in i själen. Carl Björkenborn imponeras av den strama stilen men kvävs också av en uppgiven nihilism.

I mörkret möts han av isande ögon och en hårig hand. Runt honom: benbitar, kranier och en trasig ryggrad. I näsan sticker stanken av blöt päls, kött och blod. Trots att det är mitt i sommaren är det minus elva grader, och världen är täckt av frost. Han är här som tandläkare, på en liten ort, kanske i Härjedalen. Kommunen har inte råd med en sköterska och det går inte att locka någon med fast tjänst, så i tre månader tjänstgör han ensam på mottagningen. Konstigt nog oroas ingen av patienterna av den plötsliga temperaturskillnaden, eller ens av de illavarslande utväxterna på hörntänder och käkparti, som dykt upp på en den ena, en den andra. Han är ensam och utlämnad, inför odjurets blottade käkar.

Detta är premisserna för Magnus Dahlströms tionde roman. Vinter (Albert Bonniers förlag, 2026) består av tre berättelser á 200 sidor: ”Vargen”, ”Snömannen”, och ”Människan”. Tillsammans bildar de en dystopisk framtidsvision. De utspelar sig på samma namnlösa ort och är löst sammanfogade av antydda släktband. Frostnatten är startskottet och sedan blir det bara kallare. I den sista historien, omkring år 2100, blir det aldrig varmare än minus 30. Hörntändernas hot hägrar också hela tiden. I varje berättelse blir någon till sist en hårig best med isande ögon. En varulv. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 januari, 2026

Han sätter mannen vid vävstolen: ”Finns något fint i ytligheten”

Alexander Mork Eidem ser fram emot sin pjäs ”Män som väver” som handlar om manlig vänskap. Foto: Lisa Mattisson.

I den nya pjäsen "Män som väver" försöker tre karlar leva tillsammans vid en vävstol, tills allt spricker. För författaren och regissören Alexander Mørk-Eidem är våldet en del av att vara man.

När regissören Alexander Mørk-Eidems far, en klassisk socialdemokrat i norska Arbeiderpartiet, gick bort för tre år sedan började han intressera sig för vad de tänker på, männen som inte pratar om sina inre liv. Med Ulf Lundells dagböcker och Petter Hellsings textilkonst som råmaterial skapade han sedan pjäsen Män som väver, med premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i slutet av januari.

– Inte för att jag brydde mig om Lundell, men det var så mycket ocensurerad skit i böckerna. Mycket roligare än Norén. Han skriver för duktigt, säger regissören när vi möts utanför Stadsteatern i mitten av november.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 23 januari, 2026

Baracker – Sveriges nya bostadsnorm?

En vanlig vy i stadsbilden, men också livsmiljö för tusentals byggarbetare. Foto: Anamo.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den gröna omställningen i norr har visat sig vara en perfekt storm för att introducera barackbostäder i Sverige. Omdöpta till ”entreprenörboenden” huserar de tusentals gästarbetare som behöver någonstans att bo. 

Kommunen har befogenhet att kräva högre boendestandard än vad barackerna tillhandahåller, men är samtidigt beroende av industrisatsningarna för att vända negativa befolkningstrender och säkerställa framtida skatteintäkter. Då blir det svårt att ställa krav. Tid är pengar och klimathotet väntar inte. Barackerna är den enda bostadslösning som kan hålla jämna steg med kapitalismens accelererande logik, här maskerad som del av en grön omställning.

De lågkvalitativa mikrobostäderna möter inte kraven för permanenta bygglov, men godkänns och etableras under förevändningen att de är temporära. Genom tidsbegränsade bygglov, som kan ges för upp till tio år med möjlighet till fem års förlängning, görs en rad undantag. Tillgänglighetskrav kringgås och boenden så små som 8,5 kvadratmeter möjliggörs.

Det här är den lösning på bostadsbristen som rådande system producerar.

