14 000 kvinnor mördas om året av en närstående i Ryssland. Och trots att man ofta finner siffran citerad av internationella medier, forskare och aktivister, så kommer jag att sticka ut hakan här och säga att det är en lögn.

Missförstå mig inte. Varje kvinna som dör till följd av våld i en nära relation är en kvinna för mycket. Sanningen är att ryska myndigheter varken före eller efter Sovjetunionens fall brytt sig om att på ett systematiskt sätt samla in nationell data över köns­baserat våld, vilket gör det hela mycket svårbedömt.

Både psykiskt och fysiskt våld i nära relationer är ett stort problem i Ryssland i dag. Hur rimlig är då siffran 14 000? Data från Världshälsoorganisationen visar att det totala antalet mord i Ryssland 2018 låg runt 11 800 – och då mördas män ungefär tre gånger så ofta som kvinnor. Att könsbaserat våld årligen tar livet av 14 000 ryska kvinnor är därför inte sannolikt.

Snarare är det här ett påstående som bygger på en vansklig hantering av statistik. Att det oftast får stå oemot­sagt avslöjar inte bara det att den ryska regimen bryr sig mycket lite om kvinno­liv generellt, det återspeglar även inbyggda tankar om ryska kvinnor och män, och att sådana föreställningar är något som man kan bygga politiskt kapital på.
I västerländsk kultur konstrueras ryssen ofta utifrån ett ”vi-och-dom”-perspektiv. Vi, i det rika, civiliserade och demokratiska Västeuropa – och de, i det fattiga, råa och autokratiska öst. Som barndomens actionmandocka tronar president Putin enväldigt, inte sällan iförd khakibyxor och bar överkropp, över farliga djur i exotiska naturmiljöer. Försök föreställa dig Emmanuel Macron tämja en tiger eller Boris Johnson rida över den vilda stäppen. Omöjligt.

Så hur hör föreställningar om ryssen och Putins barbröstade starke man-tendenser ihop med könsbaserat våld? På senare år har frågan om våld i nära relationer införlivats i politiken för att legitimera regimens alltmer auto­kratiska tendenser – som bygger på att upprätta och försvara ryska ”traditionella värden”.

Precis som vi i väst har för vana att tänka på ryssen som olik oss, har Putin också utnyttjat och gjort politik av ”vi-och-dem” i relation till väst. Budskapet till det ryska folket är att Ryssland är unikt. Något som både fysiskt och intellektuellt måste skyddas från det degenererade och feminiserade väst.

Bland ryska aktivister pågår sedan två decennier tillbaka olika kampanjer för att belysa effekterna av könsbaserat våld. I takt med att regeringsmaktens popularitet dalat har tonen mot aktivister och mot allt som rör kvinnors rättigheter förvandlats till ett slagfält för värderingar, över vad som är ryskt och inte ryskt. Just i frågan om våld i nära relationer är två utbredda föreställningar att kvinnor som blir slagna gjort sig förtjänta av våldet, och att riktiga män inte slåss.

Tron på att inte alla män är förövare avslöjar även en klassaspekt, då våldet ofta tillskrivs de fattiga, alkoholiserade och psykiskt instabila. Den här föreställningen är dock inte unik för Ryssland. Jag skulle säga att det i Sverige under lång tid varit förhärskande att koppla våld i nära relationer till social status, alkohol och psykisk sjukdom – men att vi tack vare forskning och aktivism bättrat oss, och att det nu finns en mer utbredd förståelse för att våld existerar i alla klasser och i olika sociala grupper.

Att vi i dag vet mer om våldets konsekvenser bygger till stor del på att vi satsat på att kartlägga hur vanligt våldet är. I Ryssland hade ett första steg varit en nationell satsning på att dokumentera våldet, men så länge kvinno­rättskämpar möts av direkt ovilja och Kreml kan bygga politiskt kapital på att porträttera kvinnors rättigheter som något anti-ryskt, kommer inget att förändras.

Under tiden måste vi sluta hänvisa till felaktig statistik. Att 14 000 ryska kvinnor mördas varje år är inte sanno­likt, men att en rysk kvinna dör till följd av våld i nära relationer är redan en kvinna för mycket.