Jonas Sjöstedt kommer att leda Vänsterpartiet. När jag summerar valberedningens förslag med hans överlägsna antal nomineringar från både distrikt, partiföreningar och medlemmar samt den senaste tidens diskussioner inom Vänsterpartiet vågar jag påstå det. Det skulle krävas en jordbävning av något slag för att Sjöstedts stöd skulle ruckas under de närmaste dagarna.

Den stora frågan inför kongressens val till ordförande tycks i stället vara om Sjöstedt ska leda partiet ensam eller tillsammans med någon och i så fall med vem.
Enligt den rundringning som Svenska Dagbladet gjorde nyligen, vill 13 distrikt ha delat ledarskap, åtta säger nej och tre har inte svarat. Samtidigt ska man komma ihåg att många distrikt är långt i från eniga. Det kan påverka resultatet åt båda håll.

Att den sittande partistyrelsen är emot delat ledarskap väger kanske över för en del vacklande kongressombud. Samtidigt finns ett starkt tryck från dem som förespråkar delat, inte minst det faktum att Sjöstedt själv vill ha en partiledarduo lär ha betydelse.
En fingervisning för hur kongressen kan komma att besluta är nomineringarna från partiföreningarna, som troligen speglar läget i partiet ganska väl. Sjöstedt är överlägsen även där, men vid sidan av honom står Ulla Andersson starkast. Förutsatt ett delat ledarskap har Ulla Andersson 23 partiföreningars stöd, jämfört med Dinamarcas fem. Även om man tittar på det totala antalet nomineringar från föreningarna vinner Andersson stort. Det som möjligen skulle kunna hota Andersson som en parhäst till Sjöstedt är om kongressen strävar efter en kompromisslösning av något slag där olika läger ska bli nöjda. Det kan påpekas att två ledamöter i valberedningen reserverat sig och öppet sagt att de vill se Dinamarca som ny partiledare. Men troligare är att kongressen vill ha en ordförande som kan tänkas samarbeta väl med Jonas Sjöstedt och som är entusiastisk till delat ledarskap.

Ulla Andersson passar bra in på båda kriterierna. Rossana Dinamarca har visserligen inte sagt blankt nej till att ingå i ett ledarskap tillsammans med Sjöstedt, men så sent som för några veckor sedan sade hon i en intervju med Sveriges Radio att hon inte ville ge besked om hon ställer upp vid ett delat ledarskap.
Även för dem som i grunden kanske skulle föredra Dinamarca känns det nog en smula skakigt att välja en partiledare som egentligen inte alls skulle vilja vara ledare under de premisserna. I synnerhet som Vänsterpartiet knappast vågar experimentera allt för mycket med sitt ledarskap om det ska stå starkt vid riksdagsvalet om drygt två år. För många är delat ledarskap i sig nog experimentellt. Anne-Li Lehnberg