För godkännande krävdes tidigare att de tillgodosåg ”ett tillfälligt behov”. Men med 2017 års lagtillägg undantogs bostäder från detta krav. Det motiverades med att bostadsbehovet i många av landets kommuner var så stort att det inte kunde mötas inom rimlig tid enbart genom ordinarie plan- och byggprocesser. Regeringens utgångspunkt var att det på sikt skulle lösas genom permanent byggande, och lagregleringens giltighetstid tidsbegränsades därför till 1 maj 2023. Men så förlängdes det. Och i slutet av oktober 2025 röstade riksdagen igenom att göra det temporära undantaget permanent.

Barackerna är en återkommande boendelösning för gästarbetare i byggbranschen – bostadsarkitekturen för de som bygger en framtid de själva exkluderas från. Att bo på 8,5 kvadratmeter, omgiven av övervakningskameror, ansiktsigenkänningsteknologi och laminerade förhållningsregler, är kanske okej några dagar, men utstationeringarna pågår snarare i månader och år än dagar och veckor. Det är naivt att tro att de sedan åker hem och aldrig mer sätter sin fot i en byggbarack. Snarare flyttar arbetarna vidare till nya byggarbetsplatser. Vad som produceras är hela liv i undantagstillstånd. Lagen om tidsbegränsade bygglov skyddar såtillvida omgivningen, platsen där bodarna ställs upp, snarare än människorna som begagnar dem.

Fängelse? Baracker har inte bara blivit lösningen för att husera byggarbetare, utan också för att råda bot på trångboddheten på Sveriges fängelser. Foto: Anamo.

Att barackerna blivit en återkommande lösning för svenska fängelseanstalter med expansionsbehov, vittnar om vilken ogästvänlig arkitektur vi huserar våra gästarbetare i. De välkomnas enbart i egenskap av arbetskraft och gränsen mellan gäst och fånge suddas ut i ett globalt system som ingen undgår. De portabla barackerna materialiserar denna tendens för kringresande byggnadsarbetare.

Att det inte längre krävs att tillfälliga behov föreligger, betyder att bostäderna nu kan sprida sig till resten av samhället. Utvecklingen i Skellefteå ger en skrämmande fingervisning: barackerna i Ursviken etablerades för de byggnadsarbetare som skulle bygga batterifabriken Northvolt Ett. Något år senare uppfördes likadana baracker för studenter inne i centrala Skellefteå, och de i Ursviken omvandlades så småningom till hyresobjekt för fabriksanställda. 6 000 kronor drogs då från lönen varje månad för 8,5 kvadrat på en arsenik- och dioxinkontaminerad industritomt. Alternativ fanns inte. Det här är den lösning på bostadsbristen som rådande system producerar.

Läs mer

Det brukar sägas att ”nöden stiftar sin egen lag”. Nödtillståndet är lika återkommande i den globala kapitalismen som undantagen det producerar för vissa grupper. Det här är en systematiserad skandal. Ambitionen att lösa Sveriges bostadskris med permanenta bostäder och den relativt höga lägstanivå som detta innebär har övergetts. Politiken som lett oss hit kvarstår. Nu sänker vi bostadsstandarden!

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 22 januari, 2026

KD-topp i möte med kontroversiellt övervakningsbolag

Den svenska EU-parlamentarikern träffade representant för Palantir, bolaget som bland annat anklagas för krigsbrott i Gaza. Foto: Caisa Rasmussen/TT, J. Scott Applewhite/AP (montage).

Under en Londonresa förra veckan passade Alice Teodorescu Måwe på att träffa Sverigechefen för kontroversiella Palantir, som anklagas för medskyldighet till krigsbrott i Gaza.

I mitten av januari gjorde kristdemokraten Alice Teodorescu Måwe ett besök i London. Där träffade hon flera personer inom brittisk media och politik, bland annat ”skuggutrikesminister” Priti Patel från Torypartiet och journalisten Fraser Nelson, långvarig redaktör på högerkonservativa Spectator.

Hon passade även på att träffa Anders Fridén, Sverigechef på det amerikanska teknikbolaget Palantir.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)